Parasito

 

 

Världen är villkorslös eller kanske bara lös i generell mening. Den andra världen, däremot, är full av villkor och fast, väldigt fast. Men lösaktig, dock på ett annat sätt än här. Smutsigare, råare, naturligare. Jag, Giancarlo Achille Episcopo, erkänner mig för alltid förändrad och förundrad. Nej, jag tar till frasen ”skakad i mina grundvalar”, och då ska ni veta att jag inte är känd för att bruka kraftuttryck. Att leva i vår värld, är att leva i en skyddad fantasi, en utopi där alla önskningar verkligen går i uppfyllelse. I den andra, så kallade riktiga världen, är livet för kort, för hårt och för meningslöst. Även där skulle kanske konstnärssjälar som mina vänner Agrippina och Lyna kunna skapa och samtidigt överleva men jag tillåter mig att tvivla. I vår värld döljer sig förvånansvärt nog även själar som inte alls vill vara här, som inte klarar av friheten. De önskar sig istället det som jag nyligen själv upplevt i den andra världen: ett hårdare, brutalare, mer arkaiskt liv präglat av hierarki och förtryck. Vissa hävdar att den är enklare att förstå. Här är inte tid en konstant medan den andra världen krampaktigt klamrar sig fast längs den linjära Tiden. ”Det som hänt mig har förändrat och skakat mig, som sagt, och nu vill jag återuppleva det för att förstå, för att övertyga; inte mig själv men väl dig, Neval.” ”Du vet inte vad du pratar om, Gio. Det är en förströelse, ett äventyr.” ”Du dog, Neval.” ”Kroppen jag hyrde dog och mitt personliga mönster med henne. Vad betyder det? Jag lever vidare i evighet här. Varför har du blivit så tråkig?” ”Hade du sett och hört det jag gjorde hade du känt som jag, jag är övertygad.” Ett hånfullt leende till svar. ”Låt mig ta dig dit igen och se det från min horisont. Gå in i sim mode nu. Jag ber dig, Neval.” En axelryckning.

Vissa har gjort det till konst att i invecklade mönster segla som simhoppare, fast horisontellt, och kollidera med varandra; en slags kombosport, konsthopp och ultimate fighting. Det blir tröttsamt efter ett tag. Några string av mig kallar på resten, den del av mej som har umgåtts på ett vuxet sätt med mina konstnärsvänner; den utlevande Lyna, den begåvade Agrippina och den något hämmade Cam. Jag är dock för hög på TPO för att kunna ägna fler string åt deras konventionella samtal vid den klyschiga stranden där vi alltid möts. De är såklart ids-påverkade men det är rena tuggummit mot TPO som är förvägrat dem på grund av deras lägre kreditnivåer. Jag spelar med. När TPO tar slut ger en del av mej av därifrån och jag ger mej hän med tre personer jag endast träffar för sex. I efterspelets mjuka dyningar får jag en tacs från Neval som ber mig träffa honom för en drink. Jag samlar ihop alla string och ser honom sitta i en halvdunkel bar där golv, väggar och tak är av vinröd plysch som gör ljuden dämpade. Människor glider omkring nakna, ett kriterium för att komma in här. Jag slår mej ner mittemot honom i en mjuk fåtölj och beställer en drink av menytavlan. ”Har du bestämt dej?” frågar han som i förbigående medan han studerar kropparna vid baren. Jag nickar endast och till slut blir han tvingad att se på mej för att få ett svar. Han ler underfundigt. ”Kön?” ”Man.” ”Självklart,”säger han och ler bredare.

