Moorcock's Multiverse - Elric of Melniboné

Romanen Elric of Melniboné skrevs som en prequel i början av sjuttiotalet till de noveller om Elric som publicerats under sextiotalet. Jag tycker det är ett underbart intro till Elrics värld, mycket vackert, flödande, poetiskt språk. Karaktärerna tecknas mycket väl genom handlingen som i början verkligen tjänar sitt syfte som prolog och man fäster sig genast vid den grubblande kejsaren med de radikala idéerna om hur ett rike bör styras. Av vissa har föreslagits, till och med lagts till i vissa Elric-samlingar, en "för-prolog", nämligen novellen The Dream of Earl Aubec, ursprungligen i samlingen med de tidiga novellerna, The Weird of the White Wolf. Jag kan hålla med om det. Det är en kort novell där Elric inte figurerar men väl Lady Myshella som beskrivs som någon som Elric via sitt ödes vägar kommer att konfronteras med. Hon styr borgen Kaneloon som en människa måste passera, med sina magiska hinder, för att bevisa sitt värde som skapare av nya land i det kaos som ligger bortom Kaneloon. De nya länderna blir The Young Kingdoms som så småningom ska utmana Melniboné. Hjälten Aubec ges ingen djupare karaktär och han framstår som en rätt enfaldig tjänare åt sin drottning vars riken han vill utöka men novellen passar bra som prolog till hela krönikan om Elric. Elric of Melniboné beskriver riket Melniboné och dess relation med omvärlden som inte har mycket till övers för det gamla rikets band till gudar och demoner via magi.Elric själv är bevandrad i magi liksom hans maktlystne kusin Yyrkoon. Elrics trolovade älskade själsfrände är Yyrkoons syster,Cymoril, så det är en lätt komplicerad familjesituation. Intensiteten ökar när ett av de andra rikena, ett så kallat Young Kingdom av vanliga dödliga, attackerar Melniboné där i stridens hetta Yorkoon passar på att röja Elric ur vägen. Tror han. Med många fantasifulla övernaturliga grepp utvecklas romanen till en actionfylld historia där Elric och Yyrkoon alltmer framstår som marionetter styrda av the Lords of Chaos. Yyrkoons chans till makt och dominans är de två mytomspunna svärd som en gång tillhört Melniboné men som numera sägs finnas i en helt annan dimension av verkligheten. Det blir en berättelse om hur Elric vinner svärdet Stormbringer som spelar en så stor roll i Elric-historierna. Det halvt medvetna svärdet med egen vilja som kan ge Elric kraft, en kraft han tidigare behövt droger och dekokter för att erhålla. Elrics sinne är dock inte tillfreds med en återställd fred i riket, ohotad ställning som kejsare och, framför allt, att hans Cymoril samtyckt till att bli hans kejsarinna, han vill resa och ta till sig de yngre rikenas idéer innan han är redo att styra igen. Cymoril vill förvånande nog inte följa honom trots att hon tidigare gett intryck av att vara en självständig adelsdam med egna idéer. Han lovar återkomma inom ett år och i början av The Fortress of the Pearl har han varit ute på resa ett tag och verkar ha råkat ut för några mindre lyckade äventyr att döma av de antydningar vi får. Och han ligger nu för döden i ökenstaden Quarzhasaat efter att avhållit sig från att låta Stormbringer äta själar och därmed ge Elric styrka. Det verkar som om han missbedömt storleken på den öken han behövt korsa för att nå Quarzhasaat, hans förråd av örter och droger  har sinat, de är fortfarande något hans kropp kräver så länge Stormbringer inte kan ge honom kraft genom sin symbios vilket kräver att svärdet får dräpa och äta sina offers själar. Han räddas genom ett avtal, eller mer av en utpressning, med en av ökenstadens adelsmän som innefattar att stjäla en legendarisk juvel, något som borde vara möjligt för Elric som antas vara en slags magiker. Språket även i denna roman är rakt, tydligt men ändå poetiskt, ibland arkaiskt och gammaldags som man föreställer sig en äventyrsbok från fyrtiotalet. Elric förändras från en ung idealist som nu börjar kunna formulera sina tankar om filosofi och politik. Han liknar en renässansmänniska, eller en 1700-talsrevolutionär om än mer av en pragmatiker som ny härskare över Melniboné. Han vill att riket ska vara ledande men på ett annat sätt än tidigare, mindre självgott och mer öppet