Sida 3

Texas Whiffer av Björn Cederlind

25 dec 2015

Detta är en quest fantasy där världsbygget är mycket intressant. Historien utspelar sig längs en kust och i ett arkipelag vid den stora oceanen. Resten av världen får vi inte veta så mycket om. Samhällena står på pålar i vattnet och mellan dem frodas träsk och regnskogsliknande skog. Öar och fastland är förbundet med den stora arken som är ett slags pirsystem med räls lagd längs den för snabb transport via dressin. Epokmässigt är det lätt anakronistiskt med både pilbågar och motorsågar. Det finns ett starkt steampunk-inslag också med en stor fabrik som mittpunkt. Robotar, mycket mekaniska med kugghjul och uppdragsnyckel, är dock mycket avancerade med självmedvetenhet och eget tänkande. Denna värld är dock förbinden med vår, likt Alices underland och otaliga andra exempel. Det finns en portal och genom denna kommer vår huvudkaraktär Texas Whiffer in i världen. Historien börjar på vår sida, som också känns lätt anakronistisk, där Texas, författaren, får uppdraget av sin styvfar att hitta sin bror Joshra, försvunnen via portalen för många år sedan. Texas har hela tiden trott att Joshra varit död och han känner ett tvång att göra styvfadern till lags. Ett av de anakronistiska inslagen är att, trots att det uppenbarligen är nutid, Texas skriver sina alster på en gammal Remington-skrivmaskin som dessutom har en egen vilja och tankar. Detta levereras med en skön självklarhet utan en massa förklaringar. Det blir en tuff resa för Texas i "underlandet" där han skaffar sig vänner i form av den stumme Shiro och invånarna i samhället Anklam dit han så småningom anländer. Där förälskar han sig också i den vackra Lied som tillsammans med sina systrar?, partners? Lova och Iselin sörjer sin döda medsyster Nio som Texas av en slump påträffat under sin vandring längs arken. Det finns ett samhälle som kallar sig Kolonin, som liknar en extrem och förtryckande sekt, styrd av halvt psykotiska individer. Det existerar en rasism bland dem som delar in människor i mer och mindre värda. Ett av syftena med Kolonin verkar vara att hitta den mytiska Caslans grav då man hoppas hitta portalen till vår värld genom det. Det finns många psykopater i historien, den manipulative, samvetslöse Kra från Kolonin och den vansinnigt blodtörstiga kvinnan med motorsågen, Maulwurf till exempel. Kolonin tror sig veta att Texas kan hjälpa dem hitta lösningen på gåtan Caslan och portalen. Caslan är också namnet på Texas huvudkaraktär i sina böcker.

Roliga anakronismer dyker upp som till exempel en burk Gevalia-kaffe som här är en sällsynt och dyr dryck på ett värdshus. Ett annat exempel är en släktklenod i form av ett halsband som Lied vid ett tillfälle tar på sig, det visar sig vara ett kassettband av märket BASF. Historien blir en ganska våldsam quest efter Joshra, efter Texas själv när han blir kidnappad av Kolonin men också Texas eget sökande efter sig själv och sitt livs dunkla mysterier. De onda är väldigt onda och de goda väldigt goda men karaktärerna har ändå en komplexitet och generella livsfrågor om relationer och maktmänniskor kontra förtryckta diskuteras hela tiden. Jag gillar hur Björn Cederlind inte förklarar alltför mycket utan låter historien berätta och tvingar läsaren att acceptera vissa fakta utan att infodumpa. Språket flyter bra och stilistiskt är det helt ok. Handlingen vecklar ut sig naturligt och vi får svar på vägen men slutet kanske skapar lite för många frågetecken. En del två känns inte helt oväntad om den skulle dyka upp. Romanen har en bildlig kvalité och känns ibland som en serieroman, den skulle säkert göra sig bra som det. Omgivningar och karaktärer framställs mycket bra och han hittar en speciell stämning i denna världen. Titeln hade kunnat vara något annat, att kalla den enbart efter huvudkaraktären känns lite fel enligt mig, kan dock inte sätta fingret på varför. Man får intrycket av en serie romaner med prefixet Texas Whiffer. Jag tycker romanen äger en originalitet och jag är inte säker på att den skulle känts så bra som den gör om den varit mer "litterär" och saknat sin touch av tecknad serie.

Texas Whiffer / Björn Cederlind - Utgivning: 2015 | ISBN: 978-91-7355-399-5 | Styxx Fantasy

Den enda dåliga människan i världen av KG Johansson

9 dec 2015

Detta är 'Africka 2' och den tar vid ungefär ett decennium efter händelserna i 'Africka'. Boken skiljer sig markant mot den första på många sätt. Den handlar om Sandras dotter Alea, kallad Smulan, som är ett så kallat problembarn. Det börjar med att psykologen Lars Hansson får henne som patient, eller klient som han hellre kallar det, när hon just börjat högstadiet. En stor del av boken följer Smulans tonårstid och hur Lars försöker nå fram till henne och hjälpa henne. Hon har ett agressivt asocialt beteende mot sin styvmor Julia, sina lärare och klasskamrater, ja mot hela världen. Hennes beteende eskalerar, hon skadar människor fysiskt och börjar med droger av olika slag. Romanen blir nästan socialrealistisk om det inte vore för de bitar av information vi emellanåt får om vad som hänt sedan de mystiska pyramidvarelserna plötsligt försvunnit vilket skedde i slutet av 'Africka'. Alla människor i världen verkar ha genomgått en metamorfos och blivit allmänt fredligare och klokare, krig och nöd upphör och hälsa och välstånd sprids snabbare över världen. Beskrivningen av Smulan och hennes problem och Lars försök att hjälpa henne känns trovärdigt och kontrasterar mot bakgrunden som nästan känns lite som någon svart komedi av Kurt Vonnegut med skillnaden att den inte gör minsta försök till komedi vilket ibland ger ett lätt fyrkantigt intryck.

När Smulan är dryga tjugo år händer dock något avgörande igen, de gyllene varelserna dyker åter upp bland pyramiderna i Kedenga och på de andra platserna där deras svarta pyramider stått alla dessa år likt monument över något oförklarligt. Sandra, som spårlöst försvann tillsammans med varelserna, dyker också upp igen, lätt förvirrad. Hon har inget minne av de nitton år som gått sedan försvinnandet, för henne har endast ett ögonblick passerat. Sandra och Smulans far, Henrik, som dött i cancer strax efter Sandra försvann, bröt upp strax innan försvinnandet och Smulan har känt sig sviken av henne. Hon får nu träffa sin mor igen och samtidigt börjar världen och människorna förändras igen, tillbaka till ett tillstånd innan varelserna dök upp första gången. Återigen tar våldsbrott och konflikter fart igen och det visar sig att de gyllene på något sätt tagit kontroll över alla människor under sin bortovaro vilket resulterat i en lugnare, fredligare mänsklighet. Smulan förändras nu i motsatt riktning, hon blir lugnare, stabilare och allmänt mer positiv medan Lars är en av dem som nästan börjar bryta ihop och hans relation till hustrun, Jenny, blir allt mer spänd. Sista delen av romanen känns som en bra Philip K Dick-roman. Sandra blir en slags talesperson för de gyllene varelserna som fortsatt vägrar att själva kommunicera med oss. Klimax kommer när de ger oss alla ett val, fortsätta leva i frid under deras magiska vingar eller återgå till våra "sanna", våldsamma, konfliktfyllda jag. Slutet skulle kunnat vara ett slut men skulle kanske känts lätt otillfredsställande och det är en 'Africka 3' på gång och det ska bli spännande att följa fortsättningen.

