Förortens dissidenter

 

Min mamma. Min mamma som blir mer och mer stoisk för varje dag. Hennes ansikte stelnar mer och mer även om hennes fina leende fortfarande kan bryta upp den stenstod hennes ansikte börjar bli. Det är väl en process som inleddes redan när hon födde oss tre ungar under brinnande krig; min syster och mig under tyskarnas ockupation och min bror efter ”befrielsen” av Röda armén. Men då hade hon en slags ungdomlig optimism över sig om inte mitt minne sviker. Eller är det bara en bild jag byggt upp? Det som härdat henne är väl pappas långsamma krympande till en nervig tystlåten sliten man och därpå min systers vågade öppna ställningstagande mot orättvisor i samhället. Min syster. Hon har varit försvunnen i snart två månader nu. Pappa har uttryckt en viss förhoppning att hon tagit sig ur landet. Att hon skulle ha lyckats fly till Amerika eller någonstans. Mamma har inte kommenterat detta utan bara blivit mer och mer fixerad i ansiktsuttrycken.

Pappa försöker smussla med flaskan men han inser att jag redan märkt att han hällt upp en rejäl whisky i sin temugg. Han stänger dörren till bokhyllan och går snabbt över till andra sidan vardagsrummet, till sin älsklingsfåtölj vid fönstret. Han tar en klunk och ser, genom persiennerna, ut på vår lugna förortsgata. På barnen som cyklar och på radhusen på andra sidan där herr Wikström just parkerat sin blänkande nya Saab 93 och nu höjer sin grå uniformsarm i en hälsning till barnen och sedan går in genom dörren bärandes på en sliten läderportfölj. Pappa tar en klunk till. Jag sätter på radion på låg volym; pappa reagerar inte ens. Jag hamnar i slutet av nyhetssändningen där sporten avhandlas. Rapporteringen är mer omfattande än normalt på grund av de olympiska spelen och studioprat varvas med intervjuer och kommentarer från Kiev och avslutas med 1960 års olympiska vinjett. De flesta nyheter inklusive sporten kom just nu österifrån; från kriget mot Japan och från OS. Inte mycket hörs om vad som händer i England där min bror Erik har varit nu i snart ett halvår. Hans knapphändiga brev hem till oss säger inte mycket om någonting, inte ens om hur han själv mår. De känns hårt censurerade. Men han kommer hem i morgon och det är något vi alla kan se fram emot och ett skönt avbrott i all denna oro. Oro om Erik och oro om Anita, vår syster. Men pappa och mamma har skuldkänslor även mot Erik; hans kommendering till England kom som en klar markering mot Anitas uppförande. Han togs ur gymnasiet mitt under terminen och skickades iväg. Jag minns hans skrämda ögon den dagen han åkte; han sökte våra ögon från tågfönstret; ingen av oss vågade besvara hans blick.

Efter middagen ringer det på dörren. Jag och mamma står och plockar in disken i skåpen och ser frågande på varandra.
”Tänk om Erik kommer tidigare,” säger jag sedan för att lätta upp atmosfären. Hon ger mig ett snabbt leende och vi hör min pappa öppna dörren. Ett par fraser utväxlas med någon, vi hör inte vad som sägs och sedan stängs dörren och pappa kommer in i köket med en kvinna i mina föräldrars ålder. Hon ser bekymrad men samlad ut. Hon är klädd i vit uniform med namnskylt på bröstfickan. H. Jonsson.
”Hej, Hildegard Jonsson, Bengts mamma. Bengt Jonsson som gick i Anitas klass.”
Min mamma hälsar hjärtligt och ber henne sätta sig ner medan hon börjar sätta på kaffe men Hildegard avböjer bestämt.
”Jag kan bara stanna en kort stund.” Hennes ögon ser än mer bekymrade ut. Jag letar i minnet; Bengt är en person som fanns i Anitas liv för flera år sedan. Jag vet att han var intresserad av henne, och hon av honom. Jag minns att han stöttes bort av hennes våghalsighet, som så många andra.
”Jag har nyheter om Anita.”
Mina föräldrar spärrar upp ögonen och min pappa sätter sig bredvid mamma och lägger sin arm runt hennes axlar.
”Hon finns på Drottningholm. Ja, anstalten. Hon skrev in sig frivilligt.”
En kort tystnad, sedan reser Hildegard sig.
”Ja, ni har aldrig träffat mig. Förstår ni? Min familj riskerar mycket bara genom att jag säger det här.” Hon ser sträng ut men mjuknar. ”Ja, Anita var...är ju en så rar flicka. Synd att hon måste provocera så. Men hon mår bra. Men besök henne inte,” säger hon vädjande. Hon nickar och går sedan. Ytterdörren stängs försiktigt. Vi sitter en stund i tystnad innan pappa sätter händerna för ansiktet och snyftar till.
”Hon lever i alla fall,” säger mamma behärskat och kramar om pappa.

