Sida 2

Apollyon av Hanna Ricksten

11 maj 2016

Göteborg efter katastrofen, havet har stigit och "renat" staden. I kaoset har en extrem organisation tagit makten och de håller befolkningen i schack med hårda religiösa lagar. De har omtolkat högtider som härrör ur den kristna traditionen, till exempel bränner man en ung kvinna på bål, i kyrkan, på Lucia-dagen. Det är lite oklart hur kontakten med övriga Sverige och världen ser ut, i romanen känns Göteborg som en isolerad ö. Sjukvård och teknik som datorer är förbjudna, konst och litteratur censurerade. Romanen är skriven i tredje person presens men varje kapitel är namngivet efter huvudkaraktärerna så vi får en tredjepersons-berättelse strikt ur en persons synvinkel, ibland glider det över i första person i texten. Kanske borde författaren tagit steget fullt ut och gjort kapitlen i första person men det fungerar och språket är bra, skapar stämning och känslor.

Vi möter den unge Markus som är organist i den stora katedralen i staden, biskopen Saul som håller folket i ett järngrepp och vars förflutna uppdagas efterhand. Den unga kvinnan Rakel har en mycket speciell roll och sedan har vi den tystade rebellen Noah. Vi får bitar av information genom berättelsen om vad som hände vid katastrofen och strax efter. Karaktärerna är sammansatta och även den skrupelfrie biskopen, med åtskilligt på sitt samvete, har sin svaga punkt i Markus.

Första halvan av romanen bygger upp stämningen och atmosfären, som blir rätt dyster, medan andra halvan blir mer av handling och uppgörelse. Det är intressant att se hur olika människor och positioner påverkar och påverkas av diktaturen och dess verktyg, hur opportunister snabbt tar klivet fram och hur man kan manipulera människor och få dem att stå på tårna ideligen genom skrämsel och terror. Det är en ganska tung och mörk berättelse även om det finns mycket ljus och en tro på människan. Den känns realistisk på det viset att även om ljuset finns krävs det ohyggligt mycket av det och mycket offervilja för att rubba ett etablerat auktoritärt styre men även en liten tuva välter det stora lasset.

Apollyon / Hanna Ricksten - Utgivning: 2016 | ISBN: 978 91 7659 037 9 | Styxx Fantasy

Bortom portalen

29 apr 2016

 Fantastikportalen heter en webbsajt där många av de svenska fantastikförlagen presenterar sig och sin utgivning vilket är ett otroligt smart och lyckat grepp. Denna antologi är ytterligare en manifestation av samarbetet, som en slags provkarta från de olika förlagen, några av novellerna är tidigare publicerade på andra ställen, plus tre specialskrivna bidrag. Den inleds med en av de tre specialskrivna novellerna, 'Emma 2.0' av Anita Mederyd, som har ett klassiskt sf/skräck-tema. Emma har förlorat ett ben och krossat ryggraden och ryggmärgen i en bilolycka och blir erbjuden en behandling med nanoteknik som hon tackar ja till. Eftersom jag redan avslöjat att det är skräck inblandat så förstår ni vartåt det barkar. Välskrivet och med bibehållen spänning hela vägen. Undrar bara om den beskrivna nanotekniken kanske borde ha testats lite mer :). K G Johansson representerar förlaget Affront med 'Marina' en novell som fanns med i hans samling 'Fyra kvinnor, fyra flickor'. Också den i ett klassiskt tema, miljökatastrofens, med en mycket känslig, sorgesam ton. Från Zakuli förlag kommer 'Tidsögat' av Hans Olsson där Jan, nedstämd efter att ha fått besked om eventuell uppsägning, får besök av sin bror som hållit sig borta några år. Brodern är av det mer arbetsskygga slaget och med ett inte helt fläckfritt förflutet. Han kommer med en mystisk bok med en ritning av ett tidsöga som han ber om hjälp att bygga. En bra uppbyggd, spännande historia där krafter släpps lös som är svåra att kontrollera, på flera sätt. Denna novell känns originell och hittar sin atmosfär.

'De vita' heter Boel Bermans bidrag för Undrentide förlag och påminner i tonen om K G Johanssons Marina. Här är katastrofen av medicinskt slag. Återigen klassiskt tema och inget originellt i sig men mycket välskrivet. 'Sjung kära syster' är det andra av de tre specialskrivna bidragen. Författare är Marcus Olausson och novellen är en efter katastrofen-historia av det mer originella slaget. Efter Kriget har något skett som benämns Omvandlingen som fört in magi i djurens och de få kvarvarande människornas liv. Musik och toner spelar en stor roll och den får mig att erinra mig serien 'Medley' av Lisa Medin som bland annat publicerats i Utopi magasin. Jag vill inte spoila för mycket. Den är sorglig och känns poetisk med en känslig ton. (No pun intended:).) 

Nästa novell bryter av den dystopiska tråden och presenterar en pastisch-liknande steampunk-deckare i arkeologisk miljö. Det förekommer luftskepp (såklart) och mekaniska kameler. Språket är medvetet ålderdomligt och förmedlar de mossiga värderingar som råder i denna alternativa värld på ett mycket bra sätt. Novellen blir en trevlig om än lite förutsägbar detektivberättelse med egyptologiska förtecken och med humor, 'En hemlighet i öknen dold' av Lupina Ojala från Catoblepas förlag.

Sedan höjs nivån ett snäpp, språkligt sett, med 'Irrbloss' av Linda Hallgren, bidraget från Epok förlag. Det är en skrämmande, surrealistisk sak som tar sig an de eviga frågorna. Mycket flödande språk och driv i denna novell vilket även karakteriserar nästa, 'Oppenheimer Blues' av Love Kölle från Sigill förlag. Detta är en mycket humoristisk kommentar till vår egen tid och dess skruvade inslag och framför allt kändiskulten. Johnny är en produkt av detta, en hyllad frontman i bandet Johnny Hiroshima and the Enola Gays. Det finns härlig svart humor i nästan varje mening här. 

Från Swedish Zombie kommer Ida Tellestedts 'Väskan' som sticker ut i samlingen eftersom det inte är så mycket fantastik utan mer en splatter-thriller. Den lyckas mycket bra med att förmedla det raseri man kan känna om man någon gång blivit utsatt för mobbning vilket huvudkaraktären blivit ihållande under tonårstiden men det blir bara en obehaglig, brutal hämndhistoria utan finess även om uppfinningsrikedomen vad gäller hämndaktioner är ganska stor och det finns en stor portion humor av det mer bisarra slaget. 'De tomma' av Alexandra Alexandersson är den tredje specialskrivna novellen för antologin och det är en sympatisk fantasynovell med klassiska grepp, gott och ont, även om karaktärerna därmed inte blir endimensionella. Inte helt oförutsägbart men bra och varsamt skrivet.

Så kommer vi till den sista novellen som är av det längre formatet, 'Jormungand' av Oskar Källner från det förlag som står för utgivningen av antologin, Fafner förlag. Den har en härlig Kafka-lik stämning som långsamt byggs upp medan vi får följa Lina på hennes nya jobb på en myndighet som handhar utbetalningar till kulturskapare och Linas specifika ansvar är att ekonomiskt ersätta talboksförfattare. Myndigheten huserar i ett berg under Flemingsberg i södra Stockholm, utan fönster och med oändliga korridorer. Allt är också väldigt ålderdomligt, gammal teknik (hennes dator kör Windows 98!) och trots storleken verkar det endast vara fyra anställda, inklusive henne själv och chefen Gunilla som i chic dräkt och knallrött läppstift är något av en anomali i de dammiga korridorerna. Det hela är skrivet med mycket humor och det gömmer sig också lite samhällskritik bland meningarna. Spänningen ökar och här finns både multiversumportaler och monster (Cthulhu himself?).

Inte så mycket som sticker ut tematiskt men en habil, stabil samling sf&f, otroligt bra för svensk fantastik. Det är bra varvat vad gäller seriösa (utan att vara pretentiösa) alster, och seriösa alster med en extra nypa humor.  

