Acceptance av Jeff Vandermeer

Den avslutande delen i 'Southern Reach'-trilogin är sammansatt av berättande från tre olika tidsepoker i Area Xs historia. I den första följer vi fyrvaktaren för trettio år sedan, innan händelsen som "skapar" Area X, som för oss läsare hittills bara varit en figur i ett foto som hängt på väggen i fyren men också på "Controls" företrädares, psykologen/chefen Cynthia, kontor. Han, Saul Evans, är en före detta präst norrifrån som givit upp sin yrkesbana då han kommit till en punkt där han inte trott på de predikningar han själv gav. Han har flytt sitt liv och blivit fyrvaktare längs den glest bebodda kusten som senare blir till Area X. Han gillar sitt nya liv där rutinuppgifterna kring fyren verkar ge honom ett lugn och där hans nyfunna kärlek till Charlie ger honom ett vidare syfte med livet. Den nioåriga flickan Gloria är en frekvent gäst vid fyren, en enstöring som, på barns vis, ställer frågor och gärna vill hjälpa till. Där finns också Henry och Suzanne som framstår som ett slags pseudovetenskapsmän i fält. De utför mätningar och experiment längs kusten och i själva fyren för en organisation som kallas Séance and Science Brigade, S&SB, vars syfte verkar något höljt i dunkel men de verkar söka bevis för något övernaturligt. Saul låter dem hållas men har ganska svårt för dem båda. Vid ett tillfälle när Saul jobbar ute på ägorna runt fyren får han syn på något litet skinande föremål i gräset och när han sträcker sin handskbeklädda hand efter det så upplever han sig stungen och penetrerad av något oförklarligt. Inget hål i varken handske eller hand syns efteråt och det skinande föremålet är borta. Det här får honom efterhand att spekulera i om denna händelse har någon betydelse för hur han börjat få synförnimmelser och känt sig allmänt underlig. Glorias mor, som är sjukvårdare, undersöker Saul utan att finna något oväntat. Henry och Suzanne uppträder allmänt underligt och ger ibland kryptiska kommentarer. En dag insisterar de på att fotografera fyren med Saul i förgrunden. Även Gloria, som hänger runt dem just då, ombeds vara med. Med på bilden kommer även Brad, som hjälper till med fyren som något slags samhällstjänst. Det är det fotot "Control" hittar hängande på väggen i chefens för Southern Reach kontor, liksom biologen hittar det i fyren. S&SB-folket beter sig alltmer skumt och Saul och Gloria ser en dag bränder längs Failure Islands kust där organisationen håller till. En natt väcks Saul av ljud och finner Henry, Suzanne och en annan kvinna i själva linsrummet i någon underlig ritual. Den andra kvinnan skrämmer Saul utan att han kan förklara det. Han skäller ut dem, rasande, men de tre verkar knappt berörda. Saul börjar uppleva udda saker i sitt psyke, manifesterade som fysiska händelser och han känner sig mer och mer förändrad.

Den andra berättelsen är berättad i andra person där berättaren är Cynthia, den förra chefen och psykologen i den tolfte expeditionen. Hon "duar" sig själv i berättandet, detta utspelar sig något/några år innan den tolfte expeditionen men vi får även en inblick i hennes uppväxt vid kusten där Area X nu ligger, hennes karriär och hennes relation till Jim Lowry, den överlevande från den allra första expeditionen. Lowry fick en slags makt genom att bara ha överlevt Area X och blev så småningom en faktor på "Central", den mytiska innersta kärnan av den agentorganisation Southern Reach lyder under. Cynthia lyckas, med Lowrys hjälp, till sist nå positionen som chef för Southern Reach. Hon har en egen agenda och här börjar hennes problem med Lowry som vill styra hennes arbete totalt. Vi får en av "Controls" misstankar bekräftade här: att hon i hemlighet tagit sig in i Area X mellan två officiella expeditioner. Med henne på den trippen var även Whitby. De tar sig tillbaka och Cynthia blir suspenderad en tid. Hon blir förödmjukande utskälld av Lowry och förhörd av Jackie Severance, "Controls" mor. Vi befinner oss nu tidsmässigt strax före expeditionen där biologens man ingick. Hon får återvända till Southern Reach och till sin position men nu i stramt koppel från Lowry och Severance. Hon hittar en oväntad koppling mellan Southern Reach och S&SB.