När militärbussen stannar utanför vårt hus nästa dag springer mamma och pappa ut på uteplatsen med förväntansfulla ansiktsuttryck. Jag häller upp lite mer te och tittar ut genom fönstret. Det är en mulen men varm vårdag. Bussen åker iväg och kvar står en figur i grågrön fältuniform och ryggsäck, dock utan vapen vad jag kan se. Han ser först åt vårt håll men vrider sedan på huvudet mot Wikström som kommit ut från sin port. De hälsar hjärtligt vilket förvånar mig i och med att även Erik borde ha misstänkt att Wikström är den som är skyldig till att han blev offret för Anitas ”synder”. Kanske spelar han bara med; Erik är inte dum. Wikström är en man som antagligen har mycket stora befogenheter; han jobbar i länsrådets kansli. Att Anita gick fri och Erik fick en militär befattning ska väl enligt hans skruvade logik vara något vi ska stå i tacksamhetsskuld för. Jag såg Wikström och andra uniformerade myndighetspersoner vid Anitas sista uppträdande på teatern nere i centrum; han såg inte mig. Hon var mer aggressiv än någonsin förut, dikten hon läste upp gick över i ren politisk agitation. Hon fick dock läsa klart men inga applåder kom; alla hade nu sett uniformerna. Jag känner att jag borde gå ut och hinner precis ut genom dörren innan Erik står framför mig med sorgsna ögon och ett stort leende. Han ser så pojkaktig ut fortfarande men hans hållning är mera en vuxen mans; han ser sliten ut när jag kommer närmare och ger honom en kindpuss och en kram.
”Inger, skönt att vara hemma igen. Hur mår du?”
”Bra.” Jag förvånas över hans ton som också är mer vuxen än senast jag såg honom.
Han sover ett par timmar och vi andra förbereder en middag. Det blir bara vi fyra, på Eriks begäran. Han hinner träffa vänner i morgon säger han. Det känns skönt men plågsamt ofullständigt när vi sitter till bords. Anitas stol skriker ut sin tomhet mot mig. Till slut frågar Erik:
”Kommer inte Anita?”
Pappa tittar ner i maten och mamma harklar sig. Men pappa överraskar och tar till orda.
”Hon är inlagd på sjukhus för tillfället, inget allvarligt. Influensan. Tyvärr kan vi inte besöka henne förrän nästa vecka, du har säkert hört hur smittsam den är. Och jag med mina krämpor...”
Erik ser för en kort stund förvånad ut men verkar nöja sig med svaret och frågar inget mer om henne på hela kvällen. Jag vet att pappa vill skona Erik, inte ge honom skäl till att hata sin syster. Men det verkar inte vara någon risk ändå, han berättar med värme om sitt liv i Röda armén. Hur de sista resterna av nazism och kapitalism i Europa håller på att ge vika i tack vare hans och hans kamraters ansträngningar i Storbritannien. Jag blir sorgsen över denna hjärntvätt; han verkar ha köpt hela paketet. Och han är så ivrig att få ge sig iväg och kriga ”på riktigt”, där bortom Uralbergen.