och intresserat av andra kulturer. The Fortress of the Pearl utvecklas pikaresk-likt där Elric gör sällskap med den vackra Oone som är en så kallad drömtjuv. Via magi färdas de i ett inre universum som påminner både om Dantes Gudomliga Komedi såväl som Alice i Underlandet, komplett till och med med kanin, om än en brutalare version av the White Rabbit. Det blir en annorlunda quest fantasy tack vare att allt utspelas i huvudpersonernas huvuden med mycket fantasifulla figurer och drömlika miljöer. Elrics mål är, trots alla distraktioner, att återvända och ta sin plats på tronen i Melniboné från Yyrkoon och att gifta sig med Cymoril. Jag ville läsa Elric-krönikan enligt dess interna kronologi och enligt Wikipedia skulle händelserna i The Fortress of Pearl utspela sig före nästa installation, The Sailor on the Seas of Fate, men den inleds med att sätta denna historia endast en månad efter Elrics avfärd från Melniboné. Det stör dock inte nämnvärt och den är dessutom skriven på sjuttiotalet och The Fortress of the Pearl utkom 1990. Där Fortress fokuserar mycket på Elrics inre liv och till och med till stor del utspelas i drömmar och tankar och ett slags hypnotiskt virtuell värld är Sailors fokus mer på det yttre skeendet även om delar av den utspelas i andra dimenstioner av multiversum. Där Fortress är en sammanhållen roman är Sailor egentligen tre noveller sammanlänkade. Här dyker tre av Moorcocks andra protagonister upp och stöttar Elric i en drömlik uppgörelse med två gudar/varelser från ett annat universum. Corum, Hawkmoon och Erekosë är alla hjältar i sina egna romaner och noveller men Moorcock har hela sin författarkarriär konsoliderat sina verk till kampen mellan Law and Chaos och hjältarna är alla inkarnationer av The Eternal Champion. Fantasy-greppen i denna historia är kanske inte jätteoriginella men det är ju såklart lite av en fest om man gillar Moorcock generellt. Den andra historien känns som en övergång till den tredje. Här möter Elric Smiorgan Baldhead som även åtföljer honom under resten av romanen. Smiorgan står i skuld till Elric efter en uppgörelse i början av historia nr 2. Elric och Smiorgan är fast i en okänd dimension och via en av Elrics landsmän blir utmaningen att ta sig tillbaka till vår dimension vilket de gör och i den tredje delen drar de ut på upptäcksfärd till den okända västra djungelkontinenten varifrån Melnibonés invånares förfäder sägs ha utvandrat. I Sailor känns Stormbringer starkare än vanligt och i och med det så blir Elrics humör därefter, deppigare än någonsin, och han känner efterhand att hans syften med färden framstår som alltmer egoistiska. Stormbringer tar också kommandot och gör Elric till en förrädare till färdens upphovsman som sökt Elrics hjälp. Elrics mentala välmående verkar i slutet vara nere på en bottennivå. Efter dessa mörka high fantasy-äventyr ligger i een interna läskronologin en underbar kontrasterande berättelse, Elric at the End of Time. Här korsbefruktar Moorcock Elric, hans gloom and doom, med den bisarra surrealismen i hans End of Time-serie. Una Persson, agent inom League of Temporal Adventures - en tvärdimensionell, tvärkronologisk organisation med uppgift att motverka störningar och fluktuationer i rumtiden - har just upptäckt något. Som första kapitlets titel lyder: In which Mrs Persson detects an above average degree of Chaos in the Megaflow. Om man läst End of Time- historierna kommer man att känna igen stämningen i berättelsen, agenterna Una och Lord Jaggeds lite James Bond-liknande arrogans och de underbart dekadenta personligheterna vid tidens slut där odödlighet är gängse och individer kan skapa hela landskap med en lätt vridning av stenarna i deras kraftring på fingret. Den usle Sturm und Drang-poeten Werther de Goethe blir överförtjust i denne besökare i form av Elric som tar detta för kaos-herrarnas dimension. Ett bisarrt äventyr uppfinns i stundens ögonblick medan Elric blir alltmer konfunderad. Det är ett sanslöst vågat grepp, inte för Moorcock kanske, att slänga in sin high fantasy-hjälte i ett  komiskt surrelist-drama som det här. En otrolig styrka, att kunna driva med genren men på ett respektfullt och kärleksfullt sätt.

