Epanastasi

 

 

Att söka efter eller jaga någon i en digital konstrukt är bara simpel aktivering av kommandon men allt känns mycket verkligt när jag springer längs gatan som hastigt kröker sej nittio grader rakt upp och transformeras till en våg som jag på något sätt surfar på. Ett privilegium för den jagade är att kunna kasta vilken omgivning som helst bakåt i ansiktet på sin förföljare, jag befinner mej i utkanten av hans domän, jag är kort sagt att räkna som inkräktare. Jag vadar genom ett träsk i orangefärgad dimma; simmar mot strömmen i en flod; springer längs betongkanaler under motorvägsbroar med avloppsvatten upp till knäna. Jag har honom hela tiden i sikte, det vill säga min iterativsökning samlar information om honom innan han hinner krypa bakom nästa brandvägg. Han håller till slut på att haka av mej och endast en del av mina string hinner upp honom i en udda domän jag inte har och aldrig haft tillträde till enligt de varningar som dyker upp. Vi slår båda emot en mur och under total förvirring ger jag instruktioner för miljö och ljus för orientering men utan resultat. Allt blir svart. Efter en stund tonar världen sakta fram. Jag grips av en känsla jag inte riktigt kan placera; en kyla och en klarhet som känns främmande. Han slår en hand mot en panel på väggen och försvinner ut ur det ganska trånga rummet vi nu befinner oss i. Jag är naken, som han, och märker att inga kommandon biter på det, inga kläder materialiseras. I korridoren ser jag honom vid ett stort fönster, han kastar sej handlöst genom glaset som splittras i tusentals bitar och ljudet slår som nålar mot mina trumhinnor. Mina fotsulor smärtar när jag springer på det glasfyllda golvet och ut längs en regnig gata där allt verkar kaotiskt, folk som slåss, bilar uppkörda mot husväggar. Jag snubblar och faller mot den våtsvarta asfalten och allt gör ont på ett sätt som känns väsensskilt från min uppfattning om smärta. Som om jag var på utsidan. Jag hinner inte göra något för att komma undan när en bil kommer emot mej och kastar mej upp på trottoaren och en smärta som känns vit rinner som en tjock, iskall massa längs ryggraden. Jag hamnar rakt under en gatlykta som bländar mej innan två huvuden blockerar ljuset. Nära mitt ansikte känner jag igen rösten på en man som låter nervös. Allt är som en dimma. ”Namnet. Ditt namn!” Jag undrar likgiltigt om jag kan svara honom. ”Namn!” Han blir mer och mer uppjagad och den andre tar honom i axeln. ”Agrippina Saavedra.” Förvånat konstaterar jag min mörka mansröst. Paniken griper mej och jag tar tag i honom. ”Vem håller jag på att ta livet av?” Han ser på mej med medlidande och skakar sen på huvudet. ”Gern! Svara!” Jag hör min röst övergå i hostningar som om jag stod bredvid. ”Du kommer inte att minnas det här. De string du fört med dej ut hit dör med den här kroppen,” förklarar han lugnt och sansat. ”Du blev lurad ut hit, du kunde inte veta. Eller hur?” Hans ögon visar ängslan och samtidigt något annat, något mörkt. Han blir suddig och jag hör mej själv skrika ordlöst innan allt ljud tonas ned och ljuset dimmas till gråsvart.

