Snösommar av Kristina Hård

31 maj 2017

Kristina Hård har nu släppt del 2 i trilogin Kaiserarvet. Och vem är Kaiser? Om ni läst del 1, Kleptomania, vet ni att Linus Kaiser dog i den boken. Han var en affärsmagnat som levde i ett alternativt Sverige där skogsväsen existerar. Via en tågolycka hamnar han i ett av bergatrollens skattkammare och får med sig en del glitter därifrån. Kleptomania introducerar också andra karaktärer för oss, inte minst Halvar, som är människa men delvis uppvuxen hos trollen, och Ingra Varg, som sänds till Kaiser på uppdrag av Sveriges finansminister för att ta reda på om legenden om trollskatterna är sann eller inte. Han är övertygad om att Kaiser döljer något.

Kleptomania var drama i ett högt tempo där vi ställdes inför faktum vad gäller detta alternativa Sverige och det görs mycket bra, både självsäkert och självklart, utan infodumping. Denna ton känns än starkare i Snösommar som introducerar nya övernaturliga skeenden och figurer på ett mycket trovärdigt sätt. Men där Kleptomania var högdramatisk med ett jätteklimax på slutet är Snösommar lite mer som en Efter-katastrofen-roman. Det är nämligen så att i slutet av den första romanen uppträder ett klimatologiskt fenomen, skapat på övernaturlig väg; hela Sverige fryses ner till minusgrader i ett konstant läge, vinter året om. Dessutom fungerar inte tekniska saker speciellt bra, elektricitet och till och med batterikraft tappar fart i det snöiga landet. Beskrivningen av ett stelfruset Sverige ger oss en mycket påtaglig, spökaktig stämning. På andra sidan Öresund sitter finansminister Skog och övriga exilregeringen och uppgivet betraktar detta tysta, isiga land. Man får nästan lite GoT-känsla, "bortom the Wall".

Ingra Varg, som råkade ut för en olycka i slutet av första boken, har vaknat upp ur sin koma och Skog, tillsammans med några andra, ger sig iväg till Stockholm för att utröna vad Ingra egentligen fick veta under sin tid hos Linus Kaiser i hans enorma skyskrapa i inre skärgården där han hade sitt kontor. Scenerna vid Kaiser-torn är mycket spännande och sekvensen får en quest-liknande stämning. Parallellt pågår några andra trådar på annat håll som inbegriper Halvar, bergatrollen samt ett samhälle som skapats efter katastrofen där man håller som största trofé döda troll och bedriver jakt på dem. En annan stark sekvens utspelas i en kyrka i gränsområdet mellan människornas land och trollens där ännu underligare väsen lever.

Det finns både religiösa övertoner liksom samtidigt ett slags socialrealism i beskrivningen av både de mänskliga och de övernaturliga samhällena. Det är komplext, som livet självt, och karaktärerna är inte svart-vita utan sammansatta och trovärdiga. Och luftskeppet Kleptomania får äntligen lyfta igen!

 

Snösommar / Kristina Hård - Utgivning: 2017 | ISBN: 978-91-7599-097-2 | Mörkersdottir förlag

John Varleys Eight Worlds

2 maj 2017

Eight Worlds är ett sanslöst väl uttänkt världsbygge som rymmer ett antal noveller och en roman, alla skrivna under en ganska koncentrerad period under andra halvan av sjuttiotalet och början på åttiotalet.

2050 kom invasionen. Knappt någon nu levande människa har sett utomjordingarna som antas vara invånare från en gasplanet vars primära syfte med att besöka vårt solsystem var att hjälpa de intelligenta varelser som (kanske) bebor Jupiter. Deras sekundära syfte var att befria de intelligenta varelserna på jorden, enligt dessa aliens valar, späckhuggare och delfiner, från mänskligheten. Tio miljarder människor dör, främst av svält, då dessa aliens jämnar våra samhällen med marken och gör allt till gräsmatta. Men allt det här får vi veta först i romanen Ophiuchi Hotline från 1977. I de noveller som föregick den får vi inte veta så mycket mer än att jorden numera är off-limits för mänskligheten som bebor resten av solsystemet, Jupiter undantagen. Jag tycker i stort sett allt är otroligt bra skrivet och dessutom originellt, fortfarande i viss mån.