 

Bortom portalen / Redaktör: Fantastikportalen - Utgivning: 2016 | ISBN: 978-91-982267-6-8 | Fafner Förlag

The Last Starship from Earth av John Boyd

17 apr 2016

John Boyd, 1919-2013, var för mig ett okänt namn innan jag ramlade över denna roman som publicerades i flera upplagor av flera förlag och översattes till ett antal språk under 70-talet. Romanen kom ursprungligen ut 1968. Boyd var en författare som inte bara skrev i sf-facket, hans fantastikproduktion tog plats under en tioårsperiod med början 1968. Romanen fick ganska stort genomslag, den prisades av Spider Robinson och självaste Heinlein höjde den till samma nivå som '1984' och 'Brave New World'. Joanna Russ, däremot, sågade den rätt hårt 1969 i Magazine of F&SF och jag kan förstå det. De åsikter och värderingar som man inledningsvis leds att tro är en del av beskrivningen av det fascistiska samhälle som i detta parallella universum har hela världen i ett järngrepp skiner så småningom igenom som något positivt för de "rebeller" som försöker ändra tingens ordning. Det handlar om småborgerliga och halvfascistiska inslag och en unken kvinnosyn. Det är en roman som kan karakteriseras som social sf även om Boyd framför några rätt vilda teorier om tid som får stor bäring på det väldigt utflippade, men snyggt utförda, slutet.

Jag förstår att Heinlein gillade den, värderingsmässigt, och att Joanna Russ reagerade negativt. Jag tyckte den byggde upp världen bra i början medan en rätt lång sekvens där huvudpersonen Haldane ställs inför rätta blir lite farsartad. Slutsatsen verkar vara att världen som den ter sig hos oss är den optimala och skälet till att romanens universum är urspårat beror till stor del på att Jesus där var en rebelledare som dödades av en armborstpil. Det blir lite krystat och lätt osannolikt att hela världen skulle underkasta sig katolicismen och en världsregering. Ett rätt underhållande inslag är att påven här är en AI (!) och påvestolen finns någonstans i amerikanska västern (!). Humorn känns ofta lite tillgjord men humor är hela tiden närvarande, dock kanske inte så som författaren tänkt.

Världsbygget påminner lite om det som finns i Veronica Roths 'Divergent' med en stat som bestämmer vem som tillhör vilken yrkeskategori. Samhället blir totalt segregerat med "pros", yrkeskategoriserade individer, och "prols", okategoriserad underklass. Slutet är rätt väl utfört men romanen är inte speciellt originell och de dystopiska såväl som de vetenskapliga greppen känns både tunna och lite skissartade. För mig mig var den intressant som tidsdokument från 60-talet men jag köper också Joanna Russ eleganta, samtida kommentar: "I forgive Mr. Boyd the anguish his novel caused me and hope he will eventually forgive me the anguish this review may cause him, but for Berkley there is no forgiveness. Only reform. Don’t do it again."

The Last Starship from Earth / John Boyd - Utgivning: 1968 | ISBN: 0140048758 | Weybright & Talley, Berkley, Penguin m fl

Watching trees grow av Peter F Hamilton

11 apr 2016

Detta är en kort roman eller lång novell, vilket man föredrar, och en klassisk detektivhistoria i Conan Doyles tradition men den är inramad i en hård sf-kostym. Jag ville läsa den för att jag gillar alternativhistoria rörande Romarriket. I en alternativhistorisk tidslinje är romarna besatta av att avla fram övermänniskan och de lyckas. När vi möter vår detektiv från Raleigh-familjen första gången, 1832, lever medlemmarna i patricierfamiljerna många hundra år långa liv. Romarriket har bestått, liksom Vatikanens grepp om Europa, det är mycket fascistoida inslag i samhället. Hamilton ger inte så mycket inblick i hur detta gått till utan man får köpa det, det viktiga är sökandet efter mördaren av en ung man ur patricierfamiljen Raleigh och den hisnande tekniska utveckling som under 1800-talet börjar ta fart. De olika familjeklanerna fungerar som ett slags samhällen i samhället och reglerar och styr sina medlemmar, mycket likt maffian. Övriga mänskligheten verkar för tillfället vara utelämnade från möjligheten till sekellånga liv. Längre fram i historien får man ibland dock intrycket av att även andra samhällsklasser inkluderas. Den mördades vänner är priviligerade medlemmar av kända släkter, namn som nämns är Rotschild, Caesar och Borgia som styr Vatikanen med järnhand. När många lever flera hundra år och Vatikanen har makten över moralen så ökar jordens befolkning i oerhört snabb takt vilket driver på tekniska lösningar.

Mellan de olika kapitlen har ett antal decennier passerat och ju längre fram i boken vi kommer desto mer fantastiska sf-inslag. Rymdfarten startar nära hundra år före den gör det hos oss och när tekniken för atomfusion kommer exploderar allt och man utvecklar teknik som gör att man kan använda vilket råmaterial som helst för att skapa vad som helst. Solsystemet exploateras och man lyckas så småningom skapa maskhål för färder genom universum. Med en mer och mer fantastisk bakgrund utspelas fortfarande detektivhistorien som röd tråd och varefter tekniken utvecklas dyker nya sätt att undersöka mordet upp. Det är mycket underhållande och finurligt uppbyggt. Man får en försmak av Hamiltons stil, den svepande storslagna sf-penseln jobbar här för högtryck. I och med det korta formatet får man aldrig speciellt mycket inblick i den sociala och politiska utvecklingen, det verkar som om Romarriket består i någon form och Borgia-familjen sitter i Vatikanen på 2000-talet vilket känns rätt osannolikt. Men det är som sagt en historia främst inriktad på att följa en deckargåta ur olika tänkbara framtida lösningsvinklar. Det skulle kunna vara en spin-off-roman från ett större verk där fundamentet lagts. Romanen vill på samma gång vara smal intrigmässigt och synliggöra de stora förändringarna i världen. Om Hamilton inkluderat andra förändringar utöver de tekniska landvinningarna kanske romanen skulle ha känts fullmatad med info-dumping men jag blir ändå nyfiken på hur världen kunde förbli romersk, hur mänskligheten inte gjort uppror mot Vatikanen och så vidare. Jag har inte läst Hamiltons övriga romaner men misstänker att de inte utspelar sig i detta universum. Men trevlig deckarhistoria i sanslöst tids- och rumsperspektiv. I slutet av boken utspelas till exempel en scen tiotusen ljusår från jorden.

Watching trees grow / Peter F Hamilton - Utgivning: 2000 | ISBN: 0-575-07305-5 | PS Publishing

Stadens väsen

5 apr 2016

Stadens väsen heter en ny antologi från Catoblepas förlag redigerad av Jonny Berg som vill visa upp genren urban fantasy. Till och med den grafiska utformningen säger det. Genren kan vara lite svår att definiera vilket Stefan Ekman tar upp i sitt förord men han vill mena att det är en genre på egna ben, ingen subgenre till fantasy. Om något vill betecknas urban fantasy är det för mig mycket brett och besläktat med det som kallas new weird men jag skulle lika gärna se beteckningen fantastik som täcker in alla dessa genrer och fler och dessutom öppnar för genreöverskridande litteratur. Hursomhelst, samlingen rivstartar med 'Opaltornet kallar', en actionfylld historia från Hans Olsson där staden Linköping och dess historia spelar en stor roll. Från hans novellsamling 'Främling Inkräktare' känns stilen igen, flödande språk, stort driv och trovärdiga karaktärer. Ingen språklig virtuositet men medryckande och han väjer inte för starka scener, tonen är seriös. Utanförskap på olika sätt är en viktig ingrediens i urban fantasy och så även här. Där huvudpersonen i denna novell inte riktigt vet vem eller vad hon är så är huvudkaraktärerna i Andrea Grave-Müllers 'Unnhild' helt på det klara med sina identiteter som troll, häxor, valkyrior och gudar. Här ges inga förklaringar utan vi förutsätts ta till oss världsbygget via berättelsen och det fungerar mer än väl. Tonen i denna är mer humoristisk och vi kastas in i ett Göteborg där den nordiska mytologin och gamla myter är i högsta grad levande. Det är nästan lite rörande när moderna troll har tappat kunskapen om bergtagning och häxor frambesvärjer formler som ska dämpa oro och stress inför tentaperioder. Det är lätt att känna för karaktärerna och intrigen är tydlig.

'Offerkällan' heter Saga Torstenssons bidrag, en historia med glimten i ögat och språkligt sett mycket bra. Tonen är lite lätt absurd och skruvad och novellens tema är lika mycket upplevelsen av att inte riktigt höra till, att känna sig lite avvikande från majoriteten som mysteriet med hålet i marken vid den gamla offerkällan i Asarum där offer givits till gudarna i den nordiska mytologin i årtusenden, en sed som ännu ej upphört i nutid. Och vem är den mystiske nye tiggaren i centrum vars språk låter som fornnordiska?

