Randfenomen av Åsa Maria Kraft

Denna prosalyriska text är uppdelad i tre delar med viss kontinuitet men åtminstone den första delen kändes för mig som att den stod lite mer på egna ben. Den handlar om det kristna helgonet Margareta som levde i Antiochia i nuvarande Turkiet på 300-talet. Hon är skyddshelgon för havande kvinnor och ska ha lidit martyrdöden genom halshuggning efter att överlevt både försök att döda henne med eld och med vatten. Enligt legenden mötte hon i fångenskapen djävulen i form av en drake som ska ha slukat henne men hennes kors ska ha irriterat draken som kastade upp henne igen. Denna händelse finns avbildad av flera konstnärer och Åsa Maria Kraft utgår i texten från dessa, ofta medeltida eller renässansmålningar för berättelsen. De trettiosex bilder hon använt sig av finns dessutom som illustrationer i boken. Här ska hon av någon anledning åter möta djävulen/draken och låta sig slukas men hon har denna gång hjälp av en svart panter som är en gammal kristen symbol. Först rider hon på detta djur genom de medeltida tablåerna som beskrivs efterhand i texten för att sedan sammansmälta med pantern till en hybrid av människa och panter. Det är en mycket säregen text som är svår att kategorisera men den är så oförutsägbar att man ignorerar de bitar som är mer oförståeliga för att se berättelsen utvecklas. Ibland känns det som om man läser en medeltida dikt med ett ganska gammalmodigt språk medan det ibland blir till ett torrt, nästan fackbokligt uttryck. Många underliga saker möter Margareta/pantern på sin väg mot draken. Peridexion-trädet, en myt som attraherar duvor, ger dem skydd, och repellerar drakar. Margareta låter sig sväljas ännu en gång och blir kvar i eoner innan hon finner en högst fantastisk lösning på sin situation då hon denna gång verkar sakna ett kors att reta drakens innanmäte med. Texten är fascinerande men det krävdes två läsningar för mig för att kunna smälta den och förstå så pass att jag kunde konstruera en egen tolkning.

Den andra delen tar upp Kybele-kulten och den kristna kyrkans smutskastning och vilja att gömma undan och få folk att glömma dyrkandet av gudinnan. En karaktär, som verkar vara bildkonstnär, betraktar ett ägg i början av texten och verkar förvänta sig ett tecken som har att göra med Kybele. Det diskuteras om hur kanske hela Tiden rör sig i ett pendelmönster men att pendeln definitivt svänger i 500-årscykler vad gäller världens uppfattning om Gud och Guds kön och att vi befinner oss i den manliga fasen där allt gjorts från världsliga och religiösa ledare för att gömma undan och smutskasta gudinnan Kybele. Konstnären själv lever i en obestämbar tidsepok, jag känner att ibland kan det vara under förkristen tid för att senare i texten kännas som någon gång i framtiden. Konstnären blir kritiserad och utfrågad om sina motiv och även om sin åsikt rörande kristna bilder, till exempel den där Kristus ber den lame att ta sin säng och gå. Huvudpersonen irriterar sig på omgivningens besatthet att vilja könsbestämma Jesus-gestalten och till slut även på besattheten att kräva en gestalt för Guds väsen. Omgivningen anklagar konstnären för "fel" i verket som (tror jag) gestaltar hur kvinnorna finner Jesu grav tom. De hävdar att fel stjärnkonstellationer finns med i bilden, att guden bestämt hämtades och fördes till stjärnan Alderamin som saknas i bilden. Här känns det som om detta kunde utspelas i det förflutna likväl som i en avlägsen framtid. Texten beskriver en frustrerad konstnär, missförstådd av sin samtid tycker jag. Språket är gammalmodigt men ändå inte, fascinerande i sin introspektiva del där konstnären resonerar med sig själv och den mer krassa dialogen med omgivningen.

Tredje delen i Randfenomen berättar om Kümmernis Dėbarras, en människa som blir vittne till hur det sista biet på jorden dör. Bin och deras samhällen som på något sätt här får symbolisera gudinnan Kybele och hennes följare vars namn och rykte dragits i smutsen och förtalats av den kristna kyrkans manliga makthavare. Bin, vars högsta ledare är drottningen, får illustrera för Kümmernis hur livet ändå ska återhämta sig. Bina övervintrar i en kod som finns i färgerna och i geometrin, så som bin med sin syn tolkar färger och former. Det är min högst egna, fria tolkning. Detta utspelar sig år 2022 och det sista biet dör när det faller ut genom fönstret i Kümmernis lägenhet. Hon försöker hitta det på gatan för att återuppväcka det enligt någon gammal fantasifull metod som innefattar förpuppning inuti en oxe (!). Hon hittar aldrig biet men åter i lägenheten får hon besök av biet som nu transformerats till en insekt av en treårig människas storlek som kallar sig själv Quuuii. Nu berättar Quuuii för Kümmernis om hur bina ändå ska återuppstå i någon form och hur mänskligheten också håller på att dö ut. Detta kopplas ihop med Kybele, som enligt Quuuii finns kvar som rester i naturen redo att åter resa sig, men inte kan ses som en nyans i färgskalan av alla som i det förflutna,  som jag tolkar som antiken. Till exempel i Rom var Kybelekulten erkänd av de förkristna kejsarna. Kümmernis tolkar Quuuiis sista ord innan han lämnar henne som att hon själv bör genomgå en transformation och bli något annat än en människa vilket också sker. Utan för mycket detaljer om hur det går till beskrivs Kümmernis sex år som puppa och hur hon år 2028 vaknar upp i en ny form, insektslik, och bevittnar hur det mänskliga samhället verkar slutligen brutit samman. Som en ordlek nämns drönare, metalliska sådana, utanför fönstret. Den nya formen av Kümmernis, kallad ^, som nu kan se resterna av Kybele med sina nya ögon, ger sig av för att söka Kybele.

Alla tre delar är mycket fascinerande men kräver (åtminstone för min del) en andra läsning. Om jag ska rangordna dem gillar jag nog den rätt absurda tredje delen bäst.

Randfenomen / Åsa Maria Kraft - Utgivning: 2015 | ISBN: 978-91-0-015398-4 | Bonniers

6 sep 2015