Dagen efter kommer två av hans barndomsvänner på besök. De verkar respektfulla, näst intill rädda, för Erik. De går så småningom ut och jag slår följe med dem. Jag har blivit inringd till Sabbatsberg där jag har satt upp mig som vakpersonal på helger. Jag gillar det; att sitta i lugn och ro och läsa, helt lämna allt vardagligt utanför. De gånger det hänt något med patienten har det inte känts lika trevligt, men det händer så sällan. Wikström står och putsar på sin Saab och hejar hjärtligt när vi passerar hans hus. Jag viker så småningom av mot tunnelbanan när Erik och hans vänner går ner mot ett kafé i centrum. Jag hinner inte gå ensam många meter förrän Wikströms Saab saktar in, nästan ljudlöst, bredvid mig. Jag stannar och ser frågande på honom genom passagerarfönstret. Han öppnar dörren och stänger samtidigt av motorn. Jag kliver in men stänger inte dörren helt och har handen på handtaget.
”Jag vet var din syster är,” säger han och ler ett hemlighetsfullt leende. Men jag kan samtidigt se att något oroar honom. Han uppvisar även nervösa ryckningar. Jag tvingar mig att se förvånad ut och gestikulerar uppfordrande med händerna.
”Var?”
”Hon är intagen på sjukhus. Mentalsjukhus.”
”Varför då? Hur?”
”Hon har skrivit in sig själv. Mycket märkligt. Hon hävdar stress och sömnsvårigheter.” Han ser på mig som om han försökte läsa mina tankar. Jag köper tid genom att se ner i mitt knä, som om jag blivit nedstämd och undrande.
”Jag tror det är ett meddelande. Till mig,” säger han och jag ser åter på hans, nu allvarliga, ansikte. ”Hon hoppas att jag ska kunna hjälpa er bror att slippa åka österut.”
Det hela låter inte riktigt troligt men jag inser att jag måste säga något snart.
”Möjligen...kan du hjälpa din bror.” Han ser ut genom vindrutan, vänder sig sedan hastigt och lägger sin hand över mitt lår. ”Som Anita hjälpte sig själv.”
Jag började förstå vidden av priset Anita fått betala för att gå fri. Hon har aldrig nämnt något om detta. Även om vi var förvånade att hon släpptes efter rättegångarna mot gruppen som framfört sina alster på klubbar runtom i stan. Speciellt som de flesta av de andra nu satt i fängelse. Eller i läger i värsta fall. Internering kunde betyda så mycket...Tiden det tog för mig att tänka dessa tankar verkade Wikström ha tagit som ett försiktigt ”kanske” från min sida. Han ler och startar motorn igen.
”Jag tycker du borde söka upp din syster. Hon sitter på Drottningholm.” Jag kliver ur bilen utan att svara.

Jag känner ögonen tåras men det är bara av fartvinden. Jag är inte ledsen, jag är arg. Jag cyklar längs Bergslagsvägen ut mot Brommaplan i en vacker försommarmorgon. Tankar rusar runt och stångas mot varandra i mitt huvud. Jag låg länge och vände och vred på situationen inatt innan jag tog tre snabba glas whisky och till slut somnade. Ingen var vaken i morse när jag gick, inte vad jag vet i alla fall. Några enstaka cyklister möter mig längs vägen. Ett par militärfordon rullar sakta ut ur stan. I övrigt är det för tidigt för morgonrusning. Inte ens tunnelbanan är öppen när jag susar förbi Brommaplans station. Jag har svårt att skaka av mig känslan av Wikström som vår familjs Nemesis. Vad vi skulle bestraffas för förstår jag inte; min systers betydelse som upprorsmakare känns överdriven. Fast jag känner att hon döljer mer som jag inte fått se. Direkt efter bron över till Lovön är vägen spärrad med bommar. Jag ser de höga stängslen bakom som nästan helt döljer slottet och trädgårdarna. En av de fyra soldaterna på post höjer handen och jag stannar. Automatiskt plockar jag fram id-handlingar som han tar med in i vaktstugan. Han återkommer snabbt och ber mig fylla i ett papper om vilket ärende jag har här. Han räcker över skrivplattan med blanketten och en penna. Jag hastar över dokumentet; besök hos familjemedlem, namn och personnummer. Han öppnar sedan bommen och pekar mot nästa stuga tvåhundra meter bort längs stängslet. Jag cyklar dit och en annan soldat visar mig in i ett spartanskt väntrum med gamla dagstidningar strödda på borden. Jag är ensam och förblir det i den halvtimme jag blir sittande tills en man i grå kostym öppnar en dörr och ber mig komma in i ett litet kontor med utsikt mot slottet som är skymt av all stängsel och taggtråd. En vit rock hänger på insidan av dörren. Han tar av sina båglösa glasögon och sätter sig bakom skrivbordet. Ber mig sedan sitta i en stol.
”Det är vissa omständigheter kring ett besök på vårt sjukhus,” säger han som om han sagt det många gånger förr. ”Vi arbetar med en speciell metod här.” Jag säger inget.
”Ni kommer att få tillträde till området om en liten stund. Ni kommer att få en visselpipa av mig. Om ni attackeras av någon: blås i pipan så rycker insatsstyrkan ut. Det finns inga vårdare på området, patienterna samlas ihop en gång varannan dag för terapi. Som sagt, vi tillämpar en slags självhjälpsmetod.”
”Hur hittar jag...den jag ska besöka?”
”Det är ett jobb för er själv, ni får själv söka upp patienten. Ni har en timme till ert förfogande på området.” Han håller upp vad som ser ut som ett armbandsur. ”När tiden gått ut larmar denna. Ni kan inte stänga av larmet eller ta av den. Om ni fortfarande skulle vara kvar på området kommer insatsstyrkan att eskortera er ut.” Han reser sig upp, tar på glasögonen, ler ett nästan omärkbart leende och säger lycka till. Han knackar på dörren bredvid fönstret och en soldat öppnar utifrån. Jag går ut i morgonsolen.

