The Black Corridor av Michael Moorcock

Michael Moorcocks universum, förlåt multiversum, är fascinerande i alla sina inkarnationer av the Eternal Champion som brottas med entropin, från sextiotalets antihjälte, den bleke, ångestfyllde Elric of Melniboné till samma periods snacksalige dandy Jerry Cornelius. The Black Corridor från 1969 uppfyller många fördomar om så kallad New Wave-sf, introspektiv, relationscentrerad, dystopisk. Och lite droger. Det är en kollaboration mellan Moorcock och hans dåvarande fru, Hilary Bailey. Jag har läst en hel del New Wave och det finns mycket bra litteratur från den perioden, jag menade inte att låta raljerande. Tvärtom. Jag har också läst flera bra romaner av Moorcock; Elric, Gloriana, End of Time-romanerna med flera. Denna är tyvärr inte på den nivån. Men jag tycker inte historien är dålig, den blir bara inte mer än vad den är, den lyfter aldrig och blir något mer.

Berättelsen varvar ett narrativ i presens där vi befinner oss på ett rymdskepp, förvärvat på tveksamma grunder av huvudpersonen Ryan, med ett berättande i imperfekt om livet på jorden strax innan. Alla i besättningen befinner sig i djupsömn förutom just vår huvudkaraktär som sakta börjar bryta ihop när han i sin ensamhet reflekterar över sitt liv. Han var en gång en framgångsrik företagsledare med familj i en tid som påminner skrämmande mycket om vår egen, det hela utspelar sig runt millennieskiftet. Otyglad marknadsekonomi utan vare sig hänsyn mot miljö eller sociala förhållanden föder en otyglad, ohämmad nationalism, skruvad ett par varv till från vårt nutida Europa men fortfarande med obehagligt många likheter. Samhället bryts sönder och våldet får eskalera. Ryan och hans familj bestämmer sig för en djärv plan, de ska ta sig till en planet runt Barnards Star som man konstaterat är tillräckligt jordlik för att kunna vara en fristad för mänskligheten. Det är febrigt och lätt klaustrofobiskt, historien som utspelas på rymdskeppet, Ryan drabbas av allehanda hjärnspöken. Men det mest intressanta är beskrivningen av livet i London innan avfärden där den politiska och sociala situationen tecknas trovärdigt och hur invånarna påverkas av detta, medlöpare som motståndare. Den innehåller intressanta drömsekvenser men kanske lite väl mycket typografiska effekter som ibland sträcker sig över flera sidor men man uppskattar det ändå som tidsdokument, det framstod säkert som revolutionerande då. Tonen är rätt typiskt New Wave där tonvikten ligger på individernas relationer och inre liv, sociala relationer medan tekniken inte beskrivs så utförligt, till exempel vetenskapen bakom rymdfarten till stjärnorna men jag gillar den lite lätt arroganta attityden. Eller tanken att sf egentligen bara är ett format för att beskriva vår samtid vilket jag absolut kan instämma i. Slutet kan först upplevas som lite av en besvikelse men är ändå rätt bra konstruerat. Trots det är det inte en av Moorcocks bättre av dem jag läst men med hans höga normalnivå betyder det att romanen absolut inte är dålig.

The Black Corridor / Michael Moorcock - Utgivning: 1969 | ISBN: 978-0583116404 | Mayflower

11 jun 2016