The Nova Trilogy av William S Burroughs

Jag har tidigare läst Burroughs mest kända bok, 'Naked Lunch', som ställer höga krav på sin läsare. Där utvecklar han sin cut-up-teknik och beskriver språket som ett ordvirus. Det är en bra bok och den ger en ett beständigt intryck även om man inte minns mycket av själva handlingen. Men det är inte Burroughs styrka. Jag läste en recension av 'The Soft Machine' från 1966 nyligen där de beskriver hans författarskap som en röst, nästan som musik, som man måste kalibrera och ta in för att hans skrivande ska ge en något. 'The Soft Machine', liksom 'Naked Lunch', följer ingen linjär episk berättarteknik, det är mer som en ordattack och stämningsskapare. Hans tidigare romaner 'Queer' och 'Junkie' är linjära och mer lättlästa men också mindre originella. Det är från 'Naked Lunch' och framåt Burroughs blir karakteristisk. Titeln, 'The Soft Machine' anspelar på den mänskliga kroppen och den genomsyras av hänvisningar till kroppsdelar och kroppsfunktioner, mer specifikt till könsdelar och analöppningar. Detta ansågs givetvis mycket chockerande i början av sextiotalet medan man nu kan fokusera på andra saker nämligen vad Burroughs egentligen försöker göra. Det är nästan som om han försöker försätta läsaren i någon slags trans där man förflyttas till en annan dimension. Vissa avsnitt är roliga, andra är poesi och övriga är mest en plåga. Jag tycker inte han når ända fram, eller så har jag inte kalibrerat mig själv tillräckligt. Inte heller 'The Ticket that exploded' följer några som helst regler vad gäller linjärt berättande. Jag hade även lite svårt att avgöra om invasionen från varelserna som tar över mänskliga kroppar först inträffade på 1800-talet på jorden i ett träskigt floddelta eller om första gången var när de två tappra astronauterna landade på Venus(?) och fick sina kroppar tudelade på mitten. Varelserna som tar över människokroppar arbetar konsekvent; en drogberoende virusvarelse siktar in sig på mänskliga knarkare, nymfomaner mot mänskliga nymfomaner och så vidare. Det handlar återigen, liksom i 'Soft Machine', om människokroppen och specifikt våra erogena zoner men här verkar en planlagd invasion vara igång från allsköns aliens med biologiska vapen i form av avancerad teknik för att invadera en mänsklig organism. Det verkar också som om de vädjar till vår mest basala orgasmlängtan och det masseras, penetreras och ejakuleras friskt i alla kapitel, om man nu kan kalla dem kapitel. Jag tycker att det ibland blir tråkigt och rätt intetsägande för att nästa sekund upptäcka någon slags mönster. Han är lurig, Burroughs, ordlekarna är många och det finns säkert en tanke med det mesta även om jag tycker en del passager är ren dynga som verkar vara ihopkokad under kraftig drogrus. Styrkan hos honom är att han trots ren gallimatias över flera sidor ibland ändå lyckas hålla mitt intresse av att läsa vidare vid liv. I 'Nova Express' är den utomjordiska invasionen ett faktum och den verkar lierad med tunga maktfaktorer på jorden i form av storföretagens styrelser och allehanda manipulativa krafter. Så tolkar jag det i alla fall. Agent Lee och hans vapendragare lägger sitt krut på att blottlägga konspirationen och den utomjordiska infiltrationen. Någon annan tolkar säkert texten på ett annat sätt. Det är ju ett understatement att säga att Burroughs är svårtillgänglig. Det är som i de två första böckerna i Nova-trilogin okronologiskt och ologiskt men ibland hysteriskt kul och ordvrängeriet är ibland väldigt lyckat. Förhören med några av de kriminella i the Nova Mob är både rätt sammanhängande och roliga. The Nova Mob infiltrerar och underblåser alla våra konflikter här på jorden och målet är att jorden ska go Nova, undergången. Men de tappra agenterna sätter emot. Man kan läsa in allt möjligt i Burroughs text och antagligen hitta någon slags allegori. Det är tröttande och vissa passager läser jag på autopilot, de är helt osammanhängande och ibland tappar jag mönstret helt för att i nästa kapitel fångas igen av några fantastiska beskrivningar och händelser. 'Junkie', 'Queer' och 'Naked Lunch' tycker jag är mycket läsvärda men även i trilogin anar man Burroughs otvetydiga genialitet. Det känns lite sorgset dock för jag tycker att denna berättarröst verkar ha trasats sönder av droger med förödande resultat. Det är en omtumlande upplevelse i vilket fall och en berg-och-dalbana mellan strålande berättande och uppriktigt sagt, ren dynga. Det är som om fantastiska textstycken rörts ihop med totalt kaos. Det är väl bristen med hans så kallade cut-up och fold-in-teknik. Men om man gillar spekulativ och experimentell litteratur är Burroughs i stort sett omöjligt att gå förbi. Jag kan tänka mig att läsa om hans tre första romaner, tidigare nämnda, men aldrig Nova-trilogin. Sammanfattningsvis så är Burroughs en jobbig författare med helt egen stil och, som framgår av denna recension, kastas man som läsare mellan himmel och helvete. Jag har lite svårt att se Nova-trilogin bli publicerad 2015 som något originellt men den är ju skriven på sextiotalet och i det perspektivet antar jag att den kan betraktas som nyskapande och relevant.

The Soft Machine, The Ticket That Exploded, Nova Express / William S Burroughs - Utgivning: 1961, 1962, 1964 | ISBN: 978-0802122117, 978-0802122094, 978-0802122087 | Grove Press

23 maj 2015