Under ett träd ligger två män omslingrade. De är klädda i grå kläder och båda har långt hår och skägg. De sover. Jag går på gräset för att vara så tyst som möjligt. En dörr står på glänt i slottsbyggnaden som ser förfallen och smutsig ut. Det var något slags fängelse redan under nazisternas korta ockupation vilket basunerades ut för att man ville markera sitt ogillande med en ”dekadent period av Sveriges historia” och ”dess homosexuella kungar”. Jag visste inte ens att det övergått till att bli mentalsjukhus. Det var något som däremot inte basunerats ut. Därinne låg en tung stank av urin och sjukhus, flaskor och trasor låg längs väggarna. Inga tavlor eller lampor, bara lysrör som lyser trots den ljusa sommarmorgonen. I vissa rum ligger fläckade madrasser på golvet och människor i fosterställning. Plötsligt och ljudlöst attackeras jag längs en korridor av två kvinnor som drar ner mig på golvet. De känns svaga och jag har inget problem med att värja mig men de ser vansinniga ut och jag blir ändå rädd. De ger inga ljud ifrån sig och sitter på knä på golvet som två besvikna hundar när jag småspringer därifrån. Jag jagar genom salar och korridorer och struntar nu i om jag drar uppmärksamhet till mig. Jag ropar Anitas namn högt och ljudligt. Folk här och där ser förvånat på mig. Slitna, magra människor med hålögd uppsyn och en mer eller mindre vansinnig blick. Just när jag känner att jag borde ha sett varenda rum i huset upptäcker jag ett nytt och stämningen börjar kännas lätt hotfull. Det som får mig att ge upp letandet är när en man, helnaken, springer mot mig, knuffar ner mig i en fåtölj och börjar urinera mot mig. Jag kastar mig ned på golvet, springer på alla fyra och vräker mig till slut nedför en trappa och ut i trädgården. Därute går grupper av patienter omkring, röker, pratar och några spelar boule på grusgångarna. Jag saktar ner och försöker att inte väcka uppmärksamhet. Det är rätt lätt; endast ett fåtal är klädda i sjukhusvitt så mina kläder smälter in. Mitt uppjagade ansiktsuttryck smälter säkert också in. En bit bort sjunker jag ner på en gammal sliten bänk som står vid en liten damm där grönaktigt vatten står helt stilla och grova växter väller över kanterna. Buskraderna är här helt otrimmade och bildar nästan tunnlar över grusgångarna. En bit bort ligger en cykel utan framhjul slängd på gräset.
När jag lugnat mig ser jag på uret som sitter på min högra handled: drygt tjugo minuter kvar. Jag känner mig matt och jag reser mig håglöst och börjar planlöst vandra i trädgården. Jag borde väl inte dra mig för långt bort från ingången antar jag men jag lyckas inte uppbåda tillräckligt med oro för att vända. En hand griper plötsligt tag i min arm och drar mig bryskt in i ett buskage; jag försöker förgäves få upp visselpipan ur koftans ficka. På en öppen fläck i buskvegetationen blir jag sedan släppt och jag faller till marken. Framför mig, i solskenet, står en mager Anita.