Onödigt tillkrånglad känns intrigen i Annelie Wahlströms 'Kiruna'. Jag fick intrycket av ett väl genomtänkt världsbygge som hade mått bra av ett längre format. Det blir lite för mycket info om olika råfolk och fraktioner av alver som inte hade behövts för en novell men väl för en roman. Historien kretsar kring gruvan i Kirunavaara som, likt andra gruvor, har sitt gruvrå som styr över den. Det finns många trådar men huvudspåret är att ett annat gruvrå utmanat om styret av Kiruna-gruvan. Hyfsad språkbehandling trots denna iver att trycka in lite för mycket intrig på för få sidor.

Borås är nästa spelplats och novellen 'Den rosa tråden' av Katarina Emgård är en vildsint historia, mycket rolig, och självklart har textil en huvudroll eftersom vi är där vi är. Sandra hittar en rosa tråd i en låda med konkursutförsålda saker efter Algots, den kända textilindustrin som lade ner på åttiotalet. Den visar sig vara smått magisk och svarar upp mot Sandra och Lindas behov av att säga hit men inte längre. De är stolta unga kvinnor som inte vill ta någon skit längre, varken från fördomsfulla hyresvärdar eller unga killar och med hjälp av den rosa tråden drar de ut på hämndturné förklädda som allt från snögubbar till Jesus. Det blir våldsamt och blodigt men alltid med glimten i ögat och språkligt sett habilt. En skön in your face-historia.

Bitterljuv är ett ord som kan passa om novellen 'Visor vid vattnet' av Lupina Ojala. Meiia är en vattenvarelse av en nästan utdöd art som hos människorna hittar musiken som hon förädlar och förgyller Örebro med. Meiias ursprung är i haven men hon har hittat sin plats på jorden i Hjälmaren. Hon känns som en ung varelse trots att hon bott i Hjälmaren i århundraden och har en gedigen kunskap om hur man obemärkt kan ta sig in och ut ur Örebro slott. Det blir rörande och vackert, novellen hittar en särskild stämning som för mig kändes just bitterljuv.

Restads sjukhus utanför Vänersborg var på sin tid en av Sveriges största psykiatriska klinik. Emma, retad och mobbad i skolan, ser något på den anonyma begravningsplatsen där vid en skolutflykt. Något som ingen annan ser. Hennes far var inte mänsklig utan en av de olika väsen som nu även börjar återta Vänersborgstrakten efter att Dalsland avfolkats. Här är utstöttheten främst som tema och det är starkt beskrivet hur man som offer för mobbning kan känna sig. Novellen hör till de mer mörka i samlingen även om den svarta humorn är rikt förekommande. Det hon sett på begravningsplatsen leder henne till en redogörelse av en intagen på Restad i början av nittonhundratalet som beskriver ett parallellt Vänersborg, 'Skymningsstaden'. Stefan Högberg lyckas skapa en creepy stämning med sin historia och språkligt sett är det mycket bra med en extra krydda i form av en mer nutida historia mellan styckena från Emmas tonårstid.

I Oskar Källners 'Stockholms drottning' är inte stadens väsen något halvt osynligt och något som lever i skymundan, här har man tagit över hela stan sedan jorden attackerats från rymden av De Formlösa. Mytiska väsen har dykt upp över hela världen och i vår del i form av alver, älvor, alfer, drakar, nissar och troll. Barriärer runt de enklaver de övernaturliga tagit över skyddar mot attacker. Hittills. Människorna verkar ha fått släppa kontroll och styrning av samhällena och lever innanför barriärerna på nåder av drak-oligarkerna. Det är detaljrikt och kul att följa Beth och hennes drak-kulting Pug på specialuppdrag för draken Shavarax utanför barriären i söderort vilket blir dramatiskt och en del i den stora uppgörelsen mellan drakklanerna, mycket maffiainspirerat. Mycket bra miljöskildringar, Dramaten som gladiator-arena, underjorden under Södermalm som dvärgarnas marknad och i Björns trädgård dansar älvorna.

Alexandra Neros novell 'Svärdet och källan' är som en ångande, doftande naturalistisk installation komplett med levande statyer. Den är kort och intensiv med väldigt mustigt språk, ibland på gränsen till att spåra ur men den håller sig hela tiden på rälsen. Iris drömmer i försommarens syréndoftande ljusa nätter något märkligt och erinrar sig även sin mormors ord. Det utvecklar sig till en slags upprättelse eller hämnd för Skövdes skyddshelgon S:ta Helena.

Tiden är andra världskriget, platsen Uppsala i Mattias Lönnebos 'Uriels amulett' där Gustav Klein flyr från ett Nazityskland med en mystisk amulett han hittat i de rykande ruinerna av en synagoga i Berlin. Att SS höll på med ockultism är känt och här får vi möta en SS-officer som dragit det hela till sin spets. Jag hade lite svårt att förstå vissa av huvudpersonens handlingar men i stort är det en välskriven skräcknovell, lite gotisk nästan.

Lova Lovén avslutar antologin med sin 'Samvarta' som är en av de längre novellerna i samlingen. Jag gillar strukturen där historien får utveckla sig i rätt takt och vi lär känna karaktärerna innan allt stegras. Väl genomförd språkligt. Vi möter tre tjejer som studerar i Uppsala men de är inga normala kvinnor, två av dem kan man beteckna som skogsrå och en som huldra. Sedan är det deras antagonist Samvarta som är en mantikora, en människoätande varelse ur persisk folktro med lejonkropp, människoansikte och skorpionstjärt, no less! Händelseutvecklingen är inte förutsägbar och har några oväntade vändningar.

En mycket bra antologi tycker jag, jämn kvalitet på novellerna som i hög grad låter berättelsen utveckla världsbygget utan för mycket info-dumpande. Det slog mig hur mycket urban fantasy har gemensamt med viss serie-litteratur, kanske speciellt från Marvel-universat där hjältarna ofta är utstötta individer som kanske inte alltid är helt igenom godhjärtade. Skillnaden är ju att där har oftast hjälten fått sina unika egenskaper via vetenskapen, medvetet eller via en olycka, medan i urban fantasy är oftast karaktärerna av en speciell art från födsel och ohejdad vana. Röda trådar i denna samling är att de flesta drar material ur folktro men att även mytologi, och då nästan uteslutande nordisk, tar stor plats.

Det är glädjande att de små fantastik-förlagen producerar antologier, det känns som en livsnerv för oss fantastik-fans att samlas kring och ett sätt att utveckla den svenska fantastiken.

Stadens väsen / Redaktör: Jonny Berg - Utgivning: 2016 | ISBN: 978-91-88183-01-9 | Catoblepas förlag

Testament av Hal Duncan

15 mar 2016

Äntligen är den här, Hal Duncans nya roman. Han som publicerade sin debutroman(er) 'The Book of All Hours' som bestod av 'Vellum' (2005) och 'Ink' (2006) för ett decennium sedan with a bang har efter det ägnat sig åt poesi, noveller och bloggande som enligt mig är mycket läsvärt men jag har ändå längtat efter en ny tung roman med den stämning och världsbygge som fanns i 'The Book ..'. Hal Duncan är väldigt historiskt bevandrad, inte minst religionshistoriskt. 'The Book ..' diskuterade, dissekerade och skrev om många berättelser både ur judisk/kristen, grekisk/romersk och sumerisk mytologi. Den var, i många stycken, mycket intensiv och rörde sig obehindrat mellan tidsepoker och myter.

'Testament' dyker även den ner i mytologin, denna gång den kristna i form av evangeliet. Här återberättas Matteus-evangeliet "som det var tänkt" av en Matteus som bokstavligen skrev ner det när det hände så denna Matteus är inte samma person som vi känner som den som skrev evangeliet med samma namn. Det ska också vara passager invävt från det så kallade Thomas-evangeliet, som efter Jesu död ska ha gått förlorat eller kanske aktivt förkastats av Imperiet som Hal Duncan kallar den styrande makten; det Romerska med sina ättlingar det Byzantinska, det Tyskromerska, det Napoleonska, det Brittiska, det Tredje och det nuvarande genom Oval Office. Varvat med denna text finns en text i första person som beskriver möten med Joshua (som Jesus genomgående kallas här) och hans lärljungar. I början är det oklart om personen själv är en av de tolv eller inte. Senare är han Lazarus, uppväckt från de döda av Joshua, och bror till Maria från Magdala. Och i slutet verkar han i stället vara Judas Iskariot. Han är genom hela romanen "the student whom Joshua loved" och det antyder även en tänkt sexuell förbindelse mellan denne särskilt utpekade älskade och Joshua. Även denna karaktärs berättelse är invävd i det här "sanna" evangeliet. Det hela är ett ursinnigt svar till en nutida (och alltida) hycklare som i Joshuas/Jesu namn förespråkar en antisemitisk och anti-gay-agenda.