Inga tvivel men ett slags skam hemsöker mej när vi tillsammans går igenom rutinerna för det här halvt illegala nöjet. Neval är exalterad och det smittar av sej. Någon slags mörkläggning döljer våra string och redan preparerade svar för inkommande tacs görs redo i min hemlåda. Allt detta sker automatiskt sen vi diskret anmält oss hos agenten som anordnar detta på vår sida. Sen är det som om allt sömlöst övergår i ett annat medvetandestadium. Jag ser på något ointressant i mitt blickfång, en taklampa. Jag för min vänsterhand uppåt för att klia mitt bröst. Allt känns hårdare och vassare. Och varför ska en digital person behöva klia sej? Och då inser jag att vi redan gått över. Vi är där, på andra sidan. Jag noterar att jag är av manligt kön när en viss kyla börjar irritera; en känsla jag inte upplevt på över etthundratrettio år. Jag ler nervöst och sätter mej upp. På britsen bredvid ligger en kvinna och känner på sej själv med slutna ögon. Händerna går mellan brösten och könet. Hon drar upp knäna och stönar lätt. Sen ser hon på mej leende med halvslutna ögon. ”Man vill ju testa varan. Se om den är kurant,” säjer hon med en väsande stämma. ”Neval,” säjer jag och skrattar till, lätt förvånad. ”Är du redo att ge dej av?” Jag nickar och kläder ligger framlagda på ett bord. Jag känner hur allt är sensationellt hårt och texturen i tyget är som en symfoni av doft, färg och attityd tänker jag när Neval griper om mitt kön bakifrån. ”Vänta, Gio. Ta mej här.” Hon går tillbaka till britsarna och lutar sej över en av dem med ändan i vädret. Jag känner den fysiska attraktionen och ser mitt kön resa sej. Allt är sen över på ett par minuter och jag vet inte om någon av oss egentligen njöt av det. Jag för min hand till den enda panel som finns på väggen och dörren glider upp. Ett antal skanningsmaskiner måste passeras men jag kan redan se världen därute genom stora fönster. Folk och fordon, färger och jag kan nästan höra ljuden, inbillar jag mej. Vi får varsin spruta i ryggen innan vi står vid utgången. Neval ser på mej med upphetsning i blicken. Jag nickar och vi stiger ut.

Dofterna, färgerna, vinden mot ansiktet. Allt detta går att återskapa i vår värld men inte på det här råa, ursprungliga sättet. Jag njuter och har inte haft en sån här upplevelse sen jag tog TPO första gången. Det är skrämmande men jag skulle kunna gå här längs gatan i evigheter. Jag har inte ens börjat bry mig om människorna här, som går precis intill mej. Neval är däremot fokuserad men jag nöjer mej än så länge med solen, vinden, dofterna och stämningen, jag är betagen; ännu ett kraftuttryck. Att jag en gång levt så här är så dolt i minnenas brunnar att känslan jag upplever har förtorkat och dött sen dess. Neval drar med mej in i en lokal och mina ögon måste anpassa sej till mörkret innan jag kan urskilja en bar och soffor i knähöjd. Vi dricker en röd bordeaux och vad gäller vin tycker jag att vi har kunnat manifestera smak och upplevelse bra i vår värld, det smakar inte så annorlunda, eller så har jag redan börjat acklimatisera mej, blivit blasé. Vi pratar knappt med varandra och när jag studerar övriga i baren verkar alla fokuserade på själva upplevelsen och inte på någon annan person. Vinden griper tag i mitt hår när vi kommer ut. Jag knäpper rocken och iakttar gatulivet. Här finns vackra människor, som vi, som nästan dansar fram längs husväggarna. Här finns också mer råbarkade karaktärer och jag studerar dessa mer ingående. Är detta original? Är detta ”äkta människor”? De kroppar vi besitter just nu är ju verktyg i ren prostitution. Har dessa kantiga figurer aldrig någonsin provat på att leva digitalt? Jag känner en oemotståndlig dragning till detta och jag tror Neval förstått det. Han ler elakt och tar min arm och styr med bestämda steg någonstans.