Samlingen The Weird of the White Wolf innehåller de första novellerna om Moorcock som publicerades tidigt sextiotal i den brittiska tidskriften Science Fantasy. De utspelas alltså efter de ovannämnda installationerna och slår an en grym och dyster ton direkt, den första delen, The Dreaming City, berättar nämligen om hur Elric faktiskt går totalt ape shit när han äntligen återvänder till Imrryr och Melniboné efter sina upptäcksfärder. OBS tung spoilervarning! Tillsammans med en flotta från the Young Kingdoms kör han fullständigt över Imrryr och dödar sin kusin Yyrkoon men även sin älskade Cymoril av bara farten. Det här måste verkligen ha framstått som en rivstart av Elric-sagan för den som läste denna novell 1961. Förutom tonläget tycker jag ändå att MM har anpassat sina prequels, skrivna långt efter, språkmässigt och tematiskt, det känns rätt sammanhållet generellt.

I ovan nämnda tidskrift publicerades sedan, strax efter, While the Gods Laugh och enligt den interna kronologin passar sedan The Singing Citadel från 1967. Medan The Dreaming City introducerade Elric med buller och bång försöker dessa två väva in lite mer information om Moorcocks Multiverse i de äventyren.  I det förstnämnda träffar vi en utstött kvinna ur det bevingade Myyrrhn-folket, Sharilla of the Dancing Mist ger Elric en propå som innebär att tillsammans med henne söka upp De Döda Gudarnas Bok som sägs innehålla kunskap om fantastiska saker, ovärderlig för en magiker. Boken ska enligt legenden ha slungats in i solen när de gamla gudarna dog. Sharillas far ska dock ha funnit ut att den nu ska finnas i en grotta tillhörande Kaos-gudarna. I Moorcocks multiversum är Kaos- och Lag-gudarna i ständig konflikt och de är möjligen i sin tur styrda av Balansens Röst. I begynnelsen skapade dessa motpoler dimensioner som tillhör endera parten. Vår egen dimension äer ännu inte erövrad av någon av parterna utan hålls i en, ibland, osäker balans. Magikerkejsarna av Melniboné, Elric är den 428:e i ordningen, tjänar Kaos och i synnerhet Lord Arioch. Syftet för Elric att följa honom är hans önskan att hitta en förnuftets gud som står över Kaos och Lag-herrarna i vilkas våld han hamnat som gisslan via sitt symbiotiska svärd Stormbringer. I detta äventyr träffar Elric för första gången sin sidekick Moonglum som figurerar i ett antal noveller. Han är till och med med i den tredje delen av  The Sailor on the Seas of Fate som från början hette The Jade Man's Eyes som MM senare skrev om något och satte Count Smiorgan som sidekick i istället för Moonglum. Den novellen placerades in tidigare i kronologin i och med det. Det kan vara något förvirrande att följa en konsekvent kronologisk linje med alla fix-ups och olika samlingar som existerar. I The Singing Citadel har Elric en kort kärleksaffär med den enigmatiska drottning Yishana vars undersåtar plötsligt börjat försvinna, kidnappade och, förmodat, inspärrade i en märklig borg som uppstått ur intet. Borgen lurar in sina offer med oemotståndlig sång. I denna novell åkallar Elric Lord Arioch, vilket han även gjorde i The Dreaming City men då manifesterade sig den mörke fursten som en oformlig varelse, här är han i mänsklig gestalt. Berättelsen innehåller flera fantastiska inslag men känns lite hafsig och slutar nästan i antiklimax eller ett slags cliffhanger. I denna novell gör han till sin fiende magikern Theleb K'aarna från Pan Tang som de nästföljande åren förföljs av Elric och Moonglum som det beskrivs i öppningen av The Vanishing Tower eller The Sleeping Sorceress som romanen hette först. Vad jag vet finns ingen skillnad i texten utan endast titeln är ändrad. De är på väg genom The Young Kingdoms mot Lormyr där de hoppas hinna ifatt Theleb K'aarna. Elric verkar gå lite på automatväxel nu och Moonglum uttrycker det bra när han beskriver Elrics