Den tredje berättelsen är i "nutid", i tredje person, och tar vid där vi skildes från "Control" och Ghost Bird i 'Authority'. De har tagit sig in i Area X via den port som skapades av "Ghost Bird" själv i havet. Deras relation har hittat någon form av samexistens och "Ghost Bird" har naturligt tagit kommandot här i vildmarken och hennes mål är nu ön Failure Island som ingår i Area X. De tar sig dit och får en överraskning i form av vicechefen Grace Stevenson som hävdar att hon varit på ön i tre år. "Ghost Bird" vill veta om hon mött biologen, hennes original. Hon svarar med att visa en journal som verkar skriven av biologen. Vi får nu följa biologen från där vi skildes från henne, i slutet av första boken, 'Annihilation'. Berättelsen blir nu i jag-form berättad av henne där hon beskriver sitt liv i Area X. Hon slår sig ner på Failure Island, i den gamla fyren vars lins sägs ha tagits till den stora fyren på fastlandet. Hon hittar förödelse som efter en krigssituation. En relation inleds med en uggla som hon spekulerande ser sin man i. Ur hennes berättelse framgår att märkliga tidsförskjutningar pågår i Area X, hon beskriver sin tid i Area X som trettio år (!). Biologens journal skakar både Ghost Bird och speciellt "Control" som nu börjar förlora fotfästet fullständigt. Ghost Bird ställer dock till sist frågan om var biologen är nu, om hon lever. Och lever får vi se att hon gör strax efter... Ghost Bird, "Control" och Grace konfronterar slutligen Tornet, "den topografiska anomalin" och deras vägar skiljs, mer säger jag inte för att inte spoila för mycket.

Jag tyckte det var rätt snyggt att trilogin slutar strax innan den börjar (!). Slutsidorna i 'Acceptance' handlar nämligen om vad som skedde precis innan de första scenerna i 'Annihilation'. Cirkeln blir sluten. Jag läste att trilogin, eller åtminstone 'Annihilation', ska bli film, kanske en så kallad franchise om första filmen slår. Ibland känns det som om Vandermeer sålt filmrättigheterna innan romanen var klar. Den har väldigt mycket gemensamt med film- och tv-serie-trender de senaste åren; Weird fantasy eller vad man ska kalla det, thrillers med övernaturliga, oförklarliga inslag. Innan jag började läsa trilogin var det första som kom i mina tankar Strugatskijs 'Picknik vid vägkanten' och Tarkovskijs 'Stalker' men nu efteråt är det mera 'Lost', 'True Detective' och 'X-files' som surrar där. Jag tycker det är ett fascinerande verk där det stora är stämningen och en slags Area X-mytologi Vandermeer lyckas skapa och bibehålla hela vägen. Det är en bok, eller böcker, att fundera länge över efteråt. Efter de tre delarna har vi fått berättelsen ur åtskilliga personers synvinkel och kan bilda oss en uppfattning om vad som egentligen hände vilket inte alltid är uppenbart, inte minst för att hypnos och övernaturliga krafter härjar friskt på sidorna.

Syftet med en trilogi, eller en bokserie överlag, är väl oftast något antingen medvetet planerat, i ett slags ekonomiskt hänseende; att mjölka ur materialet optimalt, eller något mer slumpartat; man skriver en roman och av olika anledningar så blir sedan en uppföljare "oundviklig". Eftersom Southern Reach-trilogin släpptes inom ett år så får man såklart anta att det var en planerad trilogi. Men efter att ha läst 'Annihilation' och sedan en bit in i 'Authority' fick jag intrycket av att Jeff Vandermeers syfte med att dela upp i tre var dels att de olika romanerna utspelade sig i så olika miljöer och att han ville berätta dem olika, första person kontra tredje. Jag gillade det motivet till trilogi. Men när jag sedan började läsa 'Acceptance' så föll teorin till marken. Här får vi ju följa olika trådar ur olika epoker ur olika synvinklar varvat, i en och samma roman, den är som en trilogi i sig. Då kände jag att han kanske borde bakat ihop allt till en mastig roman men bantat vissa partier, främst då i 'Authority'-delen som borde kortats ned i så fall till 'Annihilation'-storlek.

Acceptance / Jeff Vandermeer - Utgivning: 2014 | ISBN: 978-0-374-71079-8 | Farrar, Straus and Giroux

30 jan 2016