Hon sitter länge i min famn, som om hon ville sitta där för evigt. Till slut sätter hon sig en bit bort framför mig och äter den frukt och de vitaminer jag smugglat in.
”Hur mår du?” Frågan känns överflödig och jag känner mig löjlig. Hon tuggar ur ordentligt innan hon svarar.
”Vid gott mod. Säg det till mamma och pappa, jag vill inte att de oroar sig. Jag klarar mig.” En glimt av trots kommer i hennes ögon.
”Varför är du här?” säger jag vädjande. ”Om du tror att bara genom att sätta dig själv här så ska Erik slippa åka till östfronten...du vet väl vad Wikström är för en typ?”
Hon ler och tillsammans med glimten av trots visar hon mig den gamla Anita. Den stridbara. Rebellen.
”Jag har information om Wikström. Det känner han inte till. Än. Jag är här för att här är jag som mest skyddad.”
Tankarna grumlas och jag inser att jag underskattat min syster.
”Information?”
”Informationen kommer att framföras på olika sätt; i underjordiska medier, mun-mot-mun-metoden, direkt till länsrådets ordförande. Det pågår just nu. Wikström är slut.”
Jag låter henne äta i fred en stund och konstaterar att jag har knappt tio minuter kvar härinne.
”Och vad består informationen av?”
”Jag vill inte blanda in dig, Inger. Var säker på att det kommer att fungera bara. Lita på mig.” Hon ler och vi omfamnar varandra stående på knä.
”Tio minuter...”
”Ja, gå ut så drar vi ingen extra uppmärksamhet till oss.”
Vi går åt varsitt håll.