Jag tyckte att sekvensen innan varelserna och Sandra får plats på scenen igen var för lång och repetitiv men vi lär å andra sidan känna Smulan och Lars väldigt bra, även om det hade kunnat gjorts via ett mindre antal sidor, och jag anar att de kan ha stora roller att spela i nästa roman. Språket är mycket bättre än i 'Africka' och de stora filosofiska frågeställningarna finns även i denna bok liksom i den förra. K G Johansson har med dessa två romaner åter undersökt vad det innebär att vara människa. Det är bra social sf med lite retrokänsla vad gäller de rena sf-inslagen.

Den enda dåliga människan i världen / K G Johansson - Utgivning: 2015 | ISBN: 978-91-87711-48-0 | Wela Förlag

Africka av K G Johansson

9 dec 2015

K G Johansson sätter gärna in sina historier i ett makrosammanhang, ett bra exempel är hans roman 'Googolplex', påminnande om Olaf Stapledon. Tidsperspektivet kan bli svindlande. Här i 'Africka' är tiden komprimerad men händelserna betraktas ur både ett antal individers perspektiv men också ur ett globalt. Dock utspelas det mesta i den lilla fiktiva västafrikanska republiken Kedenga där tevejournalisten Sandra befinner sig tillsammans med fotografen Tom för att bevaka ett dammbygge som orsakat lidande för befolkningen. Plötsligt inträffar ett oförklarligt fenomen där geometriska figurer uppenbarar sig ur intet. Det slutar med att tre svarta pyramider står där, exakta replikor av pyramiderna vid Giza i Egypten. Förväntan stiger globalt och hela världens intresse riktas mot den lilla republiken Kedenga. Så småningom uppenbarar sig samma fenomen på flera platser i världen och som final dyker även humanoida varelser upp. Spekulationerna rusar i höjden om vad de vill, är de hotfulla eller inte? Vissa fruktar aliens likt de i 'Independence Day' medan andra hoppas på galaktiska mentorer a la Arthur C Clarke. Till och med pyramiderna är blanka och svarta och ekar av monoliterna i '2001, A Space Oddyssey'.

Det är en intressant roman som primärt handlar om hur vi reagerar på oförutsedda händelser både på individnivå och i ett makroperspektiv. När sedan varelserna totalt ignorerar oss sprider sig frustrationen. Hoppet som vissa närt om en slags "second coming" ebbar ut. Man kan som läsare också känna viss frustration med dessa, till synes, ointresserade varelser. Vi får följa ett antal personer och deras olika agendor som uppenbarar sig för dem i den nya situationen, hur vissa försöker dra någon form av nytta, ekonomisk eller annan, och andra hoppas på frälsningen. K G Johansson har ett flöde i språket som vanligt även om jag tycker det blir lite väl forcerat,idén är väl genomtänkt men genomförandet ger ibland lite intryck av ett hastverk. Jag störde mig ibland på presens-tempuset men efterhand kändes det ändå passande. K G Johanssons språk tycker jag ibland blir lite platt och väl mycket talspråk men vägs ofta upp av flytet och nerven. Scenerna som involverar den amerikanska presidenten med entourage och militären känns ibland lite cliché-artade. Romanen bygger upp en frustrerad stämning och som läsare rycks man med. 'Africka' är ett bra exempel på vad Ursula LeGuin kallat 'social science fiction' som undersöker hur något oväntat eller något alla tvingas ta ställning till SF påverkar mänskliga relationer och samhällen. Slutet blir dramatiskt och hintar om en fortsättning vilken nu också släppts, 'Den enda dåliga människan i världen'.

Africka / K G Johansson - Utgivning: 2014 | ISBN: 978-91-86081-21-3 | Wela Förlag

De odödliga av Lars Jakobson

16 nov 2015

Detta är den tredje "postumt" utgivna boken av Lars Jakobson efter essä- och novellsamlingen 'Effekter' och romanen 'John & Denise'. Postumt med citationstecken därför att Lars Jakobson lever men i förordet av den mystiske Joan Bravais anar man vad han menar med detta. Hans fru berättar att Lars är tre personer; författaren, mannen i vardagen och den kände författaren som måste vara presentabel, marknadsföra sig och förklara sig. Denna tredje gestalt är Lars Jakobson hjärtligt trött på. Han vill inte behöva göra sig tillgänglig och tillmötesgående, han vill vara konstnären och mannen. Det känns både begripligt och sympatiskt. Förordet diskuterar också H P Lovecraft och Jorge Luis Borges och deras verk men även deras relation visavi varandra.

Liksom i 'John & Denise' möter vi ett par på skuggsidan i nittonhundratalets och tvåtusentalets USA; Mark, diversearbetaren, uppvuxen med sin mor och vars far inte erkänt honom som sin son, träffar Mary Anne, den hårt knarkande prostituerade, vars liv hänger på en skör tråd på många sätt varje dag. Berättelsen om Mark och Mary Anne berättas av en okänd person som lämnat ett opublicerat manuskript efter sig liggandes längst ner i en boklåda som en kvinna sålt till ett antikvariat i Billings, Montana. Manuskriptet börjar med att lista upp ett antal personer vars ena förälder eller båda arbetat i närheten av radioaktivitet från olika källor. Detta visar sig vara relevant för historien då vi senare får veta att dessa personer berikats med väldigt udda egenskaper. Romanen berättar om hur Mark och Mary Anne inleder ett lite avigt förhållande även om åtminstone Mark verkar förälskad på riktigt. Mary Anne råkar illa ut utan att avslöja för mycket och strax efter plockas Mark upp av agenter av det hemligare slaget, typ Men in Black. Han spärras in på militärbasen Malmstrom tillsammans med de övriga personer vi fått namnen på i början av romanen.