Hela mitt synfält gnistrar av neon och vassa, aggressiva signaler mot mina fantastiska, organiska ögon uppbyggda av tappar och stavar och gud vet allt. Vi går längs den stora gatan där fordon sakta glider och ett lätt regn får den svarta marken att skina intensivt, reflekterad av alla stickande artificiella ljus. Inga stjärnor syns på himlen, till min besvikelse, men mitt nervsystem är ändå så upplyst av hallucinogener som Neval köpt i en gränd. Jag ser individerna längs husväggarna som tittar ner i marken, de sitter och ligger i portuppgångar. Jag ser också dessa andra, rika turister, som vi, på sin första slumsafari. Man kan se upphetsningen i deras ögon, som jag antar att man kan även i mina just nu. En skräckblandad förtjusning man nästan kan ta på. En stund senare står vi på ett enormt dansgolv och ljuset är ungefär som utanför, ilsket pulserande och aggressivt. Jag blundar och låter rytmen styra mej vart den vill. Neval är inbegripen i vad som närapå är en sexakt med en man i svart linne och stora solglasögon. När vi sen sitter i en stor taxi med tonade rutor tar Neval fram en flaska champagne som halsas laget runt; mannen i linnet, Neval, jag och två kvinnor i långa svarta rockar, extremt målade som maorikrigare. Vi hamnar i lugnare kvarter och åker hiss uppåt när en viss oro börjar gro någonstans i mina tankar. Den får mer näring när de två kvinnorna avviker och lägenheten vi kommer till visar sej rymma två andra män som inte ser festsugna ut. De sitter i varsin ände av en lång soffa och röker, båda iklädda solglasögon. Neval och linnet försvinner in i ett annat rum och de två erbjuder mej cigaretter och sprit. Jag tackar ja av artighet och inte så lite rädsla. När jag hör Neval skrika reser jag mej hastigt men en av männen tar tag i mina armar och slänger ner mej i soffan igen. Den andre går igenom mina fickor medan den förste redogör för vad som ska hända. ”Du har kidnappat en människa utan valmöjligheter,” säjer han lågmält med en rosslig stämma. ”Vårt kall,” och han inkluderar sin kompanjon med en nick, ”är att befria våra olyckliga kamrater.” Han tar fram en stilett och visar upp den väldigt tydligt. Jag andas äntligen igen när dörren öppnas och ett sällskap bestående av fyra män och fem kvinnor, dansar in i rummet, tydligt påverkade och de för med sej en festatmosfär som fördriver den grava stämningen som genom ett trollslag. Jag reser mej diskret och beblandar mej med de nyanlända som sätter på musik och börjar dansa framför soffan. Stilettmannen går bort till det andra rummet och säjer något jag inte hör. Han, hans kompanjon och linnet glider sen diskret ut ur lägenheten. En sista blick från stilettmannen mönstrar mej uppifrån och ner och han spottar sen i min riktning. När de gått tar jag mej snabbt in i rummet och där, i en blodpöl, ligger Neval naken och orörlig på en smutsig säng. Jag rusar fram och försöker avgöra om hon lever men känner paniken göra mej till ett darrande kolli. En man i rakat huvud och svarta kläder kommer in och håller mej tills jag slutat skaka.