Med två och en halv minut tillgodo släpps jag åter in i rummet där den gråklädde nu bär sin vita rock. Han ber mig signera ett papper på att jag kommit ut, säger ingenting, nickar och låter mig sedan gå. Cykelturen hem går inte i samma furiösa tempo. Jag ägnar tiden åt att försöka bena ut all information. Det känns skrämmande men ändå hoppfullt, om det som Anita planerar slår in. Jag stannar och köper en läsk innan Västerbron. Jag har inte ätit något och mina ben känns darriga. Väl hemma sitter min far och Erik på altanen och dricker kaffe i godan ro. De ler och hejar; tror antagligen jag kommer från sjukhuset efter en vaknatt.
”Kaffe?”
”Gärna.”
”Tuff natt?” Erik ser utvilad och nöjd ut.
”Inte värre än vanligt. Var är mamma?”
”Handlar.”
I ögonvrån ser jag Saaben komma. Reflexmässigt men ändå behärskat reser jag mig och går in. Jag tittar försiktigt ut genom köksfönstret. Mitt hjärta slår snabbt. Wikström kliver ur med sin slitna portfölj som vanligt, vinkar åt pappa och Erik och går in. Jag försöker lugna mig med triviala sysslor och jag både packar upp varorna mamma köpt och lagar lunch av bara farten. Vi äter på altanen. Saaben är borta igen.
”Åker du tillbaka till England eller...” Mammas ögon ser oroliga ut.
”Eller direkt till östfronten?” Erik skiner upp. ”Nej, det blir basen i England igen men förhoppningsvis bara några veckor till. Nazisterna är på väg att ge upp. Det finns inte många kvar nu, de kurar i Skottland och på Irland. Sedan kan vi fokusera på japanerna.”
”Och sedan?” Jag ser ner i tallriken men kan tänka mig Eriks förvåning.
”Ja, sedan...sedan är segern i hamn. Fascismen är borta!”
”Och Amerika?” Jag ser honom i ögonen.
”Amerika är ett horhus styrt av judiska kapitalister,” säger han milt med en självklarhet som avslutar ämnet. Vi dricker kaffe och jag tror alla njuter av att vi kan sitta åtminstone fyra femtedelar av familjen tillsammans för en gångs skull. Sedan är det dags för pappa att cykla till fabriken för kvällsskiftet. Jag känner framåt kvällen en spänning i luften. Saaben är tillbaka på uppfarten och familjen Wikström äter middag på sin altan. Jag går förbi deras radhuslänga, ler och nickar snabbt. Som väntat dröjer det bara tio minuter och jag har gått just gått förbi centrum och in mot villaområdet när Saaben saktar in bredvid. Dörren öppnas och jag kliver in utan tvekan. Vi ser på varandra, liksom förväntansfulla, i säkert tio sekunder innan någon av oss säger något.
”Fin kväll,” är det som kommer till slut från den nu civilklädde Wikström. Khakibyxor och vit kortärmad skjorta. Min röda klänning känns onödigt skrikig känner jag. ”Har du tänkt över det vi talade om sist?”
Möjligen ser han något i mitt ansiktsuttryck; förvåning blandat med trots eller något liknande för han skrattar till lätt.
”Ja, Anitas lilla plan har gått i stöpet. Eller den lyfte väl inte ens från marken kan man säga.”
Jag skakar på huvudet och indikerar både oförstående och besvikelse.
”Jag vet att du var där och träffade henne.”
Jag säger inget och vi åker till Fruängen där vi parkerar på en gata. Han tar fram en termos och bjuder på kaffe i gula plastmuggar.
”Anita trodde informationen angående mig skulle kunna göra skada.”
”Jag...jag fick aldrig reda på vad det gällde.” Jag ser nollställd ut genom vindrutan.
”Den gällde min bakgrund som nationalsocialist på trettiotalet och min tjänstgöring hos den tyska ockupationsstyrkan i Sverige under kriget.”
Jag ser på honom frågande.
”Ja, det här är inget ovanligt, ser du, jag är inte den enda nazisten som numera är i tjänst hos den svenska avdelningen av Sovjetunionens kommunistiska parti. Och därmed ganska uddlös information.” Han sitter tyst en stund och sörplar kaffe.
”Vad...händer nu?”
”Vad Anita beträffar tycker jag hon ska komma hem och ta hand om sina föräldrar. Och vad Erik beträffar...så är det upp till dig.” Han ler ett riktigt vidrigt leende.

Två kvällar senare står jag framför spegeln och betraktar mitt sorgsna uttryck. Jag har använt minimalt med smink och håller kondomen hårt i handen när jag går nerför trappan och in i köket.
”Jag går ut en stund. Jag ska träffa Solveig och Anna.”
Mamma ler ett milt leende som säger allt och inget. Pappa lyssnar på sportsändningen och märker inte ens när jag går ut. Erik är ute med sina vänner. Demonstrativt ser jag inte mot Wikströms hus utan går med framåtriktad blick ner mot centrum. Jag viker av mot industriområdet som överenskommet och bakom en lagerbyggnad på en grusplan som dagligen används som parkering av de anställda står Saaben. Wikström står lutad över motorn och när han hör mina steg över gruset stänger han igen huven med en metallisk smäll. Han ler och går mig till mötes.
”Hej Inger, vilken härlig kväll.”
Jag nickar avmätt och stannar en meter framför honom. Han kommer fram och smeker lätt min kind. Han har valt platsen med omsorg; ingen insyn från gatan och inte inifrån byggnaden heller om nu någon mot förmodan skulle befinna sig därinne fortfarande. Han har satt upp ett campingbord och två stolar bakom bilen och där står en flaska vitt vin och två glas. Vi skålar och jag dricker upp allt i två klunkar. Han fyller på samtidigt som han börjar kladda på mitt ben. Jag sveper även detta glas och i solens sista strålar försöker jag fokusera på den vackra himlen runtom samtidigt som hans händer är överallt och jag känner en blöt tunga mot min hals. Han visar mig till baksätet där han lägger mig på rygg och med dörren öppen drar han ner byxorna, jag tittar bort. Han lyfter upp mina ben, drar upp kjolen och drar av mina trosor. Tack och lov är allt över efter högst fyra-fem minuter och han kliver av när jag börjar pressa händerna mot hans axlar. Jag hittar trosorna på gruset och tar på dem snabbt och diskret. Jag rättar till håret och går sedan och sätter mig i passagerarsätet. Wikström tänder en cigarett och fäller snabbt ihop campingsetet och lägger i bagageutrymmet. Han startar och river upp lite grus när vi svänger ut från parkeringen. Han säger inget på hela vägen till centrum där jag kliver av på en sidogata, bara nickar och ler när jag stänger dörren.