Denna samling människor har fått övermänskliga egenskaper i form av odödliga celler så det experimenteras friskt på dem på olika sätt och man sätter i system att "odla" organ och lemmar på dem för transplantation på höga dignitärer långt innan det officiellt går att transplantera vissa organ och lemmar. Mark ser sin buk grävas ur och andra får lemmar kapade regelbundet. Berättelsen är mycket bisarr och dyster och de inspärrade blir stoiska i sitt beteende. Så småningom gjuts Mark levande in i betong och därefter får berättelsen en oväntad vändning.

Mark vaknar upp tusentals år senare och framlever sedan sitt liv i ett samhälle där viss teknik finns kvar men annat påminner om medeltiden. Han återser några av sina medfångar genom århundradena och historien fortsätter ut i rymden via rymdfart ofta utvecklad av utomjordiska intelligenser. Han möter utomjordingar av alla de slag på de mest underliga platser. Tonen är fortfarande mörk och närmast uppgiven. Romanen går från en slags socialrealistisk skildring till en science fiction-historia med sense of wonder. Men all fantastik känns ofta bara som en bakgrund till grundberättelsen om Mark och hans sökande efter sin Mary Anne och en närmast filosofisk diskussion om makt och maktutövande, hur vi människor behandlar varandra. Slutsatsen blir att den mänskliga naturen förblir som den varit och de som utövar makt över andra blir, som alltid, mer eller mindre korrumperade.

Som alltid hos Lars Jakobson är språket lätt kyligt. Mycket går att läsa mellan raderna och ibland blir resonemangen snäva och lite svårbegripliga men övertydliga förklaringar ges inte och det tycker jag är Lars Jakobsons styrka; han behandlar oss läsare med respekt och som intelligenta tänkande individer. Jag tycker 'De odödliga' är en av hans starkaste romaner och mer fascinerande än 'John & Denise' även om den också var fängslande men mer på ett annat plan där karaktärerna fick lite mer spelrum. Lars Jakobson är en av Sveriges främsta fantastik-författare genom tiderna och han levererar alternativhistoria som ingen annan.

De odödliga / Lars Jakobson - Utgivning: 2015 | ISBN: 978-91-0-015215-4 | Bonniers

Eterneller av Viktor Johansson

27 okt 2015

Viktor Johansson skriver både prosa och lyrik (och är dessutom filmregissör). Jag har läst hans poesidebut 'Kapslar', från 2007 vilken är en mycket bra bok. Den är väldigt suggestiv och man sjunker ner i hans språk och bilder. Hans lyrik brukar just kategoriseras som en korsning mellan den så kallade språkmaterialistiska skolan och den klassiska bildpoesin som är mer berättande. Han har tagit med sig detta till romanen 'Eterneller' där varje kapitel inleds med ett stycke lyrik. Även prosatexten är poetisk till sin stil. Romanen berättas i första person och personen är en ung kvinna som förlorat sin älskade Mira som hon varit tillsammans med sedan barnsben. Det blir många sekvenser i dåtid där Mira figurerar och i nutid försöker huvudpersonen att hålla sin relation till Cassie över ytan trots sorgen efter Mira. Cassie ger henne fler chanser och trots slitningar medan huvudpersonen försöker bearbeta sin sorg växer deras kärlek till varandra.

Ramen för detta är en jord som invaderats av utomjordingar som utplånat alla vuxna människor. Jordens städer har förvandlats till ruiner där barn desperat försöker överleva. Men en dag återkommer ett rymdskepp som sänts ut innan katastrofen, oklart vart, och plockar upp dessa barn. Även Mira är bland de räddade men förolyckas senare. Mycket av romanen utspelas i det dystra rymdskeppet där hopplösheten slagit rot och dagarna blir monotona. Människorna har ingen jord att återvända till och rädslan för utomjordingarna består.

Man finner dock till slut ett annat skepp som verkar övergivet och dött men som bär på vissa hemligheter som kanske kan ge lite hopp. I slutet av romanen återfinns oväntat en prolog. Jag antar att begreppet är valt istället för epilog på grund av att en stor del av den behandlar brev från Mira till vår huvudperson som beskriver första tiden de hade tillsammans på en ödelagd jord. Det är stora kontraster där deras kärlek är strålande ljus mot den mycket mörka bakgrunden.

Det är en gripande bok om kärlek, sorg och där relationerna mellan dessa tre karaktärer står i centrum och beskrivs mycket väl. Deras reaktioner och tankar känns trovärdiga och man sympatiserar med alla tre. Språket är som sagt poetiskt och står även det i stark kontrast mot det grymma livet på jorden efter katastrofen och i rymden. En stark science fiction-roman.

Eterneller / Viktor Johansson - Utgivning: 2008 | ISBN: 978-91-7645-489-3 | Modernista

Urmakarens värld av Love Kölle

15 okt 2015

Välkommen till Oltona, myllrande kejserlig huvudstad i det Borgoviska imperiet. Staden är som en korsning mellan ett förvuxet Wien eller Budapest i förra sekelskiftets Österrike-Ungern och China Miévilles New Crobuzon. Det är steampunk, det är New Weird. Det Borgoviska imperiet existerar i ett parallellt universum och tidsepoken påminner mycket om vårt 1800-tal men med inslag av modernare ting. Det är en repressiv stat där klyftorna mellan den förmögna adeln och proletärerna i kåkstäderna i utkanterna av Oltona är avgrundsdjup och där anarkisterna vinner kraft i antal hela tiden. Imperiet härskar också över fjärran kolonier. I imperiet frodas vetenskaperna av alla sorter och gränsar ibland till både alkemi och magi. Här skapas de mest bisarra skapelserna av maskinmänniskor och korsningar mellan livsformer.

Jag har alltid tyckt att Love Kölles språk är föredömligt, från noveller i olika antologier och tidskrifter till hans Burroughs-doftande 'Rymdvoodoo vid Apacheravinen!" som utkom på Sigill förlag förra året. Han är, enligt mig, en av den svenska fantastikens främsta stilister och därtill en berättare och nyskapare av rang. Det här är det bästa jag läst av honom, hittills. Det är underhållning, samhällskritik och ett gediget världsbygge. Det känns ibland som alternativhistoria och ibland som en helt egen värld (läs: Miévilles Bas-Lag). Den rödaste tråden genom dessa noveller/romankapitel är den som handlar om poliskvinnan Odella Augustine vars personliga problem är att förmågan att uppfatta tiden som linjär upphävts av ett implantat insatt av maskinmunkarna i Glaskatedralen efter att hon skjutits till döds av en okänd gärningsman. Mellan kapitlen som följer Odella får vi möta ett antal karaktärer av olika profession som med sin berättelse fyller i våra luckor vad gäller Oltona och det Borgoviska samhället. Vi får en mustig historia som spänner från de spännande karaktärernas individuella liv till globala händelser. Här finns professor Zenith som får hela kvarter i Oltona till skänks av kejsaren vilka läggs under en stor kupol, hundra meter hög, där vildmark får breda ut sig som Zenith befolkar med allehanda varelser som hämtade ur ett bestiarium. Hans antagonist sedan universitetsåren är Ragasso, sociologen, som har en tro på människans inre godhet och till slut får nog av Oltona och ger sig med sina följare iväg till en ö där han grundar ett utopiskt samhälle.