Våldsamma uppgörelser människor emellan har en tendens att bli smutsiga till slut, tänker Gern. När inget hopp längre finns om försoning, där den ena parten hellre flyr än illa fäktar; i bästa fall. Men där finns ju också alltid de som tror på vad de blivit tillsagda, som litat blint och Gern står framför en sån ung man i maktens sold, den makt som redan flytt, som ändå står upp för sjuklingen, det empatilösa förtryckarsystemet. Gern tänker på sin syster, denna känsliga själ, som nu drar sitt strå i den andra världen. Han fantiserar om henne nästan som en gudom, som en konstens gudinna, upptagen på Olympen med skönhet och tanke men nedtvingad till de giriga människornas domäner för att skipa rätt. Livet kan alltid översättas i grekiskt drama, tänker han medan han sänker sitt vapen. Den unge mannen, med ryggen mot muren, hötter med sin kniv, just den mur som Gern, för inte länge sen, med hat och bitterhet sett insidan på varje dag. Staden är mörk nu. Spridda larm och rop. Men de positiva tongångarna har redan tagit över. Detta är den sista balansakten. En kraftmätning mellan den nya makten och viljan att försvara något redan sviket och bedagat. Mannen känner det i varje cell, tänker Gern, det måste han. Att inget längre finns att kämpa för, att inget egentligen någonsin fanns, och att han har varje möjlighet att skapa om sitt liv. Han är så ung. Medan hans ögon börjar irra och blinka bort svettdroppar är kroppen spänd för konfrontation en sista gång. Som i ren desperation. Som något inprogrammerat. Något hans hjärna inte rår på. ”Dina vänner är redan långt borta eller döda,” säjer Gern så lugnt han kan. ”Jag garanterar dej din frihet och ditt liv.” Det är verkligen grekiskt drama, tänker han och ler bittert inombords. Mannen ser åt vänster, åt höger. Gern stoppar undan vapnet och gör en gest med båda händer, vänder sen och går. Han blundar och hör den andres stövlar skrapa i gruset i ökande frekvens. Han vrider sej runt och trycker av och med tårarna nära ser han den unge mannen sakta falla i det leriga gruset. Fanatismen finns kvar i ögonen innan den, tillsammans med själva livet, rinner ur dem.

Jag kan inte känna Gio någonstans i närheten, inga spår, inga mönster. Bilden jag har på min lins föreställer en manet som släpps ner i sanden och splittras i hundratals små strängar av mjukt sekret. Men ponera att sanden har ytterligare en dimension. Gio och hans mest ihärdiga följeslagare har penetrerat konstrukten i fyra dimensioner, jag kan ibland känna smaken av dem. Men inte här. Jag har gjort allt jag mäktat med, känner jag, och skäms inte. Allt detta känns mer surrealistiskt än något jag upplevt tidigare även om jag räknar in all performance-konst jag kan minnas. Allt ger absurt nog, och kanske lite perverst, upphov till ett skaparbehov hos mej vilket känns så fel enligt min digitala ryggmärg. Men en revolution ska kännas inuti också. Jag saktar ner och låter världen, i form av ett naturalistiskt nybyggarsamhälle och därefter en stad av flygande plattformar, sippra genom mina string som nu är samlade igen. Lyna ber mej sen om några string, hon behöver tröst, så jag kommer till henne, och vi älskar och hon säjer att jag känns förändrad. Det är vi väl alla, blir vi väl alla, svarar jag och låter mej sen skingras i 360 grader från henne vid strandhuset. Gio ber mej, och jag besvarar, och låter mej tidsbackas några månader. Jag upplever några situationer som verkar graverande för vissa personer; Gio har gissat rätt ännu en gång. Nya tacs från honom får oss sen samlade, hela ”revolutionsarmén”, på ett stiliserat torg format som en triangel. ”Vänner,” säjer han och ler, ”eller kamrater och medborgare kanske man ska säja i en sån här situation, vi har nu lyckats säkra de individer som profiterat på den vidriga handeln med organiska kroppar på utsidan. Jag vet också att några flytt ut i illegala kroppar men hoppas våra vänner därute tar hand om så många av dem som möjligt.” Under tiden har några string av mej brutit ihop av stress på stranden och min far tröstar mej för första gången på hundrafyrtio år, någonting. Min mor, som sökt min bror förgäves, finns där som genom teleportering och hon gråter sen med mej. Av både skam och glädje, antar jag. Själv är mina tårar ett resultat av besvikelse. Besvikelsen av att ha behövt inrätta mitt liv och mina tankar på att mina föräldrar gått i döden för mej för att sen upptäcka att det inte stämmer. Men de har gjort någon form av offer, intalar jag mej. Det kan, får, inte vara på något annat sätt. De har hela denna tid existerat nära mej som livlösa ettor och nollor. Digitala lik, vad nu det skulle tjäna till. Stasis, denna påhittade livsnivå, knappt över Delete-stadiet. Ett infernaliskt påhitt av pengahungriga människor i denna sjuka värld där den gamla världens klyftor återskapats digitalt. Allt låter mer och mer sinnesjukt för mej. Jag kramar min mor och säjer tröstande ord liksom hon till mej, dock låter hon mer ångerfull än kärleksfull.