Jag är helt genomsvettig när jag kliver av cykeln och visar mina handlingar. Återigen blir jag visad till väntrummet och den lille grå mannen med de båglösa glasögonen höjer lite på ögonbrynen när han får syn på mig men säger inget. Jag fyller i blanketten och släpps in på området. Den här gången orkar jag inte springa runt utan sätter mig på en stol just utanför slottet och dricker vatten jag haft med mig i en termos. Efter en kvart kommer Anita storögd emot mig.
”Inger! Du är här igen. Är Wikström borta?” Förhoppningarna spelar i hennes ansikte som om man lyste en ficklampa över henne.
”Sätt dig.” Jag erbjuder vatten men hon avböjer. ”Det var en dålig plan.”
”Men…”
Jag höjer händerna demonstrativt. ”Det räcker med det. Lyssna nu. Det bästa du kan göra är att be läkarna friskförklara dig, jag tror säkert de behöver ta in grövre dissidenter än dig här. Det finns inget syfte med din vistelse här längre. Du behövs hemma, jag orkar inte ta hand om allt.” Jag känner mig sliten och som Anitas storasyster trots att jag är nästan tre år yngre. Jag ser henne i ett nytt ljus; hon är idealisten i familjen, förutom Erik då, och hon har en energi som få men både hon och min lillebror är naiva. Jag har känt bördan av ansvar läggas på mig som mellansyskon; varför ska det vara så? Varför ska jag behöva vara den förnuftiga och ansvarstagande? Jag känner trötthet och ilskan bubblar under ytan. Jag har inget tålamod längre. Jag ger henne ansökansdokumenten för friskhetsförklaring och går sedan min väg.

Jag har aldrig känt detta behov av hämnd och revanschlystnad förut. Det är berusande men samtidigt väldigt obehagligt. Jag trodde inte jag var den typen. Vad nu det är för typ egentligen. Nästa dag kör vi Erik till Centralstationen där han tar tåget till Göteborg. Mamma och pappa håller fanan högt och även jag ger sken av att allt är bra. Jag hjälper till i livsmedelsaffären på eftermiddagen som jag gör ibland när de frågar. Man får ta de jobb man kan. Jag sminkar mig något mer denna kväll och tar min röda klänning när jag går iväg till parkeringsplatsen. Mamma och pappa är hos bekanta på middag så jag behöver inte avge några förklaringar. Den här gången finns inget campingbord; Wikström sitter och röker i bilen med dörrarna öppna. Kvällen är fuktig och mulen; regnet hänger i luften. Jag har inte ens tagit på mig trosor för att snabba på processen som även denna gång är över på några minuter. Men han ligger kvar och kysser min hals och mina bröst. Jag sätter mig upp på sätet och han lägger huvudet i mitt knä. Jag gör mitt bästa för att le så övertygande som möjligt. Han tänder en cigarett och ger mig en också. Vi röker under tystnad en stund innan vi börjar småprata om triviala saker: grannar, OS, mina jobb i affären och på sjukhuset.
”Har du en plan, Inger? Jag menar en större plan. För livet.”
”Hm, jag vill bli psykolog tror jag. Men det kräver ytterligare studier efter det sista året jag har kvar på universitetet.”
”Alltid bra med en större plan. Allt viktigt och bra genomförs via en plan.” Han har tagit fram en vinflaska nu och vi skålar. ”Vårt fantastiska land, vårt imperium om man får ta till ett dekadent ord, har också en plan med allt som försiggår. Det reagerar inte bara, det är proaktivt.”
”Hur menar du?”
”Att så småningom krossa japanerna och göra Asien till vårt lågavlönade industriområde är det primära.”
”Jag trodde det första var att krossa nazisterna i England och Irland?”
Han skrattar ett överlägset skratt och häller upp mer vin. Jag tänder en cigarett till.
”Det är den mest genomtänkta planen av alla, den som handlar om Storbritannien. Det är knappt några nazister kvar, inte på ledande poster i alla fall. Nej, engelsmännen styr sina öar igen och matas med vapen av amerikanska krigsindustrin. Det är ett perfekt övningsområde för oss och de nya vapen vi utvecklar för att krossa asiaterna. Vi och amerikanerna, genom britterna, testar vapen där helt enkelt och den balansen vill vi fortsätta hålla. Vi vill inte erövra Storbritannien, det är alldeles för värdefullt som…showroom.” Han skrattar rått och länge. Han blir onykter den här kvällen och låter bilen stå. Vi promenerar tillbaka och jag går ett extra varv i centrum så vi inte ska ses tillsammans på vår gata. Jag stannar i en tunnel till en innergård och knäpper upp min tygväska. Jag spolar tillbaka bandet på den lilla diktafonen och testlyssnar; ja hans röst hörs tillräckligt tydligt.