Ett kapitel, eller novell, behandlar Infektionisterna som var vetenskapsmän specialiserade på biologiska stridsmedel som sadlade om och blev konstnärer dock inte av det konventionella slaget. De använde sina kunskaper för att skapa konstverk med hjälp av konstruerade sjukdomar. Konsten utövas på levande varelser. Exemplen är otroligt bisarra som "Brinnande hår" där verket/sjukdomen angriper offret på så sätt att huvudets hårväxt självantänder. Ett annat exempel är "Monsieur Mer" där den insjuknade förvandlas till en vattenlevande orm med horn i pannan.

Love Kölle är en egensinnig berättare och en av svensk fantastiks främsta stilister, enligt mig, vilket bevisas av denna bok. 'Rymdvoodoo ...' var en kul surrealistisk skröna medan 'Urmakaren ...' känns som en synopsis till något mycket större så följaktligen har den invändning jag har att komma med att göra med formatet: denna samling klockar in på åttio sidor. Med tanke på det spännande världsbygget och de starkt tecknade karaktärerna vill man att boken ska vara tre, fyra gånger så tjock. Så Love, kom igen, ge oss nu romanen om Oltona.

 

Urmakarens värld / Love Kölle - Utgivning: 2015 | ISBN: 978-91-87819-10-0 | Sigill Förlag

Utopi årgång 2013

2 okt 2015

Efter att 2011 och 2012 utkommit med fyra nummer per år går utgivningen 2013 ner till ett vanligt nummer och ett dubbelnummer (även om det inte är riktigt dubbelt så tjockt). Kvalitén däremot är fortsatt hög med favoriter som rullar på såsom Karl Johnsson och Sara Bergmark Elfgrens fantastiska nordisk-mytologi-fantasy 'Vei', Sofia Falkenhems vackra, surrealistiska saga om Kie, Talvi och Ocha-chan och 'Titus Pax' av Fabian Göransson och Jan Bielecki. Nu startar också 'Raedus' som utspelar sig i en dystopisk värld efter katastrofen av något slag. Huvudpersonerna är just Raedus, en vandrare som söker det förflutna för att på något sätt skriva mänsklighetens historia. Han träffar på och tar sig an barnen Eyr och Ceu och deras vandring genom det ödelagda landskapet är mycket stämningsfullt och bilderna har en mjukhet och värme i sig med få skarpa kanter.

Umbrella Academy är en serie skapad av amerikanen Gerard Way och brasilianaren Gabriel Ba om en samling superhjältar a la X-men men kanske ännu mer udda och lite motsträviga. Deras första bok om dessa, 'Apokalypssviten' körs igång under 2013 och det är en mycket rolig, actionfylld historia med bisarra inslag. Tecknarstilen är mycket snygg och med fantastiska färger. Allt känns mycket genomtänkt och genomarbetat och i en karakteristisk stil känd från Marvel med superhjältar som "privat" är lite kufiga och utanför.

I dubbelnumret får Sofia Falkenhems saga breda ut sig lite extra vilket är en njutning. Där gör också 'Medley', i färg!, av Lisa Medin comeback med en slags spin-off-historia om Catherine Hayes uppväxt. I färg växer serien några pinnhål tycker jag. Det är mycket snyggt. Och kul att få en "prequel" till historien.

Kul som alltid också att Kim W Anderssons 'Love Hurts' återkommer med nya installationer. Och sedan vill jag nämna Anders Vegh Blidlövs minimalistiskt tecknade berättelser såsom 'Parasiten', också den i dubbelnumret.

Utopi nr 9-10/11 - Utgivning: 2013 | ISSN: 2000687X | Kolik Förlag

My real children av Jo Walton

27 sep 2015

Det här är en lite annorlunda alternativhistorisk roman på olika sätt. Den beskriver hur historien ändras ur en persons synvinkel, Patricia Cowan, född 1926. Den följer också två olika tidslinjer. Ibland påminner den om Christopher Priest och hans parallellvärldar. De första kapitlen beskriver hennes uppväxt i England före och under andra världskriget, bombningarna, ransoneringarna och den allmänna tunga stämningen och det är väldigt bra skrivet och engagerande. Vi lär känna Patsy, hennes äldre bror, hennes lite barska mor och lekfulla far. Kriget skördar sina offer och hennes familj går inte oskadd igenom det heller. Patty (ja, nu kallar hon sig Patty) lyckas dock att komma in på universitetet i Oxford och hennes liv ljusnar, hon får vänner och i Mark en pojkvän. Efter fem kapitel inträffar en händelse som får tidslinjen att dela sig där Patty svarar jakande i en tidslinje men nekande i en annan och därefter alterneras kapitlen mellan de båda tidslinjerna. Hon blir Pat i den ena och Tricia, och så småningom Trish, i den andra. Hennes familjesituation blir väldigt olika i de båda världarna för att inte avslöja för mycket men som titeln antyder skaffar hon barn. I den ena linjen blir hon en lätt förtryckt och försummad hustru (Trish) medan hon i den andra får leva ut sin potential på ett annat sätt (Pat). Vi får också löpande veta vad som händer i världen i stort och ingen av tidslinjerna visar sig vara vår egen. Trishs värld utvecklas på ett mycket mer positivt sätt efter andra världskriget än vår egen medan Pats värld drabbas av mycket mörkare händelser, till och med kärnvapenkrig. Signifikativt för båda världarna är att rymdkapplöpningen går mycket snabbare än i vår och månbaser existerar redan på 1900-talet. Men Pat/Trish själv och delar av hennes familj(er) drabbas ändå av olyckor så det blir inte helt svart och vitt men världshändelserna känns ibland lite som att allt som hänt i vår värld dras till sin spets, både i positiv och negativ bemärkelse. Världen i stort beskrivs ganska kortfattat och sporadiskt och tyvärr tycker jag att Pats/Trishs eget liv blir mer och mer rapsodiskt ju längre historien lider vilket kan förklaras av att historien ska spänna från 1920-talet till 2015 och dessutom förgrena sig från 1949. Kanske skulle Jo Walton ha valt ut vissa perioder med lite intervall och fördjupat sig lite mer i Pats/Trishs liv och även de yttre händelserna. Det känns ibland lite forcerat när alla barns och barnbarns liv beskrivs lite i förbigående. Men det är en mycket gripande historia, i båda tidslinjerna, och huvudkaraktärerna känns fint tecknade med många sidor, bra och mindre bra. Den är en vacker kärlekshistoria på många sätt och får en att tänka över sina egna livsval och hur man levt och lever sitt eget liv. Tänkvärd på många sätt.