Romanen består till största delen av det omskrivna evangeliet så det är en slags kommentar och kritisk dissekering av den, enligt berättaren, förvridna och perverterade bild vi har fått av Joshua och hans gärningar. Skyldiga till detta är bland andra, enligt romanen, Simon Petrus, lärljungen som enligt legenden grundade urkyrkan och placerade rörelsen i Rom så småningom och Paulus, som enligt berättaren helt gick Imperiets ärenden. Antisemitismen genom epokerna ska också ha uppkommit med hjälp av den "felaktiga" och tillrättalagda (till Imperiets fördel) texten i evangeliet.

Evangeliet är rakt och tydligt genom liknelser men innehåller samtidigt våra "verkliga" evangeliers mystik och luddighet. Det är många hopp tidsmässigt och rumsmässigt där berättaren ser och jämför tidsepokernas tyranner på ett träffsäkert sätt. Stark kritik mot dagens prästerskap som blir en naturlig och mycket trovärdig förlängning av fariséerna från Joshuas tid. Det blir väldigt tydligt hur man kan se på vad som hände/kunde hänt med den rebellrörelse Jesus ledde. Den var revolutionär och kontrasten mot de fundamentalistiskt kristna idag är så slående så den blir absurd. Kärleksbudskapet känns starkare här än i "originalet".

Det är en stark roman som vågar dissekera och vända på tabubelagda stenar. Det är som alternativhistoria, eller som önskad alternativhistoria med mycket starkt revolutionärt budskap om det missförstådda och, av motsatta krafter, utnyttjade kärleksbudskapet. Även om jag inte fick samma djupa känsla för denna roman som för 'The Book...' känns den ändå väldigt stark. Den är extremt tänkvärd och jag tror jag kanske var mer oförberedd på Hal Duncans språk när jag läste 'The Book...' vilket till viss del kan förklara att jag håller den högre. 'Testament' känns tydligare och slagkraftigare med en klar vilja som kanske 'The Book...' inte hade i samma grad.

Testament / Hal Duncan - Utgivning: 2015 | ISBN: 978-1-908125-42-2 | Eibonvale Press

Bara sedan solen sjunkit av Johanna Sinisalo

22 feb 2016

Berättandet i denna roman, Johanna Sinisalos prisade debut, är mycket varierande i fråga om perspektivet. Huvudkaraktärerna berättar i första person presens från sin egen synvinkel så perspektivet växlar hela tiden. Och däremellan får vi utdrag från webb-sidor och böcker då Mikael försöker förstå hur han ska ta hand om den trollunge han tagit in i sitt hem. Han har hittat honom utanför sin bostad efter att ha jagat iväg det gäng som hotfullt stod samlat runt det lilla medvetslösa trollet. Han känner ett ansvar men också en mystisk dragning till trollet, som får namnet Pessi. Vi får en utförlig beskrivning av däggdjuret Troll (Felipithecus trollius) som känns mycket vetenskaplig. Johanna Sinisalo har lyckats inkorporera den mytiska varelsen troll i vår utforskade fauna. Det är mycket snyggt gjort med blandningen av reella, ofta skönlitterära alster, där troll omtalas till fiktiva vetenskapsartiklar och böcker där troll jämförs med andra rovdjur som björn, järv och lo.

Mikael är en singellevande man i Helsingfors där han frilansar som fotograf och nyligen har blivit kär i en av sina uppdragsgivare på en reklambyrå, Martti eller Martes. Denne Martes är till skillnad från Mikael dock heterosexuell men uppmuntrar ändå Mikael och blir längre fram i romanen till och med svartsjuk när han mister sin status som främsta kärleksintresse för Mikael. Doktor Spiderman är ett av Mikaels ex, veterinär, som känner sig försmådd. I periferin finns också antikvariatsägaren Ecke som i Mikael ser sin perfekte man. Han gör nästan vad som helst för att till slut få honom i säng. Och det visar sig att hans digra boksamling gömmer en bok som Mikael kan ha nytta av som nybliven trollägare. I Mikaels trappuppgång bor Palomita från Filippinerna, hunsad av sin våldsbenägne man(sgris) Pentti. Även Palomita förälskar sig i Mikael. Mikaels berättande varvas med dessa karaktärers första persons-berättande, ibland i mycket korta, omedelbara perspektivskiften. Det blir både komiskt effektivt och dråpligt.

En av de roligaste scenerna utspelas efter att Mikael fått ett fotouppdrag av Martes där byrån åtagit sig att göra en reklamkampanj för ett jeansmärke. Mikael tvingar på Pessi ett par jeans i barnstorlek med hål klippt för svansen. Pessi blir vansinnig och börjar hoppa omkring och göra allt för att få dem av sig under det att Mikaels kamera sekvensfotograferar alltihop mot en riggad fond. Det blir såklart succé och Martes blir förbluffad över kvalitén eftersom han antar att bilderna är gjorda i Photoshop.

Veterinären, Doktor Spiderman, har en teori om att Pessi sprider feromoner omkring sig som påverkar både Mikael och de som han kommer i kontakt med. Det hela utvecklar sig till ett kärleks- och svartsjukedrama där flera av karaktärerna drabbas av verklig kärlek och, ibland, upplevt svek. Allt går så småningom överstyr med ödesdigra konsekvenser. Tempot accelererar i historien och fler och fler "vetenskapliga" artiklar börjar även hinta om att troll kanske är kapabla både till det ena och det andra. Som exempel hittar Mikael en bild målad av Pessi på väggen i lägenheten som liknar forntida grottmålningar. Och i slutscenerna visas trollens kapacitet och intelligens på riktigt. Det är som sagt komiskt och mycket underhållande men också välskrivet, välstrukturerat och bygger upp nordiska myter till trovärdiga, vetenskapliga fakta på ett avancerat sätt.

Bara sedan solen sjunkit / Johanna Sinisalo - Utgivning: 2000 | ISBN: 91-46-18309-4 | Wahlström & Widstrand

Andra vägar - tio nya utopier

21 feb 2016

Livsnerven för den undergenre av fantastik som man kan benämna science fiction, sf, anser jag är novellen. Numera har vi väl inte i Sverige något regelbundet utkommande magasin som publicerar fantastik-noveller förutom möjligen seriemagasinet Utopi (även om också den känns tveksam just nu, inget nytt nummer sedan 2014). Däremot har en hel del antologier publicerats de senaste åren vilket är glädjande och det är de små fantastikförlagen som stått för denna bedrift. Dessa förlag publicerar också en stadigt ökande ström av fristående e-noveller. 2015 kom också en sf-antologi från Bokförlaget ETC i samarbete med sf-bokhandeln. Man kallade den 'Andra vägar' med tillägget 'tio nya utopier'. Tillägget tycker jag man kunde ha slopat. Jag fick för mig att det rörde sig om superpositiva historier, inget fel i det i sig men om man siktar på utopi kan det ibland upplevas lite naivt och konstruerat. Ordet antyder ju ett idealt tillstånd, samhälle eller annat. Men det var en samling bra sf-noveller, dystopi och utopi samtidigt, ungefär som livet brukar te sig. Den lanserades med stora ord "...som utmanar det du alltid tagit för givet. Det är berättelser som spränger gränser och kullkastar din uppfattning om det utopiska samhället." Det var en bra samling som sagt men knappast såå revolutionerande. Men när man lanserar ska man ju väcka intresse.

Anders Fager öppnar starkt, efter ett slags twitter-manifest från Jeff Noon, med 'Queer Noveau 2.0'. Aliens har landat och mänskligheten delas mellan de som omfamnar det nya och de som anser att det är närmast förräderi att slå sig i slang med utomjordingarna. Möjligen för att de, precis som vi, är intresserade av både droger och sex förutom allt annat i livet. Kanske lite för mycket för de som föreställt sig utomjordingar som ET eller något närmast gudalikt a la Arthur C Clarke. Det är rappt och säkert skrivet. Tänkvärt och underhållande.

Karin Tidbeck bidrar med en ny novell kallad 'Lyssna' och den utspelar sig efter hennes utmärkta novell 'Sing' som finns att läsa här på Tor.com. Karin Tidbeck har en utmärkt känsla för så kallad "social sf". Dessa noveller utspelar sig i ett annat solsystem på en gasjättes måne kallad Kiruna. Aino, vår huvudperson, är utfryst från Kiruna och framlever nu sitt liv på en rymdstation i systemet. Ljud och sång spelar en stor roll i båda novellerna; gasjättens system skapar ovanliga förhållanden för ljudvågor på Kiruna. Mycket bra och känslosamt skrivet om mänskliga problem långt fram i tiden och långt borta från vår jord.

