Amatka av Karin Tidbeck

Jag tänker mig hur Tarkovskij skulle filmat detta och gjort ett mästerverk; ett grått spöklikt landskap som gjort för bred bild. Känslorna i Karin Tidbecks roman är mycket starka även om de är dolda under ytan ibland. Det känns som om berättelsen pågår på många plan och mellan ord och rader händer saker man bara kan ana. Huvudkaraktärerna är välgjorda och trovärdiga och lever i sin bistra miljö som verkar vara ett slags nödlösning för att överhuvudtaget bara överleva efter en kolonisation som gått överstyr. Det repressiva samhället står på gungfly och människorna är hjärntvättade. Jag får också vibbar av Christopher Priest vars berättelser ofta beskriver samhällen som skapar sig en verklighet för att dölja den underliggande ”riktiga” verkligheten. Romanen är mycket väl genomförd tycker jag och känslan av blekhet och repression är klockren.

24 mar 2013