My real children / Jo Walton - Utgivning: 2014 | ISBN: 978-0-7653-3265-3 | Tor

Utopi årgång 2012

22 sep 2015

Lisa Medins 'Medley' och Lars Krantz berättelser från Falköping i 'Svarta jorden' rullar på även 2012 i samma vinnande stil och avslutas under detta år. 'Svarta jorden' var verkligen en originell och effektfull skräckserie. Jag blev lite besviken på slutet på 'Medley' som känns lite tunt. Fristående noveller från Peter Bergtings Morwhayle introduceras i nr 5 och det är mycket snyggt tecknat, sparsmakat och stilrent, med fascinerande historier från trakterna runt Morwhayle. Den första berättar om en syskonkärlek som överlevt även efter att ett av syskonen förvandlats till en slags varulv. I nr 6 är berättelsen mer kryptisk och kanske mindre fristående där profetior och gamla hemligheter avslöjas i själva staden Morwhayle.

Detta år introduceras också fristående noveller med Sofia Falkenhems hjältar Kie, Talvi och deras robot Ocha-chan. Det är mycket originella saker, humoristiska och lätt surrealistiska, och de verkar utspela sig på en annan planet alternativt i en avlägsen jordisk framtid. Bilderna är mycket vackra och med en manga-touch. 'Jana - Zorams röda blomma' heter en mycket explosiv expressionistisk berättelse från Karl Johnsson där Jana verkar leva i en tid med dinosaurier och halv-intelligenta gorillor. Men en man från vår närtid dimper ner i hennes värld och fascineras av henne. Tiden han kommit till är dock något för våldsam för en nutidsmänniska.

Nancy Penas nya följetong 'Havets gille' tycker jag dock är det svagaste kortet under detta år. Det finns visserligen kortare, fristående serienoveller som inte heller föll mig i smaken men denna serie tar så pass mycket plats under flera nummer till skillnad från dessa. Jag gillade hennes 'Tea party' under 2011 som var en charmig berättelse men denna håller inte samma nivå tycker jag.

Karl Johnssons 'Vei' är ett färgsprakande epos som startar i nr 6 och den är karakteristiskt tecknad i hans speciella stil. Det är vikingatid och Vei är kvinnan som plockas upp ur havet av Prins Eidyrs skepp vilket får ödesdigra konsekvenser med bland annat ett besök i Jotunheim, jättarnas hemvist.

Maja Falke alias Doraya bidrar med flera fristående noveller om Jakob Törnquist, fil dr i fysikalisk kemi, lagom klumpig assistent till professor Ekeberg, fader till de flytande interdimensionella portalerna som möjliggör resor till parallella universa. Det är lite manga över bilderna och berättelserna har en vetenskapsoptimistisk 1800-talskänsla över sig.

'Titus Pax' av Fabian Göranson och Jan Bielecki gör entre med ett uttrycksfullt tecknat, humoristiskt actionäventyr. Titelpersonen är en ung man i den stora staden Hansa som gärna framställer sig som lite kriminell även om han är en alltför snäll kille för sådant. Det är ett fartigt äventyr i storstadsmiljö men bakom kulisserna pågår ett krig sedan eoner mellan gudinnorna och teknokraterna om denna värld och Titus råkar tillhöra en av grupperingarna visar det sig.

Jag tycker Utopis andra år bjöd på mycket bra läsning och de kända namnen från första årgången håller stilen och nya förmågor introduceras kontinuerligt. Jag kastar mig snarast över 2013.

Utopi nr 5-8 - Utgivning: 2012 | ISSN: 2000687X | Kolik Förlag

Utopi årgång 2011

17 sep 2015

  Magasin Utopi har nu haft ett alldeles för långt uppehåll även om det senast idag (14 september) faktisk hävdas på deras FB-sida att ett nytt nummer är på g. Tydligen har man bytt förlag. Låt oss hoppas att en ordinarie utgivning snart tar fart igen för denna tidskrift är verkligen en pärla i fantastik-Sverige, en unik företeelse och börjar man läsa den känns den oumbärlig. Om man gillar fantastik-historier med tillhörande bilder. Så jag tänkte läsa om magasinets alla årgångar, 2011-14, för att höja temperaturen (åtminstone på mig själv) inför nylanseringen. Här är mina favoriter från årgång 2011.

'Kronprinsen av Zolmax' av Jan Bielecki och Fabian Göransson öppnar denna tidskrifts allra första nummer och det är en värdig premiärhistoria. Snyggt tecknad och komponerad med en lite stolpig dialog som passar till världen som beskrivs, vilken liknar någon sen 1800-talsvärld, tänk operett. En berättelse där tillfredsställelse bryskt byts mot något annat. Retrofeeling i färger och tecknarstil. Lite Tarzan, Blixt Gordon från 60-70-talet. Horror-humor. Jag gillar hur självklart vissa saker i den läggs fram trots det bisarra i resonemanget.

'Offret' av Karl Johnsson är en bra historia invävd i den nordiska mytologin.Vackra färger med snygga närbilder och olika perspektivspel.

'Döden ...' av Aurora Walderhaug är en samling underbart bisarra historier om Döden. Vackert och effektfullt i svartvitt vilket ger bra skräckkänsla och ovanpå det sedan en absurd humor, ofta slapstick, gör berättelserna härligt Monty Pythonska.

'Huldran' av Lina Neidestam är ett utdrag ur boken 'Maran'. Den eviga historien om huldran, ett av våra skogsväsen, här berättad i en kolmilakoja. Två män, en något förläst ung man och en lite mer livserfaren som är den som berättar om vad han skulle göra med huldran om hon dök upp. Huldran är i historien en gäckande, vacker svansbeprydd kvinna som jagas av vår berättare tills han upptäcker henne, halvt invävd i en trädstam. Han beskriver hur han slickar hennes kön men återigen flyr hon men återfinns som en förvriden trästock vilken han erbjuder sin manslem. Nu är den förläste upphetsad till max och därefter följer en kärleksakt mellan de två männen där den förläste får spela rollen av huldran. Men utanför kojan väntar ... Det är mycket vackra färger som gör den mörka skogen trolsk och det dunkla skenet i kojan är tecknat i varma färger. De erotiska bilderna är vackra och sensuella.

'Tea Party' av Nancy Pena. En av få utländska berättare i Utopi. Historien är mycket underhållande och miljöerna trovärdiga trots den lätt naivistiska tecknarstilen. Snyggt bildgrepp med färginslag i den svartvita berättelsen som får kategorisera huvudpersonens inre liv.

