Mannen utan väg av Erik Lindegren

Denna diktsamling är utgiven 1942 och när man vet det är det oundvikligt att se kriget i de surrealistiska bilderna han målar upp. Jag tolkade den som en inre upplevelse av det vidriga som skedde runtomkring. Det känns som om han beskriver hur kriget påverkar människor. Hur medmänsklighet trubbas av och extrema handlingar får försiggå utan större protester. Och hur hopplöshet kan slå rot men också hur viljan finns att på något sätt komma ut på andra sidan som människor igen. Den är allmänt vedertagen som ett av de första och ett betydande svenskt surrealistiskt verk. Den är dessutom skriven som sonetter vilket gör den mycket rytmisk. Det är svårt att sluta läsa den och den bör helst läsas i ett sträck. Den är gripande och ibland mycket mörk.

18 dec 2013