besatthet att förfölja magikern: "I still feel that your pursuit of this sorcerer is no more than a surrogate for real activity. You seek him because you do not wish to seek your proper destiny...". De blir kidnappade av hamnskiftande flygande varelser kallade Oonai, varelser tjänande Kaos. De dumpas i ett snötäckt landskap och når till slut ett öde slott som är tomt men verkar bebott med tanke på att det är uppvärmt och att mat och dryck finns i överflöd. Det visar sig vara Kaneloon där Lady Myshella styr, borgen alla som vill skapa nytt land ur Kaos bortom världens ände måste passera. I novellen The Dream of Earl Aubec antyds att Elric och Myshella en gång ska mötas. Theleb K'aarna har dock utövat sin magi och sövt ner Myshella. På andra vägar engageras sedan ändå Elric av Myshella efter att de lämnat Kaneloon. Tillsammans besegrar de den Kaos-armé som Theleb K'aarna fått att strida för honom, magikern själv undkommer dock. Hela armén går under och Elric drabbas av samvetskval och hans depression och självförakt ökar än mer. Han framstår som väldigt destruktiv nu jämfört med de romaner som föregick de äldsta novellerna i The Weird of the White Wolf, nästan personlighetsförändrad. Men det känns ändå som en naturlig följd av att ha ödelagt sin egen huvudstad och inte minst ha dödat sin älskade. Men förändringen accentueras och märks av att de olika installationerna är skrivna med så lång tid emellan, en ung MM skrev de första våldsamma, actionfyllda novellerna medan en äldre MM skrev de lite mer reflekterande och filosofiska prequelromanerna. The Vanishing Tower består även den av fler, halvt fristående, historier egentligen även om de alla handlar om Elrics jakt på Theleb K'aarna. Han blir bestulen på sin magiska Ring of Kings av denne Nemesis i mittendelen av denna roman som startar Elrics jakt på Theleb K'aarna och för honom till en förbannad stad där en galen kung styr som också råkar hata Elric som ligger pyrt till ett tag då han stängs in i en underjordisk labyrint tillsammans med en Kaos-demon av eld. Och efter allt detta chillar Elric och Moonglum hos Rackir i Tanelorn. Denne Rackir figurerade även i Elric of Melniboné då Elric fann Stormbringer. Han har alltså hittat detta Tanelorn, denna mytomspunna legend som hittills verkat vara bara just en myt. Här är det plötsligt totalt avdramatiserat och Elric slappar i Rackirs trädgård. Jag tycker MM lite väl drastiskt tog ner myten på jorden. Det känns lite lätt avslaget och berättelsen börjar  trampa lite vatten fram till att Elric åter träffar Myshella som ber om hans hjälp att slutgiltigt krossa Theleb K'aarna som nu ska ha funnit begravda maskiner tillhörande ett, sedan länge, utdött släkte. Maskinerna ska kunna riva upp hål i väven som separerar dimensionerna i multiversum. Han kommer lämpligt nog fram till magikern och hans maskiner just som han, teatraliskt i överkant, frambringar monster från en annan dimension och förklarar sin plan att förstöra Tanelorn högt och ljudligt. Elric går till attack mot maskinerna och transporteras därefter till en annan dimension av multiversum där han träffar två andra aspekter av the Eternal Champion, ja av sig själv alltså, Corum Jhaelen Irsei och Erekosë. Corum har bett om hjälp att ur the Vanishing Tower rädda sin guide i multiversum och de tre beger sig till den plats där tornet ska dyka upp en kort stund på sin turné mellan dimensionerna. Guiden visar sig veta det mesta om Elric också, en dandy vid namn Jhary-a-Conel vilket för oss Moorcockianer betyder Jerry Cornelius, en annan Moorcock-hjälte. Jag tycker denna sekvens är bra och här tar MM även in lite avväpnande självironi och humor. Jhary ger Elric vad han behöver för att besegra Theleb K'aarna och hans monsterarmé. Tyvärr dör även en av huvudpersonerna på kuppen tragiskt och det är inte skurken.