'Medley' av Lisa Medin är en serie som finns med i alla nummer under 2011. Jag gillar denna serie, idén är mycket originell. att musiken står i centrum i hela världsbygget. Mer konventionell är relationen mellan rebellen och auktoriteten, här representerade av syntharen Axel och löjtnanten vid musikstyrkan Catherine Hayes. Vissa bilder blir kanske väl explosiva men det passar historien. Känslouttryck är mycket expressivt tecknade och stilen är nästan åt mangahållet ibland och andra stunder påminns jag om Jaime Hernandez och hans långa svit om Locas där för övrigt också musiken spelar rätt stor roll bitvis.

Fabian Göranssons 'Blenda' och hennes olika mysterier är mycket underhållande och man känner sig förflyttad till Stockholm, sent 1800-tal. Färgerna till och med känns 1800-tal, mycket snyggt och expressivt.

Kim W Anderssons 'Love Hurts'-installationer är en fröjd för ögat, mycket stilfullt och med retrokänsla oavsett om historien utspelas i rymden eller på jorden. De är ofta mycket blodiga med en tvist på slutet men gjorda med finess.

Lina Neidestams härliga expressionism visas i utopi nr 2 i 'Den värmländska varulven' där hon tagit sig in i Gösta Berlings saga och vridit saker ett varv till, eller kanske bara uppdaterat den för det 21:a århundradet. Gösta är en del av majorskan på Ekebys harem och självklart spelar midvintern och vargar en roll i historien. Den är våldsam, erotisk och mycket stark.

Uttrycksfull är Per Sjögrens tecknarstil som han ger prov på i 'Vårsång och honungsvin' där den starka krigaren Brandrigan Ulvadotter är på besök i hemtrakterna. Tiden känns som vår vikinga/tidig medeltid men detta är en annan värld. Det är fest i de nordliga byarna och gycklare och musiker strömmar dit. Barden Hallvar charmar Brandrigan som bryskt raggar upp den veke barden och en mycket vackert tecknad kärleksakt tar vid men Hallvar finner sig övergiven morgonen efter. Bildkonsten här är fantastisk, små små nyanser synliggörs otroligt finkänsligt och vackert. Det är ingen komplex story men bilderna gör den till något utöver det vanliga. Brandrigan återkommer i nr 4 med ännu än kort men väldigt sensuell novell.

En liten pärla är 'Andarnas rum' av Peter Bergting där, enligt kinesisk sed, även de döda kan ingå äktenskap. Huvudpersonen kommer till sin döda flickväns undsättning. Eller? Mycket minimalistisk, nedtonad, stilren bildkonst i varma mörka färger.

Jan Bielecki och Fabian Göransson är upphovsmän till den fartiga 'Måsarnas herre' där titelpersonen jagas över ett översvämmat London av ninjaliknande agenter. Både tonen och dialogen påminner om deras 'Kronprinsen av Zolmax' från Utopi nr 1. Mycket snyggt arrangerade bildrutor och komposition. Och lite småtorr humor.

Mest skräck-feeling av alla serier ger mig Lars Krantz svit om ett Falköping i ett alternativhistoriskt tidigt 1900-tal. Uttrycksfulla svartvita bilder och lite gammaldags dialog ger en Poe-känsla, lite steampunkigt.

Och inte nog med det, även ett par noveller utan bildrutor har smugit sig in bland färgerna, bland annat en lätt surrealistisk historia av Karin Tidbeck, 'Doktor Kazakoffs kikare'.

I väntan på Utopis återuppståndelse återkommer jag med fler årgångar inom kort.  

Utopi nr 1-4 - Utgivning: 2011 | ISSN: 2000687X | Kolik Förlag

The Future Fire nr 32

14 sep 2015

Detta är det första nummer jag läser av detta magasin som i år firar 10 år. Som så många andra små litterära tidskrifter drivs även denna av ett gäng eldsjälar uppenbarligen utan någon massiv ekonomisk backning i ryggen vilket å andra sidan gör dem fria och oberoende. Först ut av novellerna är 'An Invisible Tide' av Jo Thomas som utspelar sig vid den walesiska kusten efter att en dödlig algblomning utarmat samhällena där, fiske är förbjudet och att ge sig ut på sjön kräver numera andningsmasker vilket också dödat turistindustrin. Sekvenser från två av karaktärernas, Po-Ka och Alan, barndom varvas med handling i nutid där de båda valt väldigt olika liv men av en slump sammanförs igen. Jag vill inte ge några spoilers men jag tycker det är en rätt stark berättelse på många plan och språket är flödande med bra dialog. 'Disconnected' heter nästa, ganska korta, text av Vanessa Fogg. Den är skriven i andra person vilket jag ofta tycker känns lite krystat och så även här. Den hade vunnit på ett första- eller tredjepersonsperspektiv. Det är mycket high-tech i denna novell som beskriver en utopisk dystopi vilket så klart är en motsägelse. Jag tycker ändå det är en bra beskrivning. Samhället verkar än mer segregerat i de som har och de som inget har än nu men samtidigt finns en otroligt avancerad bioteknologi som kan lösa många problem med sjukdomar och brister hos människan. Huvudpersonen jobbar med att utveckla denna teknologi liksom också hennes syster gjort tidigare men för henne slutade det med att hennes kropp inte klarade de "neuromods" hon behövde för att kunna jobba i de virtuella miljöer där teknologin utvecklas. Hon strippas ner till en "vanlig" människa, utan artificiella boosters i sin kropp men verkar dock tillfreds med det, hon försvinner från släkt och vänner till ett isolerat samhälle utan högteknologi och hävdar att världen är inne på fel spår. Novellen är väldigt mycket tekniskt språk och inte så mycket handling och slutet känns lite snopet.

'Tessa' av Edward Ashton är en ännu kortare text som berättar om två skeppsbrutna astronauter som tappat kontrollen över sin farkost. De driver i det inre av solsystemet, inte långt från jorden, men tillräckligt långt för att vara utom räddning vilket Tessa inser och förbereder sig att ta sitt liv. Allie, som haft en kärleksrelation med Tessa, upplever inte att, de åtta veckor syre de har kvar, är någon katastrof. Hen är tvärtom, trots de dystra framtidsutsikterna, närmast lycklig över att få spendera sin sista tid i livet tillsammans med Tessa som hen har starka känslor för fortfarande. Det är en kort men tät novell, sorglig, men mycket bra skriven.