Gern tar tag i Anyas arm och irritationen syns i hans ögon även genom skyddsmasken. De stannar innan bron och tar av maskerna samtidigt som de ser på avgasmolnen från bilarna som redan är långt ut på landsbygden. Hon ser nästan anklagande på honom och han känner sej tvingad att rättfärdiga dem och avskriva detta misslyckande. De är båda frustrerade. ”Även om vi hade stoppat de här är resten av dem redan borta. Låt dem gå. Om de hittar sina likar någon annanstans; fine.” Han försöker att inte se alltför vädjande ut men han får en trött blick tillbaka. ”Kom, vi åker,” säjer hon och öppnar passagerardörren på jeepen. Gern pustar ut mentalt och kör dem tillbaka genom förorterna in mot en stad fortfarande på helspänn av känslor och utbrott av glädje, ilska, idioti och rädsla inför framtiden. En stad i revolution. Ett övergående tillstånd men permanent inskrivet i historieböckerna. En atmosfär av iver och stress men också av lättnad och segersötma. Det är så mycket enklare i den andra världen, tänker han, där alla skyldiga till övergrepp lätt kan identifieras tack vare strukturen av spärrar och säkerhetskopior. Men även ett antal av dem lär ha undkommit som organiska individer ut till denna värld. Men som sagt, fine, låt dem löpa. Hans mobil ger sej diskret tillkänna på motorvägen. Reflexlika rörelser får upp den och det som möter honom är en sån kontrast mot vad han väntat sej att han blir rörd och skuldkänslor kommer krypande. låt mej hela din vackra själ. bara en stund. Han döljer sina känslor och stoppar undan mobilen lite avmätt. Anya verkar dock ha ett sjätte sinne. ”Hur är det, Gern?” Han ser behärskat på henne innan han viker tillbaka blicken mot vägbanan, öde, dåligt upplyst och täckt av bråte. ”Är det din syster?” Han har fått den öppning han behöver och nickar, knappt märkbart. ”Vi har saker under kontroll härute,” fortsätter hon. Han stannar en bra bit ifrån den så hatade symbolen för det gamla systemet. En hand på hans axel innan han går ut. Så hör han henne köra iväg igen och går bestämt mot det hårt bevakade transfercentret. Vakterna släpper förbi honom utan ett ord men han kan nästan känna de höjda ögonbrynen i ryggen. Väl inne i ett av rummen går dörren igen bakom honom med ett diskret klick och han lutar sej blundande mot den. Alla hans tankar säjer honom att det är okej, bara en stund. Han aktiverar maskinen, lägger sej i halvmörkret på en av britsarna och sänker panelen över huvudet. Med elektroderna på plats blundar han igen och låtsas att han bara ska sova lite men faller snart ner i en kaskad av färger och kommandon som kastas mot honom. Denna värld är också förändrad, intalar han sej. Skakad i sina grundvalar. Han ignorerar de allmänna tacs som fyller hans låda och skickar iväg ett avskalat här nu. I den här världen kan sekunder kännas som timmar, tänker han, medan han svävar i limbo och registrerar allt som genom ett fönster av gjutet glas. Oförberedd låter han sej sen överösas, och överöser, med kärlekshandlingar, som i en dröm. Han viskar, smeker kropp och själ och till slut övermannar lusten skuldkänslorna och han kan se Gio i ögonen. Hser rakt in i mitt innersta, tänker Gern och låter sej skärmas av från resten av världen, världarna, bara en stund.