MM ville göra något nytt och pånyttföda sagan om Elric i 90-talsromanen The Revenge of the Rose och i början märker man det, mest på humorn och tempot som är mer återhållet. Språket är lite mer poetiskt med längre utläggningar och funderingar. Den liknar mer de prequelromaner såsom Elric of Melniboné och kanske i synnerhet The Fortress of the Pearl på det viset. Och så gör en äkta poet entré, Ernest Wheldrake. Eller åtminstone en fiktiv person ur 1800-tals-poeten Algernon Swinbournes persongalleri. Detta innebär rimmad vers i mängd. Elric blir bortförd från sin lugna tillvaro i Tanelorn av en riktig drake och dumpad hos sin far som förlorat sin själ och ber Elric hitta den igen så han kan återförenas med Elrics mor och slippa ett evigt liv i Kaos. Det omaka paret hamnar i en annan dimension och här introduceras två starka kvinnliga karaktärer, den lite mystiska men sympatiska the Rose och Charion Phatt vars hela familj är synska och färdas genom multiversum lika frekvent som andra byter strumpor. De förenas i sitt sökande efter de så kallade tre systrarna som enligt legend, profetior och hörsägen sägs bära the Roses folks heliga ting och även Elrics fars själ. Men systrarna är bortrövade av den odöde Gaynor the Damned och det blir en, lätt segdragen, kamp där även Elrics Kaos-herre Arioch blir inblandad. Det är bitvis mycket bra och kreativ fantasy och Moorcock utvecklar sitt multiversum i olika riktningar. Karaktärerna är ganska bra tecknade och den karakteristiska fartiga stilen har fått ge vika för lite mer komplexa skeenden och inre monologer. I slutet känner man sig dock rätt mätt på denna jakt genom dimensionerna och när slutstriden står känns den nästan övermogen. Bitvis väldigt mörkt och seriöst och bitvis komiskt, inte riktigt i End of Time-nivå men i samma anda som The Vanishing Tower även om den kändes mer parodisk ibland.

Enligt den interna kronologin så följer nu fyra noveller från tidigt sextiotal, samma generation Elric-texter som de första i The Weird of the White Wolf. De finns i samlingen The Bane of the Black Sword. Först ut är The Stealer of Souls som var den tredje Elric-novellen att publiceras i Science Fantasy och skiljer sig markant i stilen från The Revenge of the Rose som enligt kronologin är den historia som utspelas strax före denna i Elrics liv. Här är språket lite mer återhållet, handlingen rakare och Elric lite mer av en stereotyp hjälte, även om han trots det visar upp flera sidor av sin karaktär. I början av novellen verkar han mest cynisk och arrogant när han och Moonglum blir lejda av rika köpmän i staden Bakshaan som hyser missnöje med den rikaste av dem, Nikorn, som i sin stab tagit in en magiker som extra skydd. Elric är inte pigg på idén tills han får höra vem magikern är, ingen mindre än hans gamla antagonist Theleb K'aarna som vi inte sett röken av sedan slutstriden i The Vanishing Tower. Han har dessutom återförenats med ex-drottning Yishana av Jharkor från samma roman. Hon har inte kunnat glömma Elric och låter gärna den olyckligt käre K'aarna veta det. Elric tar i denna historia kontakt med sina landsmän igen. Ett gäng Melnibonéer är nu ett slags stråtrövare, ledda av Elrics nära vän, drakmästaren Dyvim Tvar. Det blir ett laddat möte dem emellan men de förenar sina krafter för att krossa K'aara och Nikorn. Det blir en våldsam kraftmätning mellan de båda