Krig är bakgrundstemat i två noveller, Johan Fricks 'Berättelsen om prinsessan och Ifriten' och 'Eventet' av Boel Bermann. Krigstrauma hos barn behandlas i Johan Fricks novell där avancerade metoder prövas för att bearbeta barns traumatiska krigsupplevelser. Barnet får interagera i en virtuell värld och för den flicka vi följer befolkas denna värld av bland annat Ifriter, en övernaturlig djinn-varelse ur muslimsk mytologi. Hopplösheten i flyktinglägret motarbetas positivt av denna möjlighet att ge barnen ett liv utan ångest och trauma. 'Eventet' utgår också från ett barns upplevelser men här saknaden av en förälder som stupat i krig. I första person berättar en kvinna hur hon efter att ha förlorat en av sina föräldrar vill få människor att bry sig om vad som pågår i världen, varför krigen pågår. Detta i kontrast till den krigiska varianten av virtuella världar som många däremot är mycket engagerade i. Hon konstruerar en mycket avancerad lösning. Kontroversiellt om krig, spel och manipulation.

Kristina Hård har lyckats skapa en trovärdig atmosfär av "far future" i sin 'Dykplats Lund' där tidigare epokers teknologi, läs vår, numera är närmast obegriplig för framtidens människor. Den känns kanske lite nedkortad och hade vunnit på ett längre format tror jag. Avslutningsvis vill jag nämna Kristoffer Leandoers 'Korrigerarna' som också bygger en härlig atmosfär trots det korta formatet. Här upprätthålls fasader och icke önskvärda individer hamnar utanför, bokstavligen. Även litteratur som inte behagar de som nu styr i bakgrunden försvinner bokstavligen. Korrigerandet sker med hjälp av individer som tycks komma ur tomma intet, en annan dimension, framtiden. Novellen doftar lite tidig sf som till exempel HG Wells men har även en lite touch av gotisk roman över sig.

Jag tycker samlingen som helhet har en hög kvalitativ nivå både vad gäller idéer och språklig behandling. En stabil samling sf-noveller. Härnäst i vår ser jag fram emot fler svenska noveller i fantastikgenrerna, 'Bortom portalen', en antologi sammanställd av alla förlagen som samarbetar i Fantastikportalen, och 'Stadens väsen', en antologi med urban fantasy från Catoblepas. Senare i år kommer antagligen en ny antologi från Catahyas ut.

Andra vägar - tio nya utopier - Utgivning: 2015 | ISBN: 978-91-88029-15-7 | Bokförlaget ETC/SF-bokhandeln

Radiance av Catherynne M Valente

13 feb 2016

Jag anser att det är en njutning att läsa Catherynne M Valente. Hennes språkbehandling är exceptionell. 'Radiance' är inget undantag, här blandar hon åter till sin unika brygd av rapp dialog, flödande narrativ och poetiska formuleringar. Annars är 'Radiance' speciell på så sätt att romanen består av utdrag ur filmmanuskript, transkriberingar av intervjuer och dialog ur filmer samt nyhetsklipp ur massmedia. Det är ett lyckat grepp och vi får historien ur många perspektiv, det blir som en kollage-roman. Romanen är uppbyggd kring två händelser, vad hände i staden Adonis på Venus som orsakade dess ödeläggelse och invånarnas försvinnande och vad hände filmmakaren Severin Unck, försvunnen på samma plats en tid efteråt?

Runt kärnan i historien bygger Cat Valente upp ett otroligt världsbygge, ett parallelluniversum där planeterna i vårt solsystem är beboeliga och koloniseras under andra hälften av 1800-talet. Det påminner om sf-romaner av Jules Verne innan vår kunskap om grannplaneterna vuxit till sig och doftar en del steampunk. Stormakterna framför allt delar upp solsystemet emellan sig, USA (där kolonisationen från Europa kommit av sig tack vare rymdexploateringen, USA samexisterar med flertalet indianska nationer), Ryssland, Kina, Storbritannien, Ottomanska imperiet och Frankrike. Allt utom Venus som blir en neutral planet tack vare den råvara som endast finns där och som är en förutsättning för alla människor som vill bosätta sig utanför jorden. Råvaran, som är en slags utsöndring från val-liknande varelser i Venus hav, har egenskaper som gör att människan klarar att leva med gravitationen på de olika planeterna (antar jag, det hela beskrivs inte i detalj).

Severin Unck är enda barn till den berömde filmmakaren Percival Unck som regisserat otaliga äventyrs- och kärleksfilmer under tidigt 1900-tal. Percival har varit den store playboy-regissören och bytt partners frekvent vilket gjort att Severin haft ett antal styvmödrar, några av dem får vi lära känna lite närmare. Vem som är hennes biologiska mor är höljt i dunkel då hon lämnades på Percivals trappa som nyfödd. Trogen sitt kall hämtade Percival kameran och gjorde om hämtningen av sin dotter genast, denna gång dokumenterat. Det finns en massa blinkningar och dråpligheter som härrör till Hollywood. Månen är denna världs Hollywood, där ligger de stora filmbolagens studior och så även Percivals egna.

I denna värld driver Thomas Alva Edison och hans arvingar en stenhård linje vad gäller användandet av patenterade uppfinningar såsom inspelnings- och uppspelningsapparatur för ljud och bild vilket har lett till skyhöga kostnader för filmmakare att göra ljudfilm. En trend bland independent-filmare att fortsätta med stumfilm sprids och blir den rådande normen så långt in på sextiotalet är ljudfilm sällsynt.

Ett spår i romanen handlar om hur Percival Unck försöker bearbeta sin dotters försvinnande på det enda sätt han kan, genom att skriva manus. Trogen sin stil ska filmen bli fiktion och han provar olika grepp, ett utkast i "noir"-genren är otroligt underhållande där staden Te Deum på Neptunus får agera storstaden med bakgator, tveksam moral och hårdsnackande privatdetektiver.

Och den springande punkten som utvecklas till det mest långtgående sf-greppet i romanen är just Severins försvinnande; vad hände egentligen och vilka är de livgivande callow whales på Venus? 'Radiance' blir så klart väldigt filmisk till sitt uttryck och är både hysteriskt rolig och känslomässigt rörande. Ännu en fullödig, intensiv och tät roman från en av de bästa, nu levande, (fantastik-)författarna.

Radiance / Catherynne M Valente - Utgivning: 2015 | ISBN: 978-0-7653-3529-6 | Tor

Ett bloss för ...

8 feb 2016

... Bodil.

Vila i Frid.

Acceptance av Jeff Vandermeer

30 jan 2016

Den avslutande delen i 'Southern Reach'-trilogin är sammansatt av berättande från tre olika tidsepoker i Area Xs historia. I den första följer vi fyrvaktaren för trettio år sedan, innan händelsen som "skapar" Area X, som för oss läsare hittills bara varit en figur i ett foto som hängt på väggen i fyren men också på "Controls" företrädares, psykologen/chefen Cynthia, kontor. Han, Saul Evans, är en före detta präst norrifrån som givit upp sin yrkesbana då han kommit till en punkt där han inte trott på de predikningar han själv gav. Han har flytt sitt liv och blivit fyrvaktare längs den glest bebodda kusten som senare blir till Area X. Han gillar sitt nya liv där rutinuppgifterna kring fyren verkar ge honom ett lugn och där hans nyfunna kärlek till Charlie ger honom ett vidare syfte med livet. Den nioåriga flickan Gloria är en frekvent gäst vid fyren, en enstöring som, på barns vis, ställer frågor och gärna vill hjälpa till. Där finns också Henry och Suzanne som framstår som ett slags pseudovetenskapsmän i fält. De utför mätningar och experiment längs kusten och i själva fyren för en organisation som kallas Séance and Science Brigade, S&SB, vars syfte verkar något höljt i dunkel men de verkar söka bevis för något övernaturligt. Saul låter dem hållas men har ganska svårt för dem båda. Vid ett tillfälle när Saul jobbar ute på ägorna runt fyren får han syn på något litet skinande föremål i gräset och när han sträcker sin handskbeklädda hand efter det så upplever han sig stungen och penetrerad av något oförklarligt. Inget hål i varken handske eller hand syns efteråt och det skinande föremålet är borta. Det här får honom efterhand att spekulera i om denna händelse har någon betydelse för hur han börjat få synförnimmelser och känt sig allmänt underlig. Glorias mor, som är sjukvårdare, undersöker Saul utan att finna något oväntat. Henry och Suzanne uppträder allmänt underligt och ger ibland kryptiska kommentarer. En dag insisterar de på att fotografera fyren med Saul i förgrunden. Även Gloria, som hänger runt dem just då, ombeds vara med. Med på bilden kommer även Brad, som hjälper till med fyren som något slags samhällstjänst. Det är det fotot "Control" hittar hängande på väggen i chefens för Southern Reach kontor, liksom biologen hittar det i fyren. S&SB-folket beter sig alltmer skumt och Saul och Gloria ser en dag bränder längs Failure Islands kust där organisationen håller till. En natt väcks Saul av ljud och finner Henry, Suzanne och en annan kvinna i själva linsrummet i någon underlig ritual. Den andra kvinnan skrämmer Saul utan att han kan förklara det. Han skäller ut dem, rasande, men de tre verkar knappt berörda. Saul börjar uppleva udda saker i sitt psyke, manifesterade som fysiska händelser och han känner sig mer och mer förändrad.