Drycken bränner och fräter min strupe och jag älskar varje sekund av det. Mina skakningar avtar gradvis. Jag är nästan tacksam för den svarta huvan över mitt huvud. Illamåendet under färden i bilen har ebbat ut och jag kan andas även om det nästan smärtar i mitt bröst. ”Vi gör ingen stor affär av det som hände och jag hoppas du inser att din förlust är en chimär i förhållande till kroppens ägares?” Ett mellanting mellan en fråga och ett påstående. Jag känner igen tonen från mannen som höll mej i sin famn vid Nevals döda kropp. ”Men detta är en bra chans för oss och jag hoppas du kan se det så men jag har inga illusioner. Och skulle det vara så att du inte håller med kommer inget hända med denna kropp du finns i just nu, du återvänder till agenten och upplåtelsen av kroppen avslutas enligt protokollet.” Hans röst låter något ansträngd, som om han höll tillbaka en ivrighet för att inte pressa mej. Jag får mer sprit och välkomnar den varma känslan som sprider sej i kroppen. ”Är du åtminstone villig att ta reda på vad jag vill?” frågar han sen vänligt. ”Du behöver bara nicka till svar.” Jag nickar innan jag hinner tänka på konsekvenserna, jag vet ju att det är det han vill. Han tar varsamt mina armar och reser mej upp och leder mej tillbaka till bilen, jag känner igen doften. Vi färdas långsammare den här gången och efter kanske tio minuter stannar vi och motorn slås av. Han tar av min huva och mina ögon anpassar sej snabbt för det är mörkt i bilen och inte mycket ljus når in genom de mörka rutorna. Han bär solglasögon och sitter bredvid mej i baksätet. Jag anar någon annan vid ratten. Han leder ut mej och mina ben är lätt darriga. Vi går längs en gata med betydligt mindre bländande neon än gatorna jag och Neval vandrat under kvällen. Jag ser också att gryningen är på väg och den får världen att se skräpigare ut. Även här sitter och ligger människor i portgångar och gränder. ”Människorna du ser här är förvägrade din värld och är ratade i min. De får klara sej bäst de vill. De är, ironiskt nog, den sista generationen fria organiska individer.” Vi går några kvarter och en bit bort ser jag en upplyst grind av något slag där figurer med, vad som liknar, vapen står eller går längs muren som tar vid på båda sidor av grinden. ”Längre än så kan vi inte gå men lita på mej när jag säjer att där innanför finns ett läger, jag har själv bott där, med så kallade tillfredsställande individer. Friska unga människor utan några som helst rättigheter.” Han leder mej tillbaka till bilen i maklig takt och bilen glider iväg igen. Efter några kvarter ökar farten och huvan åker på igen. När vi är tillbaka i rummet där jag suttit tidigare tas huvan av igen och jag ser bara ett bord, några stolar och han sitter mittemot mej med armbågarna vilande på knäna. Han gestikulerar att jag är välkommen att förse mej med mer sprit om jag vill. Jag häller upp och sväljer hälften i ett drag. ”Det pågår en konspiration mellan de styrande i din värld och de som har makten här. Jag vet att ni lever i en illusion att ingen bestämmer över era liv men tro mej när jag säjer detta. De har inte mycket gemensamt, de lever i en sorts terrorbalans. Makten här vill skapa en gammaldags värld med värderingar du får gå tillbaka till artonhundratalet för att hitta. Och de har supportrar i din värld som också längtar efter det; människor som vill ha en värdkropp som är ung och frisk. Många av dem är till och med så pass depraverade att de också vill ha det digitala livet kvar, de vill leva på två ställen samtidigt. De finns ett avtal som innebär att de som kan betala förses med en kropp i utbyte mot att den digitala konstrukten får energi och säkerhet. Jag vet inte exakt hur vi ska stoppa detta men stoppa det ska vi och jag vill att du blir en del av det. Jag hoppas att du inte är en av de depraverade.” Det sista säjer han något uppgivet. Jag nickar instinktivt. ”Jag har inte förstått att detta pågår,” säjer jag och min röst låter som om jag druckit whisky i ett dygn i sträck. ”Men hur kan jag hjälpa?” Jag låter patetisk. ”Du är rik och har därmed inflytande och kontakter i din värld.” Hans röst har en ny nyans av vad som låter som hoppfullhet. ”På samma sätt som du besökt denna värld halvt illegalt går det att för en begränsad tid göra tvärtom. Vi kan komma in digitalt för en viss tid mot en stor summa pengar. Vi behöver tid och möjlighet att infiltrera er värld.” Han tar av sig glasögonen och jag ser vädjan i hans bruna ögon. Jag nickar tveksamt. ”Du känner min syster,” säjer han sen med en mjukare ton i rösten. När jag inte säjer något fortsätter han. ”Pina. Agrippina är min syster. Även mina föräldrar finns därinne. I stasis. ”Stasis?” ”De har köpt sej in men har inte tillräckligt med ekonomiska resurser för att kunna leva normalt, jag kommer att visa dej vad jag menar om jag kommer in. Jag har också en teori om att de har stasisnivå på grund av mej. Jag blev … utvald till lägret men flydde och är nu paria. Pina känner inte till något av detta.” Allt känns verkligare när han berättat detta och jag förstår att jag inte har något val. Han ger mej ett namn och ber mej gå tillbaka till agenten utan att stanna på vägen. Allt det som varit som en drog för några timmar sen berör mej knappt nu, dofter, färger och vinden, till och med vinden, känns platt och kall. Som i trans och med tankarna i oordning tar jag mej tillbaka och det sista jag betraktar är taklampan och sen faller jag tyngdlöst innan jag kan samla mej, tilldela string till min person och sätta mej i min bunker. Färger och dofter känns så varma och omhändertagande här och jag tillåter mej att tycka lite synd om mej själv och alla andra. Hälften av mej får vila i en hammock, långsamt gungande i skymningen, för säkerhets skull vadderad i TPO medan resten av mina string söker upp namnet jag fått med en diskret tacs. Jag meddelar det jag blivit tillsagd, bara nonsens, omöjligt att tyda, och får ett snabbt svar och jag för över den överenskomna summan. Efter vad som känns som ett ögonblick står han utanför min grotta och knackar på. Han ser till och med ut som på utsidan. Han vill att vi går separat och jag ber Cam kontakta stranden där en syster han saknat i etthundratrettio år ovetandes sitter och ser på en syntetisk solnedgång och låter ett vågskvalp av ettor och nollor sakta skava av nagellacket på hennes vackra tår.

Tillbaka från sim mode ser Neval på mej med ögon som utstrålar misstänksamhet och förvirring. ”Du är medveten om att du utsätter dej själv för fara genom att avslöja det här för mej?” säjer han och tar en klunk av sitt vin. ”Jag tar risken och vem ska du skvallra för?” Jag ser honom i ögonen med värme. Han rycker på axlarna, kysser min kind och flyr till nästa förströelse.