'Trigger Point' är en novell av C A Hawksmoor och efter att ha läst en intervju med henne förstod jag att den ingick i ett världsbygge där staden Babel står i centrum. En galen stad som egentligen är en oljerigg från början. I denna dystopi är det storföretagen som härskar över det som finns kvar av världen som fallit i bitar lite varstans. Zenith Fisher är, eller var, en slags privat legosoldat i PsiSecurity-styrkan men efter ett uppdrag som gått snett och slutat med hennes kollega Zahirs död av underliga orsaker, antagligen sabotage, är hon på dekis och säljer sig själv som slagskämpe. Hon bor ihop med Caelum Fernandez som är en så kallad V6, en modifierad människa med nanoteknik i kroppen. Företaget PsiKinetics har som affärsidé att ta sexåriga barn och bygga om dem till cyborger. Handlingen är något svår att förstå här och där, eller också var det bara jag, men stämningen är stark och karaktärerna intressanta, inte minst Zahirs gamla vapen som kommunicerar med Fisher. Eller är det bara röster hon hör? Sabotaget legostyrkan råkade ut för verkar peka mot en av PsiKinetics egna anställda och Fisher och Caelum tar sig in i företagets byggnad och konfronterar till slut henne. Bra novell som sagt men den känns ibland som ett utdrag ur en novell. 'After the New Dawn' är en liten skräckfylld sak av Joseph Tomaras som berättas ur ett barns perspektiv och hon lever i ett framtida samhälle med gravt fascistoida drag. Beskrivningen av livet där är minst sagt skrämmande. Sist ut en rätt sorglig fantasynovell, 'Rustsong' av Sean R Robinson, där en familj faller samman. Även i denna fantasyvärld verkar världen gått i kras.

Bakgrunden är dystopisk i de flesta av novellerna men den tar aldrig överhanden eller blir predikande. I centrum av berättelserna står ändå karaktärerna.

http://futurefire.net/2015.32/index.html

I ett annat land

10 sep 2015

Detta är Mare Kandres debut. Det är inte direkt en roman, kanske mer än samling prosalyriska noveller som hänger löst ihop. Första halvan av boken är mer sammanhållen och beskriver huvudpersonen när hon är på semesterresor med sin familj och besöker såväl berg och grottor som hav och skog. Det är skrivet i första person och tonen är verkligen ett barns, hur ett barn tar in världen och processar den. Det finns både glädje, rädsla, skräck och alla andra känslouttryck, tydligt och rakt beskrivna som ett barn skulle göra det. Språket är ibland rent magiskt naturalistiskt, faktiskt är det en av de starkaste naturdiktningar jag läst på svenska. Det riktigt ångar och doftar om orden. Dramatik skapas i små händelser men som på barns vis skildras med stor inlevelse då mycket säkert händer huvudpersonen för första gången. Man läser den som en självbiografi men jag är inte helt säker på att det är det. Den andra delen, där texterna är lite lösare sammanhållna, känns än mer självbiografisk och berättar om en uppväxt och dess vänrelationer och relationer till den närmsta familjen. Här befinner vi oss ofta i en stad med dess lite avskalade, könlösa hus och omgivningar fast även mer lantliga miljöer förekommer och då blommar det naturlyriska språket upp igen. Det är ganska korta men kärnfulla historier som ger upphov till starka känslor vid läsning. Att debutera med en bok som denna vid dryga tjugo års ålder är mycket imponerande.

I ett annat land / Mare Kandre - Utgivning: 2012 (första utgåva: 1984) | ISBN: 978-91-0-013293-4 | Bonniers

Randfenomen av Åsa Maria Kraft

6 sep 2015

Denna prosalyriska text är uppdelad i tre delar med viss kontinuitet men åtminstone den första delen kändes för mig som att den stod lite mer på egna ben. Den handlar om det kristna helgonet Margareta som levde i Antiochia i nuvarande Turkiet på 300-talet. Hon är skyddshelgon för havande kvinnor och ska ha lidit martyrdöden genom halshuggning efter att överlevt både försök att döda henne med eld och med vatten. Enligt legenden mötte hon i fångenskapen djävulen i form av en drake som ska ha slukat henne men hennes kors ska ha irriterat draken som kastade upp henne igen. Denna händelse finns avbildad av flera konstnärer och Åsa Maria Kraft utgår i texten från dessa, ofta medeltida eller renässansmålningar för berättelsen. De trettiosex bilder hon använt sig av finns dessutom som illustrationer i boken. Här ska hon av någon anledning åter möta djävulen/draken och låta sig slukas men hon har denna gång hjälp av en svart panter som är en gammal kristen symbol. Först rider hon på detta djur genom de medeltida tablåerna som beskrivs efterhand i texten för att sedan sammansmälta med pantern till en hybrid av människa och panter. Det är en mycket säregen text som är svår att kategorisera men den är så oförutsägbar att man ignorerar de bitar som är mer oförståeliga för att se berättelsen utvecklas. Ibland känns det som om man läser en medeltida dikt med ett ganska gammalmodigt språk medan det ibland blir till ett torrt, nästan fackbokligt uttryck. Många underliga saker möter Margareta/pantern på sin väg mot draken. Peridexion-trädet, en myt som attraherar duvor, ger dem skydd, och repellerar drakar. Margareta låter sig sväljas ännu en gång och blir kvar i eoner innan hon finner en högst fantastisk lösning på sin situation då hon denna gång verkar sakna ett kors att reta drakens innanmäte med. Texten är fascinerande men det krävdes två läsningar för mig för att kunna smälta den och förstå så pass att jag kunde konstruera en egen tolkning.

Den andra delen tar upp Kybele-kulten och den kristna kyrkans smutskastning och vilja att gömma undan och få folk att glömma dyrkandet av gudinnan. En karaktär, som verkar vara bildkonstnär, betraktar ett ägg i början av texten och verkar förvänta sig ett tecken som har att göra med Kybele. Det diskuteras om hur kanske hela Tiden rör sig i ett pendelmönster men att pendeln definitivt svänger i 500-årscykler vad gäller världens uppfattning om Gud och Guds kön och att vi befinner oss i den manliga fasen där allt gjorts från världsliga och religiösa ledare för att gömma undan och smutskasta gudinnan Kybele. Konstnären själv lever i en obestämbar tidsepok, jag känner att ibland kan det vara under förkristen tid för att senare i texten kännas som någon gång i framtiden. Konstnären blir kritiserad och utfrågad om sina motiv och även om sin åsikt rörande kristna bilder, till exempel den där Kristus ber den lame att ta sin säng och gå. Huvudpersonen irriterar sig på omgivningens besatthet att vilja könsbestämma Jesus-gestalten och till slut även på besattheten att kräva en gestalt för Guds väsen. Omgivningen anklagar konstnären för "fel" i verket som (tror jag) gestaltar hur kvinnorna finner Jesu grav tom. De hävdar att fel stjärnkonstellationer finns med i bilden, att guden bestämt hämtades och fördes till stjärnan Alderamin som saknas i bilden. Här känns det som om detta kunde utspelas i det förflutna likväl som i en avlägsen framtid. Texten beskriver en frustrerad konstnär, missförstådd av sin samtid tycker jag. Språket är gammalmodigt men ändå inte, fascinerande i sin introspektiva del där konstnären resonerar med sig själv och den mer krassa dialogen med omgivningen.