Den andra berättelsen är berättad i andra person där berättaren är Cynthia, den förra chefen och psykologen i den tolfte expeditionen. Hon "duar" sig själv i berättandet, detta utspelar sig något/några år innan den tolfte expeditionen men vi får även en inblick i hennes uppväxt vid kusten där Area X nu ligger, hennes karriär och hennes relation till Jim Lowry, den överlevande från den allra första expeditionen. Lowry fick en slags makt genom att bara ha överlevt Area X och blev så småningom en faktor på "Central", den mytiska innersta kärnan av den agentorganisation Southern Reach lyder under. Cynthia lyckas, med Lowrys hjälp, till sist nå positionen som chef för Southern Reach. Hon har en egen agenda och här börjar hennes problem med Lowry som vill styra hennes arbete totalt. Vi får en av "Controls" misstankar bekräftade här: att hon i hemlighet tagit sig in i Area X mellan två officiella expeditioner. Med henne på den trippen var även Whitby. De tar sig tillbaka och Cynthia blir suspenderad en tid. Hon blir förödmjukande utskälld av Lowry och förhörd av Jackie Severance, "Controls" mor. Vi befinner oss nu tidsmässigt strax före expeditionen där biologens man ingick. Hon får återvända till Southern Reach och till sin position men nu i stramt koppel från Lowry och Severance. Hon hittar en oväntad koppling mellan Southern Reach och S&SB.

Den tredje berättelsen är i "nutid", i tredje person, och tar vid där vi skildes från "Control" och Ghost Bird i 'Authority'. De har tagit sig in i Area X via den port som skapades av "Ghost Bird" själv i havet. Deras relation har hittat någon form av samexistens och "Ghost Bird" har naturligt tagit kommandot här i vildmarken och hennes mål är nu ön Failure Island som ingår i Area X. De tar sig dit och får en överraskning i form av vicechefen Grace Stevenson som hävdar att hon varit på ön i tre år. "Ghost Bird" vill veta om hon mött biologen, hennes original. Hon svarar med att visa en journal som verkar skriven av biologen. Vi får nu följa biologen från där vi skildes från henne, i slutet av första boken, 'Annihilation'. Berättelsen blir nu i jag-form berättad av henne där hon beskriver sitt liv i Area X. Hon slår sig ner på Failure Island, i den gamla fyren vars lins sägs ha tagits till den stora fyren på fastlandet. Hon hittar förödelse som efter en krigssituation. En relation inleds med en uggla som hon spekulerande ser sin man i. Ur hennes berättelse framgår att märkliga tidsförskjutningar pågår i Area X, hon beskriver sin tid i Area X som trettio år (!). Biologens journal skakar både Ghost Bird och speciellt "Control" som nu börjar förlora fotfästet fullständigt. Ghost Bird ställer dock till sist frågan om var biologen är nu, om hon lever. Och lever får vi se att hon gör strax efter... Ghost Bird, "Control" och Grace konfronterar slutligen Tornet, "den topografiska anomalin" och deras vägar skiljs, mer säger jag inte för att inte spoila för mycket.

Jag tyckte det var rätt snyggt att trilogin slutar strax innan den börjar (!). Slutsidorna i 'Acceptance' handlar nämligen om vad som skedde precis innan de första scenerna i 'Annihilation'. Cirkeln blir sluten. Jag läste att trilogin, eller åtminstone 'Annihilation', ska bli film, kanske en så kallad franchise om första filmen slår. Ibland känns det som om Vandermeer sålt filmrättigheterna innan romanen var klar. Den har väldigt mycket gemensamt med film- och tv-serie-trender de senaste åren; Weird fantasy eller vad man ska kalla det, thrillers med övernaturliga, oförklarliga inslag. Innan jag började läsa trilogin var det första som kom i mina tankar Strugatskijs 'Picknik vid vägkanten' och Tarkovskijs 'Stalker' men nu efteråt är det mera 'Lost', 'True Detective' och 'X-files' som surrar där. Jag tycker det är ett fascinerande verk där det stora är stämningen och en slags Area X-mytologi Vandermeer lyckas skapa och bibehålla hela vägen. Det är en bok, eller böcker, att fundera länge över efteråt. Efter de tre delarna har vi fått berättelsen ur åtskilliga personers synvinkel och kan bilda oss en uppfattning om vad som egentligen hände vilket inte alltid är uppenbart, inte minst för att hypnos och övernaturliga krafter härjar friskt på sidorna.

Syftet med en trilogi, eller en bokserie överlag, är väl oftast något antingen medvetet planerat, i ett slags ekonomiskt hänseende; att mjölka ur materialet optimalt, eller något mer slumpartat; man skriver en roman och av olika anledningar så blir sedan en uppföljare "oundviklig". Eftersom Southern Reach-trilogin släpptes inom ett år så får man såklart anta att det var en planerad trilogi. Men efter att ha läst 'Annihilation' och sedan en bit in i 'Authority' fick jag intrycket av att Jeff Vandermeers syfte med att dela upp i tre var dels att de olika romanerna utspelade sig i så olika miljöer och att han ville berätta dem olika, första person kontra tredje. Jag gillade det motivet till trilogi. Men när jag sedan började läsa 'Acceptance' så föll teorin till marken. Här får vi ju följa olika trådar ur olika epoker ur olika synvinklar varvat, i en och samma roman, den är som en trilogi i sig. Då kände jag att han kanske borde bakat ihop allt till en mastig roman men bantat vissa partier, främst då i 'Authority'-delen som borde kortats ned i så fall till 'Annihilation'-storlek.

Acceptance / Jeff Vandermeer - Utgivning: 2014 | ISBN: 978-0-374-71079-8 | Farrar, Straus and Giroux

Authority av Jeff Vandermeer

29 jan 2016

Den obehagliga stämningen som Area X utsöndrar genomsyrar också del två i Vandermeers 'Southern Reach'-trilogi. Men det är en ganska annorlunda historia från del 1. Där 'Annihilation' var en psykologisk skräck/fantasy liknar detta mer en spionthriller med övernaturliga inslag. Berättandet utgår denna gång från John "Control" Rodriguez perspektiv. Det är skrivet i tredje person denna gång men med stark knytning till "Control", hans synvinkel, hans tankar och upplevelser. Så det är så nära första person man kan komma utan att ta steget. "Control" är uppvuxen i en dynasti av hemliga agenter; hans morfar och hans mor var, och är i hans mors fall, båda agenter i den förvuxna floran av agencies i den amerikanska myndighetssfären. Det blir ibland lätt komiskt och jag tycker "Control" själv, som ändå verkar vara i fyrtioårsåldern och med rätt lång erfarenhet bakom sig, ibland framstår som rätt så naiv och barnslig, inte riktigt som man tänker sig hur en agent ska vara. Men det är ju sunt också eftersom man är rätt skadad av hjältekaraktärer ur den branchen, från Bond till Bourne. "Control" har blivit utsedd till ny chef över Southern Reach-institutet som hanterar Area X och denna gång utspelas historien utanför Area X helt och hållet. Det blir en berättelse om den ansvariga myndigheten på dekis vars förra chef försvunnit i Area X för det visar sig nämligen att psykologen från 'Annihilation' även var chef över myndigheten. Det blir en historia med mycket, ibland triviala, detaljer från det dagliga arbetet på Southern Reach, Kafka-likt ibland, 'The Office'-stämning ibland. Vice ansvarig är Grace Stevenson som minst sagt misstror och motarbetar "Control". Hon var förtrogen med den försvunna förra chefen och gör "Controls" dagar onödigt svåra i början.