Mamma och pappa har inte kommit hem när jag kliver in genom dörren. Jag känner mig smutsig och trött men mina tankar är redan långt borta, tankar om hur Wikström hämtas av svartklädda män från sitt kontor utan ett ord till förklaring. Tankarna går också till hans familj som tyvärr kommer att drabbas men jag försöker lura mig själv med att de klarar sig bättre utan honom. Jag lägger tillbaka diktafonen bland pappas gamla jobbsaker; de som han aldrig kommer att få nytta av igen. Han kommer aldrig att få tillbaka läkarlicensen igen. Ungefär som jag tänkt mig det lär det säkert ha gått till. En dag efter att jag lämnat bandet till Anitas kontakter och hans ord spritts både via illegal radio och i tryck står en flyttbil på vår gata utanför Wikströms radhus. Hans fru och två barn åker iväg före med Saaben. En summa pengar ska ha landat på fruns konto vid det här laget; de är trots allt oskyldiga. Mamma och pappa sitter storögda och ser på genom köksfönstret. Samma kväll kommer Anita gående, utmärglad och i en sliten kappa. Hon kommer inte in utan sätter sig på altanen i sensommarkvällen. Jag pekar tyst ut genom fönstret och mamma och pappa rusar ut. Hon sitter med ansiktet i händerna och gråter ljudlöst. Vi bildar en kokong av armar och kroppar runt henne. Vi sitter så säkert i tio minuter innan hon låter sig ledas in och matas, badas och stoppas i säng.

Brevet från Erik kommer efter ytterligare en vecka; han är besviken och arg över att hans kommendering till östfronten dröjer. Jag pustar ut inombords. Jag och Anita, som börjar få lite färg och hull tillbaka, ser varandra i ögonen i samförstånd. Myndigheterna, som dementerat och beskrivit allt som en desinformationskampanj från japanskt håll, verkar rädda för att vi ska spilla ut fler exemplar av skriften eller sända fler program om Wikström. Och att gripa mig eller Anita lär ju inte stoppa det, antar jag att de resonerar. Informationen är så pass skadlig för dem; propagandan att krigstokiga, vapenstinna nazister bekämpas i England är alltför viktig för deras anseende. Erik blir befordrad och är definitivt borta från risken att hamna på östfronten. Han är stolt över det i nästa brev men fortfarande lite besviken. Jag har inga problem att få en forskartjänst på litteraturvetenskapliga institutionen. Jag ska lära mig av mästarna; de som ännu inte är censurerade. Anita vill byta bana och gå i pappas fotspår och bli psykolog. Jag känner att vi kan skapa oss våra plattformar nu, att vi kan stå stabilt inför framtiden, vad den nu än må bringa.

Vi fick ett officiellt brev i morse där Sovjetunionens folk tackar för allt Erik Lundmark gjort för dess fortsatta framgång och för världsrevolutionen. Han föll i en bombattack mot den konvoj han färdades i mellan Moskva och Novosibirsk.