Tredje delen i Randfenomen berättar om Kümmernis Dėbarras, en människa som blir vittne till hur det sista biet på jorden dör. Bin och deras samhällen som på något sätt här får symbolisera gudinnan Kybele och hennes följare vars namn och rykte dragits i smutsen och förtalats av den kristna kyrkans manliga makthavare. Bin, vars högsta ledare är drottningen, får illustrera för Kümmernis hur livet ändå ska återhämta sig. Bina övervintrar i en kod som finns i färgerna och i geometrin, så som bin med sin syn tolkar färger och former. Det är min högst egna, fria tolkning. Detta utspelar sig år 2022 och det sista biet dör när det faller ut genom fönstret i Kümmernis lägenhet. Hon försöker hitta det på gatan för att återuppväcka det enligt någon gammal fantasifull metod som innefattar förpuppning inuti en oxe (!). Hon hittar aldrig biet men åter i lägenheten får hon besök av biet som nu transformerats till en insekt av en treårig människas storlek som kallar sig själv Quuuii. Nu berättar Quuuii för Kümmernis om hur bina ändå ska återuppstå i någon form och hur mänskligheten också håller på att dö ut. Detta kopplas ihop med Kybele, som enligt Quuuii finns kvar som rester i naturen redo att åter resa sig, men inte kan ses som en nyans i färgskalan av alla som i det förflutna,  som jag tolkar som antiken. Till exempel i Rom var Kybelekulten erkänd av de förkristna kejsarna. Kümmernis tolkar Quuuiis sista ord innan han lämnar henne som att hon själv bör genomgå en transformation och bli något annat än en människa vilket också sker. Utan för mycket detaljer om hur det går till beskrivs Kümmernis sex år som puppa och hur hon år 2028 vaknar upp i en ny form, insektslik, och bevittnar hur det mänskliga samhället verkar slutligen brutit samman. Som en ordlek nämns drönare, metalliska sådana, utanför fönstret. Den nya formen av Kümmernis, kallad ^, som nu kan se resterna av Kybele med sina nya ögon, ger sig av för att söka Kybele.

Alla tre delar är mycket fascinerande men kräver (åtminstone för min del) en andra läsning. Om jag ska rangordna dem gillar jag nog den rätt absurda tredje delen bäst.

Randfenomen / Åsa Maria Kraft - Utgivning: 2015 | ISBN: 978-91-0-015398-4 | Bonniers

Demonologi för nybörjare av Caroline L Jensen

6 sep 2015

Isak, tjugo år, fortfarande kvar i sin gymnasieskola, nu som vaktmästare, hånglar med gymnasietjejerna på raster i vaktmästarförrådet men drömmer egentligen om den mystiska Irina som också bor, tillsammans med sin pappa, tvärs över gården från lägenheten där Isak bor med sin lillasyster Thea och med Anna-Karin, sin mamma, vars telefonjobb håller henne inne, iklädd morgonrock, kedjerökande. Isak känner att han får ta för stort ansvar för Thea och drömmer om att flytta hemifrån. Han röker på och dricker öl med sin bäste vän Rufus, övertygad satanist. Föga anar de vilket äventyr som väntar dem och som ska ta dem genom både helvetets kretsar och himlens domäner. Några av helvetets demoner , med Satans bror Beelzebub i spetsen, är missnöjda med tingens ordning. De gillar inte att Satan blivit passiv, en korrupt makthavare, lika korrupt som den han en gång ledde sin revolt emot, Gud Fader, Jehova, och startar själva ett uppror mot Satan. Isaks familj är i högsta grad en nyckelspelare i detta, med Isak, vars far var besatt av ängeln Anael vid den akt som resulterade i Isak, liksom Theas far, besatt av någon betydligt mörkare kraft. Caroline L Jensen sparar inte på krutet när hon befolkar romanen med alla demoner du någonsin hört namnet på och ett flertal därtill. Helvetet är modellerat efter Dante Alighieris Divina Commedia med syndarnas alla kval på plats. Att genomföra denna historia utan komik skulle nog vara rätt svårt och ganska troligt glida över i någon slags pretentiös omedveten parodi. Men emellanåt blir det rena farsen trots de mycket visuella, obehagliga scenerna, speciellt under resan genom helvetet. Behållningen är de starka porträtten av Isak och Rufus men även andra karaktärer och såklart det högt uppdrivna tempot och spänningen. Dialogen är ofta mycket komisk, även om det ibland blir lite väl mycket slang och svengelskt talspråk. Det är en underhållande roman med god förankring i vår västerländska bild av himmel och helvete baserat på Dante. Slutet blir tyvärr lite väl sentimentalt Hollywoodskt med hjältars "godhjärtade" hämndbegär och nya stärkta personligheter efter de hisnande äventyren där trots allt miljoner människor dött. 

Demonologi för nybörjare / Caroline L Jensen - Utgivning: 2014 | ISBN: 978-91-86845-77-3 | Mix Förlag

Deliria av Mare Kandre

3 sep 2015

Det känns alltid onödigt grymt när en ung människa dör, oavsett vem personen är. Mare Kandre verkade dessutom ha så mycket mer att ge inom litteraturen men gick bort för tio år sedan, endast 42 år. Jag har bara läst detta verk av henne hittills men hennes röst är en sådan man bara måste få höra mer av. Deliria är en text som sprudlar av språkgenialitet. Den är ömsint, rolig, ödmjuk men djärv. Den försöker beskriva oss människor och vårt leverne genom alla tider, ett imponerande och gigantiskt val av ämne att skildra, outtömligt och vitt och brett över alla slags breddar och djup. Man anar också ett viss självbiografiskt material ibland där namn ur, förmodar jag, hennes baltiska familjebakgrund dyker upp. Om man måste artbestämma Deliria blir det någon slags prosalyrik men den är som all banbrytande litteratur genreöverskridande och obestämbar. Texten är hela tiden ett samtal mellan författaren och hennes läsare om den absoluta nödvändigheten att förklara vilka vi är, var vi kommer ifrån och vart vi, som mänsklighet, är på väg. Ibland drar det flödande, poetiska språket iväg med en och man sköljs över av själva berättelsen och empatin för oss alla. Den beskriver vårt liv, även de mörka sidorna, med ett spänstigt och okuvat språk och alltid med en slags omsorg om läsaren. Det år en mycket givande bok att läsa som lämnar en med en känsla av verklig upplevelse och tankar av substans. Turlig nog för oss alla var Mare Kandre ganska produktiv och började publiceras redan som 22-åring så det finns trots allt en omfattande textskatt att ösa ur.

Deliria / Mare Kandre - Utgivning: 1992 | ISBN: 91-0-055322-0 | Bonniers

← Äldre inlägg