De tre övriga utöver psykologen från den tolfte expeditionen till Area X som vi mötte i 'Annihilation' har alla dykt upp på olika platser utanför Area X och plockats in. Grace skickar dock iväg utforskaren och antropologen till "Central", en slags mytisk symbol för den innersta hemliga kärnan i den amerikanska agentvärlden. Kvar är biologen, huvudpersonen från 'Annihilation'. Hon har hittats på en ödetomt i en stad, synbarligen förvirrad. "Control" ser som sin uppgift att förhöra henne, även om det redan gjorts av Southern Reach-personal. Hon minns inget, säger hon, men saker kryper fram och det mest revolutionerande hon uttalar är att hon inte alls är biologen och hon vill bli kallad "Ghost Bird". Vi minns ju att hon verkade ge sig av vidare genom Area X i slutet av 'Annihilation'. Även hon plockas, utan "Controls" vetskap, bort från Southern Reach till slut.

"Control" får se filmklipp räddade från den allra första expeditionen till Area X och det är skrämmande på många sätt. Jag går inte in mer på det, det blir för mycket spoiler. Han får reda på att den tolfte expeditionen i själva verket är den typ trettionde i ordningen under trettio år. Förutom Grace så är det ett fåtal karaktärer vi får lära känna på institutet; Cheney, den överjovialiske fysikern, Hsyu, lingvisten och Whitby, allt-i-allon vars mystiska sätt förbryllar och förskräcker alltmer eftersom historien utvecklar sig.

"Controls" hanterare är "The Voice" från "Central" som han, via en för uppgiften avsedd mobiltelefon, rapporterar till kontinuerligt. Rösten är förvrängd och "Control" spekulerar i om det i själva verket är hans mor, Jackie Severance. Hon verkar trots allt vara den som placerat honom på Southern Reach. Det framkommer också att även hon varit verksam på Southern Reach under "Controls" barndom. Hans mor yppar, på agentvis, inget om vad jobbet innebar ens för sin son.

Vi får ganska mycket insikt i "Controls" uppväxt. Hans frånvarande mor, hans morfar som var agent av en lite äldre skola och hans konstnärlige far som verkar vara den som tagit hand om "Control". Han har dock sugits in i denna skuggvärld av sin morfar och sin mor på ett tidigt stadium och verkar inte ha känt att han haft några alternativ. Han spekulerar också i om han kanske blev manipulerad på mer skrämmande sätt, via hypnos och iscensatta händelser.

"Control" avslöjar till sist "The Voice" som via hypnos försökt styra "Control" och hans arbete på Southern Reach. Jag avslöjar inte vem det är här. Romanen är betydligt längre än 'Annihilation' och den största delen utspelar sig i den dagliga institutionsmiljön på Southern Reach. På slutet händer det dock stora avgörande saker och handlingen förflyttar sig ut och "Control" får även återse biologen igen. Här tycker jag till slut att "Control" bryter sig ut ur en slags bur av naivitet och manipulation och det känns som om hans handlande är helt hans eget.

Tonen i boken är lätt absurdistisk med många roliga blinkningar till spion- och deckargenren. Vandermeer lyckas ändå att få stämningen från 'Annihilation' att sippra in, både via obehagliga scener inifrån institutet men också via de glimtar, rapporter och filmklipp från Area X, som han tar del av. Även den mystiske Whitby bidrar till detta. Ibland känns romanen onödigt lång och detaljerad men eftersom en del 3 följer kan man inte riktigt bedöma det fullt ut. Jag tycker också, som sagt, att karaktären "Control" känns lite naiv och orutinerad ibland men han är kanske mer styrd och manipulerad av någon annan (sin mor?) än vad vi får veta. Sedan jämförde jag med 'Annihilation' som var en mycket tät, och kort, roman. Man får i 'Authority' en bakgrund till och en större koll på Area X men mycket av mysteriet återstår och jag hoppas på att allt knyts ihop bra i del 3.

Authority / Jeff Vandermeer - Utgivning: 2014 | ISBN: 978-0-374-71078-1 | Farrar, Straus and Giroux

Annihilation av Jeff Vandermeer

12 jan 2016

Första delen i Vandermeers 'Southern Reach'-trilogi. En oförklarlig händelse för några decennier sedan har skapat en zon avspärrad av en osynlig gräns i ett kustområde som känns som södra USA, jag tänker Mississippi, Georgia, Louisiana eller Florida. Det finns en möjlighet att ta sig in dock, upptäckt mer eller mindre av en slump. I zonen frodas flora och fauna och de normala gifter som återfinns i växter och djur i vår tid existerar inte längre så på det sättet är det ett slags paradis. På andra sätt, som framgår av historien, så är zonen mer av ett helvete. Ända sedan jag läste bröderna Strugatskijs 'Picknik vid vägkanten' och lite senare såg Tarkovskijs film 'Stalker', som lösligt bygger på den romanen, har företeelsen av en "zon" fascinerat mig. Southern Reach är namnet på den myndighet som skapats för att söka förklaringar på Area X som zonen kallats.

Annihilation berättas i första person imperfekt och berättare är en av den tolfte expeditionens medlemmar, biologen. Med tiden har vissa regler och rutiner utformats vad gäller expeditioner till Area X och en regel är att inga personnamn får användas, därför kallas den kvinnliga kvartetten i romanen biologen, antropologen, psykologen och lantmätaren/utforskaren. Psykologen är ledaren och vi får efterhand veta att hon utövar hypnos på de andra i vissa situationer, bland annat vid själva inträdet till Area X. En historia i första person ger ett personligt anslag och historien blir subjektiv och kanske inte alltid helt sanningsenlig vilket ger en ytterligare nerv. Det paradisiska kustlandskapet i Area X ger snart vika inför en mer obehaglig och skräckartad stämning när expeditionen konfronteras med en anomali som inte finns utmärkt på de kartor de har över zonen. Den består av ett slags uppochnervänt torn med spiraltrappor ner i underjorden. Vid horisonten finns även fyrtornet som är känt och markerat på kartorna. Däremellan träsk och ett regnskogsliknande landskap. Dynamiken och slitningarna mellan expeditionsdeltagarna tilltar och det blir en psykologisk thriller av romanen där fragment av svar uppdagas genom biologens ögon. Ibland blir romanen i det närmaste ren skräck, både psykologisk och mer fysisk sådan. Man anar ögon i mörkret och en ondska bakom den frodiga fasaden i Area X. Det blir en studie i hur vi människor hanterar det för oss oförklarliga, det vi inte kan kategorisera och stoppa i ett fack. Och hur vi då beter oss mot varandra och vår omgivning. En invasion, om det nu är det, som ignorerar oss är inget vi tar lätt på. En möjlig fiende som inte bryr sig och nonchalant återställer "vår" natur till ett bättre tillstånd.

OBS spoiler i detta stycke! Endast biologen överlever expeditionen men återvänder inte tillbaka den väg de kommit in i Area X. Hennes man ingick i den elfte expeditionen och när han återvände, också oförklarligt hur, var han personlighetsförändrad och avled kort därefter i cancer, vilket verkar drabba flera medlemmar av återvändande expeditioner, de som inte dör i Area X. Sättet som utforskaren dör på är minst oförklarligt medan psykologen och antropologen omkommer på mystiska vis. Biologen hittar dock bevis för att hennes man inte alls dött utan gett sig av i en båt längs kusten vid Area X.

Vid utforskandet av torn-anomalin råkar biologen angripas av sporer från väggarna som är täckta av växtlighet formad som skriven text (!). Hon påverkas på ett sätt som gör hennes sinnen skarpare och fysiskt blir hon mer uthållig. Antropologens kropp påträffas av biologen och utforskaren inne i tornet, fullständigt förändrad på ett skräckinjagande sätt; uppenbarligen har hon utsatts för en attack. Den/det som attackerat får till slut även biologen träffa i en sekvens som hämtad ur en mycket skrämmande skräckfilm.

Många nya frågor uppstår och allt får inte ett svar och det är inget som stör eftersom det är en en trilogi. Mycket av spänningen utgörs också av samspelet mellan deltagarna i expeditionen, hur deras förhållanden till varandra förändras i takt med att de alla mentalt krossas av Area X och dess hemliga ondska. Reaktioner och känslor känns trovärdiga men man får hålla i tanken hela tiden att det är en subjektiv upplevelse genom biologens ögon och det tillsammans med stämningen som byggs upp gör 'Annihilation' till en både nervig och påfrestande roman, på ett positivt sätt, det är väl genomfört. Det är en spännande psycho-thriller som får en att snarast vilja kasta sig över del två, 'Authority'.