magikerna Elric och K'aarna där båda till sin hjälp har övernaturliga krafter i form av demoner. Texten har en lite ilsken och krigisk stämning över sig hela vägen genom den blodiga kampen. Yishana byter sida på villkor att Elric och hennes förhållande får en nystart vilket verkar bortglömt när nästa äventyr, Kings in Darkness, börjar med en flyende Elric, ridande från Nadsokor tillsammans med Moonglum, efter att någon känt igen dem från deras äventyr där som utspelades i The Vanishing Tower. Yishana nämns inte ens vilket känns lite dåligt med tanke på att det endast gick ett halvår mellan att de två novellerna publicerades 1962 men kvinnokaraktärerna var minst sagt endimensionella i Moorcocks tidiga Elric-texter. Det här är en riktigt mörk och skräckdoftande novell som utspelas i det fördömda riket Org där befolkningen är fysiskt handikappade och styrs av kung Gutheran som störtat sin bror Veerkad som verkar mentalt labil och haft som plan att återuppväcka den kung som är begravd strax bortom den kungliga fästningen. Denna kung ska ha varit den siste av The Doomed Folk som enligt legenden var ett folk som gick under innan till och med Melniboné var påtänkt. Innan de träffar dessa galna kungar inträffar dock en mycket viktig händelse i Elrics liv, han blir kär. Visserligen har han haft romanser efter Cymoril men det är i böcker skrivna senare, på 70-talet och framåt. Här är den första kvinnan, efter Cymoril, han faller för i de tidiga texterna, Zarozinia av Karlaak, som framställs som en brådmogen sjuttonåring, långt ifrån de starkare kvinnorna i senare texter som Myshella, the Rose och Charion Phatt. Det påminner faktiskt lite om Shakespeare i tematik och stämning. Det hela slutar i en ovanligt ljus och positiv anda där Elric beslutar både att gifta sig med Zarozinia och att förskjuta Stormbringer en gång för alla. Han har nämligen hittat örter i Orgs skogar som verkar ha samma livgivande effekt som helvetessvärdet. The Flame Bringers beskriver hur det barbariska Österlandet ska erövra Väst med en gigantisk armé ledd av en Djingis Khan-klon vid namn Terarn Gashtek. Till sin hjälp har han en magiker vars själ han tagit och stoppat i en katt. För att återfå sin själ är magikern tvungen att assistera korståget. Motvilligt måste den nu fridfulle Elric åter spänna på sig Stormbringer och dra ut för att rädda världen. Han tar åter hjälp av sina gamla landsmän från Melniboné när Dyvim Slorm, son till Dyvim Tvar, kommer med drakar och den östliga horden stoppas. Denna novell har inte åldrats så bra och känns lite unken och rätt ointressant. Sist i samlingen har man placerat To Rescue Tanelorn som är en udda fågel. Elric figurerar inte personligen utan huvudrollen har Rackir, Elrics gamle vapendragare, som söker upp en shaman för att bli vägledd till the Grey Lords som bedöms som de enda som kan rädda Tanelorn som nu hotas av en armé från Nadsokor ledd av kaosdemonen Narjhan. Rackir är tvungen att färdas genom fem portaler genom andra dimensioner tills han möjligen kan få hjälp av the Grey Lords. Det är en ibland småkomisk och rätt underhållande novell där vi får stifta bekantskap med allehanda varelser och landskap innan slutstriden vid Tanelorn tar vid. Shamanen menar dock att de inte försvarar en stad, staden Tanelorn, utan att Tanelorn är ett ideal, staden lyder varken Lag eller Kaos utan går sin egen väg.

