Perdido Street Station av China Miéville

Jag hade endast läst noveller av China Miéville innan jag läste denna roman. Av någon outgrundlig anledning har Miévilles romaner gått mig förbi och speciellt denna, av många ansedd som en klassiker, har jag känt länge att jag ”borde läsa”. Sedan att den liknar en tegelsten kanske gjort sitt till för att avskräcka mig att grotta ner mig i Bas-Lag-världen. Nåväl, efter att hans noveller gjort starkt intryck på mig tog jag mig an den till slut och jag blev inte besviken. En klassiker för mig är ett verk som är tämligen tidlöst och inte känns alltför mossig efter ett antal år. Nu har det ju inte gått flera decennier sedan publiceringen, närmare bestämt fjorton år, så att den redan skulle kännas passé kändes inte så troligt. Men epitetet klassiker klistras ofta på direkt numera. Ibland kanske man borde låta romanen färdas i tiden ett slag för att se om den håller för denna hedersbetygelse. Klassiker eller inte, den är en fenomenal läsupplevelse även om jag inte anser själva handlingen jätteoriginell eller nyskapande till skillnad från världsbygget Bas-Lag med megalopolis-staden New Crobuzon som är något i hästväg, genomtänkt och ibland hisnande nyskapande. När man kommer in i boken vibrerar själva staden av liv genom sina otaliga livsformer som förutom ”vanliga” människor består av de osannolika kaktusmänniskorna, de skälmska wyrmen, de mytiska vodyanoi, de insektoida khepri, självmedvetna artificiella intelligenser och inte minst de sanslöst skrämmande slake moths som sätter skräck i New Crobuzon och som blir monstren som ska förgöras. Men Perdido Street Station är mer än så, det är även en studie i samhällskunskap, hur olika folkslags och sociala klassers intressen kolliderar. Det är en stadsstat med en slags exkluderande demokrati med samma makthungriga politiska varelser som känns igen från vår egen värld. Det är en spegel av vårt eget kapitalistiska samhälle skruvat ett antal varv, överdriven och starkt kontrasterande precis som bra fantastik ska vara. Den är fylld av fantastiska sekvenser där man får lära känna de olika livsformerna men man får aldrig hela bilden vilket är en del av tjusningen. Huvudkaraktärerna är den lidelsefulle vetenskapsmannen Isaac, hans khepri-flickvän konstnären Lin, den oppositionella Derkhan, och garudan Yagharek som ger Isaac ett uppdrag, att ge honom möjligheten att flyga igen efter att han fått sina vingar amputerade som straff för ett brott. Handlingen utvecklas mer och mer till en kamp mellan denna grupp och dessa slake moths som drabbar alla i staden med sömnlöshet, mardrömmar och vars hunger efter levande individers drömmar är omättlig. Birollerna är också starkt tecknade och rymmer många intressanta och lätt sanslösa kreationer, till exempel den fruktade Weaver som är ett slags spindel med kapacitet att färdas genom olika dimensioner. I denna värld existerar hård vetenskap jämsides med magi av de mest fantastiska varianter. Hoppas man på ett lyckligt slut med hjältar som rider in i solnedgången blir man besviken här. Som i verkliga livet blir inte allt rosenrött och framtida problem och vedermödor kan anas. Miévilles språk tycker jag dock är bättre i hans kortare verk men ja, denna roman kommer att kunna stå på sina egna ben länge utan att kännas mossig. Nu vill jag ju givetvis ta mig an de andra två romanerna som också utspelar sig i Bas-Lag-världen, The Scar och The Iron Council.

Perdido Street Station / China Miéville - Utgivning: 2000 | ISBN: 0 333 78172 4 | Macmillan

9 nov 2014