Annihilation / Jeff Vandermeer - Utgivning: 2014 | ISBN: 978-0-374-10409-2 | Farrar, Straus and Giroux

Texas Whiffer av Björn Cederlind

25 dec 2015

Detta är en quest fantasy där världsbygget är mycket intressant. Historien utspelar sig längs en kust och i ett arkipelag vid den stora oceanen. Resten av världen får vi inte veta så mycket om. Samhällena står på pålar i vattnet och mellan dem frodas träsk och regnskogsliknande skog. Öar och fastland är förbundet med den stora arken som är ett slags pirsystem med räls lagd längs den för snabb transport via dressin. Epokmässigt är det lätt anakronistiskt med både pilbågar och motorsågar. Det finns ett starkt steampunk-inslag också med en stor fabrik som mittpunkt. Robotar, mycket mekaniska med kugghjul och uppdragsnyckel, är dock mycket avancerade med självmedvetenhet och eget tänkande. Denna värld är dock förbinden med vår, likt Alices underland och otaliga andra exempel. Det finns en portal och genom denna kommer vår huvudkaraktär Texas Whiffer in i världen. Historien börjar på vår sida, som också känns lätt anakronistisk, där Texas, författaren, får uppdraget av sin styvfar att hitta sin bror Joshra, försvunnen via portalen för många år sedan. Texas har hela tiden trott att Joshra varit död och han känner ett tvång att göra styvfadern till lags. Ett av de anakronistiska inslagen är att, trots att det uppenbarligen är nutid, Texas skriver sina alster på en gammal Remington-skrivmaskin som dessutom har en egen vilja och tankar. Detta levereras med en skön självklarhet utan en massa förklaringar. Det blir en tuff resa för Texas i "underlandet" där han skaffar sig vänner i form av den stumme Shiro och invånarna i samhället Anklam dit han så småningom anländer. Där förälskar han sig också i den vackra Lied som tillsammans med sina systrar?, partners? Lova och Iselin sörjer sin döda medsyster Nio som Texas av en slump påträffat under sin vandring längs arken. Det finns ett samhälle som kallar sig Kolonin, som liknar en extrem och förtryckande sekt, styrd av halvt psykotiska individer. Det existerar en rasism bland dem som delar in människor i mer och mindre värda. Ett av syftena med Kolonin verkar vara att hitta den mytiska Caslans grav då man hoppas hitta portalen till vår värld genom det. Det finns många psykopater i historien, den manipulative, samvetslöse Kra från Kolonin och den vansinnigt blodtörstiga kvinnan med motorsågen, Maulwurf till exempel. Kolonin tror sig veta att Texas kan hjälpa dem hitta lösningen på gåtan Caslan och portalen. Caslan är också namnet på Texas huvudkaraktär i sina böcker.

Roliga anakronismer dyker upp som till exempel en burk Gevalia-kaffe som här är en sällsynt och dyr dryck på ett värdshus. Ett annat exempel är en släktklenod i form av ett halsband som Lied vid ett tillfälle tar på sig, det visar sig vara ett kassettband av märket BASF. Historien blir en ganska våldsam quest efter Joshra, efter Texas själv när han blir kidnappad av Kolonin men också Texas eget sökande efter sig själv och sitt livs dunkla mysterier. De onda är väldigt onda och de goda väldigt goda men karaktärerna har ändå en komplexitet och generella livsfrågor om relationer och maktmänniskor kontra förtryckta diskuteras hela tiden. Jag gillar hur Björn Cederlind inte förklarar alltför mycket utan låter historien berätta och tvingar läsaren att acceptera vissa fakta utan att infodumpa. Språket flyter bra och stilistiskt är det helt ok. Handlingen vecklar ut sig naturligt och vi får svar på vägen men slutet kanske skapar lite för många frågetecken. En del två känns inte helt oväntad om den skulle dyka upp. Romanen har en bildlig kvalité och känns ibland som en serieroman, den skulle säkert göra sig bra som det. Omgivningar och karaktärer framställs mycket bra och han hittar en speciell stämning i denna världen. Titeln hade kunnat vara något annat, att kalla den enbart efter huvudkaraktären känns lite fel enligt mig, kan dock inte sätta fingret på varför. Man får intrycket av en serie romaner med prefixet Texas Whiffer. Jag tycker romanen äger en originalitet och jag är inte säker på att den skulle känts så bra som den gör om den varit mer "litterär" och saknat sin touch av tecknad serie.

Texas Whiffer / Björn Cederlind - Utgivning: 2015 | ISBN: 978-91-7355-399-5 | Styxx Fantasy

Den enda dåliga människan i världen av KG Johansson

9 dec 2015

Detta är 'Africka 2' och den tar vid ungefär ett decennium efter händelserna i 'Africka'. Boken skiljer sig markant mot den första på många sätt. Den handlar om Sandras dotter Alea, kallad Smulan, som är ett så kallat problembarn. Det börjar med att psykologen Lars Hansson får henne som patient, eller klient som han hellre kallar det, när hon just börjat högstadiet. En stor del av boken följer Smulans tonårstid och hur Lars försöker nå fram till henne och hjälpa henne. Hon har ett agressivt asocialt beteende mot sin styvmor Julia, sina lärare och klasskamrater, ja mot hela världen. Hennes beteende eskalerar, hon skadar människor fysiskt och börjar med droger av olika slag. Romanen blir nästan socialrealistisk om det inte vore för de bitar av information vi emellanåt får om vad som hänt sedan de mystiska pyramidvarelserna plötsligt försvunnit vilket skedde i slutet av 'Africka'. Alla människor i världen verkar ha genomgått en metamorfos och blivit allmänt fredligare och klokare, krig och nöd upphör och hälsa och välstånd sprids snabbare över världen. Beskrivningen av Smulan och hennes problem och Lars försök att hjälpa henne känns trovärdigt och kontrasterar mot bakgrunden som nästan känns lite som någon svart komedi av Kurt Vonnegut med skillnaden att den inte gör minsta försök till komedi vilket ibland ger ett lätt fyrkantigt intryck.

När Smulan är dryga tjugo år händer dock något avgörande igen, de gyllene varelserna dyker åter upp bland pyramiderna i Kedenga och på de andra platserna där deras svarta pyramider stått alla dessa år likt monument över något oförklarligt. Sandra, som spårlöst försvann tillsammans med varelserna, dyker också upp igen, lätt förvirrad. Hon har inget minne av de nitton år som gått sedan försvinnandet, för henne har endast ett ögonblick passerat. Sandra och Smulans far, Henrik, som dött i cancer strax efter Sandra försvann, bröt upp strax innan försvinnandet och Smulan har känt sig sviken av henne. Hon får nu träffa sin mor igen och samtidigt börjar världen och människorna förändras igen, tillbaka till ett tillstånd innan varelserna dök upp första gången. Återigen tar våldsbrott och konflikter fart igen och det visar sig att de gyllene på något sätt tagit kontroll över alla människor under sin bortovaro vilket resulterat i en lugnare, fredligare mänsklighet. Smulan förändras nu i motsatt riktning, hon blir lugnare, stabilare och allmänt mer positiv medan Lars är en av dem som nästan börjar bryta ihop och hans relation till hustrun, Jenny, blir allt mer spänd. Sista delen av romanen känns som en bra Philip K Dick-roman. Sandra blir en slags talesperson för de gyllene varelserna som fortsatt vägrar att själva kommunicera med oss. Klimax kommer när de ger oss alla ett val, fortsätta leva i frid under deras magiska vingar eller återgå till våra "sanna", våldsamma, konfliktfyllda jag. Slutet skulle kunnat vara ett slut men skulle kanske känts lätt otillfredsställande och det är en 'Africka 3' på gång och det ska bli spännande att följa fortsättningen.

Jag tyckte att sekvensen innan varelserna och Sandra får plats på scenen igen var för lång och repetitiv men vi lär å andra sidan känna Smulan och Lars väldigt bra, även om det hade kunnat gjorts via ett mindre antal sidor, och jag anar att de kan ha stora roller att spela i nästa roman. Språket är mycket bättre än i 'Africka' och de stora filosofiska frågeställningarna finns även i denna bok liksom i den förra. K G Johansson har med dessa två romaner åter undersökt vad det innebär att vara människa. Det är bra social sf med lite retrokänsla vad gäller de rena sf-inslagen.

Den enda dåliga människan i världen / K G Johansson - Utgivning: 2015 | ISBN: 978-91-87711-48-0 | Wela Förlag

← Äldre inlägg