Den samling som avslutar den interna kronologin (om man bortser från Dreamquest-trilogin som är en slags senare cross-over med Moorcocks krönikor om familjen von Bek) kallas kort och gott Stormbringer och består av fyra noveller skrivna och publicerade i Science Fantasy 1963-64. Om man läser novellerna i The Weird of the White Wolf som publicerades i samma tidskrift 1961-62 och därefter dessa fyra så hänger det mesta ihop och hade kunnat funka som en helhet också. Men alla andra noveller och romaner om Elric är skrivna efter dessa och utspelas innan de första och ännu fler mellan dessa samlingar, det vill säga i den interna kronologin, Elrics kronologiska liv. Men faktum är att Moorcock redan 1962 skrivit det som skulle vara Elric-sagans slut, The Last Enchantment. Dock tyckte jag inte att det var något slut värdigt denna väldiga saga vilket inte heller Moorcock verkade ha tyckt utan Stormbringer-novellerna blev det som avslutade sagan. Förutom att det måste känts lite skumt för dem som läste sextiotalsnovellerna och sedan de efterföljande enligt "verklighetens kronologi" så är det enormt stor skillnad i kvalitet och stil mellan de olika verken, vilket är naturligt eftersom Moorcock, trettio år, och Moorcock, femtio år, knappast var densamme, precis som Elric-karaktären utvecklats så utvecklades såklart Moorcock som författare. Men det här är en stor brist i Elric-sagan enligt mig, det fanns aldrig någon mer långsiktig plan för Elric, novellerna i Science Fantasy håller som sagt ihop bra men sedan blir det otroligt spretigt. Men att läsa om allt enligt den interna kronologin blev då inget lyckokast, det blir lite av en berg-och-dalbana. Elric-karaktären utvecklas då inte utan man kastas lite fram och tillbaka. När man plöjt igenom allt framstår Elric alltjämt som en hjälte i samma genre som Marvel-hjältarna, missförstådd, avvikande och tyngd av eviga grubblerier. Generellt tycker jag inte att Elric-karaktären utvecklas något speciellt i de senare historierna heller men man får dock en mer mångfacetterad bild av honom. För att återgå till de noveller i Stormbringer-samlingen som ska avsluta sagan så känns de rätt charmlösa och ganska repetitiva med mycket resande fram och tillbaka och många blodiga slag. Undergångsstämningen infinner sig direkt och ett slags gudalika väktare av den kosmiska balansen dyker upp och förklarar för Elric hans förutbestämda livsbana, han är utsedd av Ödet att en gång för alla krossa Kaos och ge världen en nystart. Jagreen Lern, härskaren i Pan Tang, har lierat sig med kaos och försöker ta över hela världen. Det blir som sagt blodigt men också en hel del magi och faktiskt så känns novellerna också förklarande, vi får klarhet i Elrics öde och därmed världens öde och de beskriver ett riktigt avgörande. Det känns dock lite charmlöst men i slutet lyfter det ändå när Elric gör ett snabbt besök i vår egen dimension, eller någon väldigt nära den, och en strid utkämpas mellan honom och den frankiske riddaren och markgreven av Bretagne som är känd som Roland i Rolandssången och känd från flera andra sånger och legender under medeltiden. Elric behöver Rolands olifant, ett elfenbenshorn, för att slutföra sin uppgift. Han ska blåsa i det tre gånger, första gången för att väcka Melnibonés drakar ur sin sekellånga sömn, andra gången för att tillkalla hjälp från Lag-demonerna the White Lords och sista och tredje gången för att världen ska få sin nystart. Det blir ett bra och värdigt slut på sagan, lite grabbigt dock, här figurerar hans vapendragare Moonglum, Rackhir the Red Archer och Dyvim Slorm, draktämjare från Melniboné, demonerna på båda sidor och balansväktarna är alla män och Zarozinia figurerar sparsamt för att gå ett brutalt öde till mötes. Men som sagt, flera av de senare texterna, såsom Fortress of the Pearl och Revenge of the Rose har starka kvinnliga karaktärer och ett lite mer komplext karaktärsregister.

Moorcock har ett behov av att låta sina olika karaktärer och världsbyggen flyta in i varandra och har man inga problem med det är han en härlig rebell i fantasyvärlden tycker jag.

11 feb 2017