Min mors ögon låter mej förstå hur ledsen hon är, hur hon önskat att allt varit annorlunda och jag kan känna något strömma från henne till mej som jag måste känt när jag var barn. Jag ler hastigt, men kyligt, och vänder mej bort. Efter några steg ser jag mej över axeln och hon har ett ansträngt leende och tårar rinner nedför hennes vackra kinder. Jag tar upp alla mina string och agerar efter de tacs jag nyss fått. Den jag försöker ringa in, tvinga ut, skjuta ner, är inte långt borta men mycket skicklig på att dölja sej själv. Dock rasar alla hennes skyddsmekanismer och falska brandväggar på löpande band nu tack vare de individer som kan systemet utan och innan och som är på vår sida nu. Jag vill vara deras frontsoldat, det är det enda jag kan, förutom att dikta upp saker förstås. I en stad där husväggarna rasar ser jag henne till slut. Hon dyker in i hus som bara löses upp i damm och blottar henne igen och igen. Jag känner hennes rädsla, inbillar jag mej; jaktens eufori. Sceneriet ändrar karaktär och vi springer tungt i blötsnö med en så äkta kyla att jag är tvungen att kommendera fram kängor. Allt blir tungt, kängorna, snön och den grå himlen som hänger lågt över myren och granskogen där bortom. Hon försvinner utom synhåll bakom några betongbyggnader i skogen. När jag rundar ett hörn ser jag oljeborrtorn hela vägen mot horisonten. Några spyr eld medan andra bara ryker lätt. Hon har fallit i snön. Jag småspringer bort mot henne, känner segersötman på min tunga och nu ser jag henne i gryningsljuset. Det svarta kortklippta håret, den långa vita rocken. Hon ser rädd ut. Jag går ner på knä och rör lätt vid hennes panna, som om vi bara lekt tafatt. Det är över snabbt och jag är tillbaka vid samlingscentralen där Lyna möter mej. Efter en stund dyker Gio upp men han håller sej lite i skymundan för en gångs skull. När jag närmar mej ser jag ett ansiktsuttryck jag inte sett på länge, för att inte säja aldrig; en öm och varm blick tillägnad personen med ryggen mot mej. Jag ser sen min brors profil och när Gio ser mej får han något lätt generat över sej innan Gern kommer fram och tar mej i sin famn, hårt och länge. Jag ler och kysser hans kinder. Jag låter några string inkludera våra föräldrar som tacksamt tar emot och låter oss förstå att vi var, är, deras skäl att leva. Vi ser varandra i ögonen men säjer inget.

Söndertrasade stålstänger och taggtråd möter mej vid gatans slut och jag förstår att jag är framme vid lägret. Muren är nu dekorerad med allt från könsord till rena konstverk, färgglada och expressiva. Orden för frihet och seger finns överallt på den grova betongen. Askhögar visar var barackerna stod men jag undviker dem och de leriga vattenpölarna när jag går in genom grinden. Det är folktomt och tyst nu. Bara de avlägsna ljuden från staden indikerar att jag inte är i en öde krigszon. Intrycken är starka och för mitt inre öga kan jag se Gern sitta här passiv, i samma kropp jag nu bebor, med en frustrerad känsla av ett liv som rinner bort. Allt är nu möjligt för oss alla, åtminstone är det den känsla som bör infinna sej efter en revolution, intalar jag mej. Men här är stämningen fortfarande uppgiven, trots att allt är jämnat med marken, eller kanske just därför; som efterdyningar av en invasion. Men revolution räknas mest inombords; beteenden och värderingar som förändras och tas till nästa nivå. Förhoppningsvis. Jag går fram till muren där en stor bit är bortsprängd och kan se utkanten av staden och landsbygden där bortom. Solen går i moln men det är lätta moln och världen drar i mej, som en magnet, som ber mej, vädjar till mej, kom ut och lev, kom ut och upplev. Jag ser mej inte om och jag håller en lagom takt.