Novellerna är fristående med egna karaktärer, så när som på ett par med samma huvudkaraktär, och utspelar sig verkligen över hela solsystemet; som några exempel har vi simmande i kvicksilvergölar på Merkurius (Retrograde Summer) över ädelstenshajk i Venus öknar (In the Bowl), tonårsuppror på Månen (Picnic on Nearside), människoliv i vakuum runt Saturnus (Gotta Sing, Gotta Dance och Equinoctial), drömliv inuti Pluto (Good-Bye Robinson Crusoe) och kärlek och drama ända ute i Oort-molnet (The Black Hole Passes och Lollipop and the Tar Baby). Novellerna håller hög kvalitet idémässigt, språkmässigt och intrigmässigt. Varley tar upp mänskliga relationer i alla former, kärleks-, familje- och relationen individ - auktoritet/stat. De äger en långtgående frispråkighet vad gäller sociala konventioner, till exempel är könsbyten norm och anses vara en del av den mänskliga nyfikenheten och allmänbildande. Det finns inte längre några konstruerade moraliska restriktioner, religionen är till exempel förpassad till sagorna där den hör hemma, för olika typer av sexuella relationer som alla sker i en avslappnad och naturlig form. Berättelserna är laddade med frågeställningar kring vårt mänskliga väsen, inte minst vår jakt på odödlighet som manifesteras i en idé om minnes-inspelning för att användas i mänskliga kloner.

Tekniska och sociala innovationer kryddas också i övermått i och med att andra, också osedda, aliens oavbrutet sänder, från någonstans i stjärnbilden Ormbäraren (Ophiuchus), en dataström genom utkanten av vårt solsystem. Flödet är till största delen obegripligt för oss men en liten del är ovärderliga blueprints för tekniska gadgets och vetenskapliga upptäckter. Just detta fenomen, the Ophiuchi Hotline, fokuseras förstås på i romanen med samma namn där Varley får utrymme att expandera alla sina idéer som förekommer i novellerna. Här skingras också mysteriet varför mänskligheten fått alla dessa gåvor till skänks. En hysteriskt rolig First Contact-sekvens förekommer på slutet men annars gör det långa formatet att Varleys allvarligare klangbottnen, vilken novellernas lättsamma ton tidigare dolt till viss del, nu får komma fram. Jag tycker romanen är stark men novellerna känns ändå mer nyskapande men troligen tack vare att alla idéer redan introducerats där innan de dyker upp i romanen. En röd tråd i romanen, och även i de flesta novellerna, är människans jakt på odödlighet och livets förgänglighet. Här i romanen drar verkligen Varley kloning och personlighetsinspelning till sin yttersta spets.

Jag vill framhålla den underbara novellen Equinoctial där den mest fantastiska mänskliga kolonin i Eight Worlds beskrivs. I Saturnus ringsystem lever människorna i symbios med sin Symb. En Symb är ett slags varelse som är vilande vid födseln och endast vid beröring med en människa får fullt medvetande. Symben gör fotosyntes och skyddar människan från strålning och annat ogästvänligt under livsfärden genom rymden runt Saturnus. Symben fullständigt omsluter sin människa in- och utvärtes så till den grad att människan inte ens behöver andas. Vårt par, Parameter-Solstice, är också karaktärer i Ophiuchi Hotline men här berättas om Parameters liv i symbios med en tidigare partner-Symb, Equinox. Det är mycket mänskligt trots det bokstavligt utomjordiska sätt paren lever på. Det blir mycket gripande, spännande och väldigt sexigt. Det finns en helt fantastiskt vacker scen där Parameter-Solstice idkar symbiotiskt sex.

Som en parallellvärld till Eight Worlds lever Varleys senare romaner Steel Beach och Golden Globe, och det har ryktats länge om att en tredje del, Iron Town Blues, ska vara på gång men Varley har fortsatt ge ut andra romaner, men har nu själv på sin blogg detta att säga: http://varley.net/nonfiction/news/irontown-blues/ Vi hoppas på 2017 nu. En tredje del skulle fullborda en så kallad "Metal Trilogy" och är mer än välkommen. De två publicerade romanerna i trilogin är också fullmatade med stämning som känns igen från Eight Worlds-berättelserna.

Ingrid av Love Kölle

31 mar 2017

I en första prolog möter vi en präst på 1300-talet med nekromantiska böjelser, han är besatt av att besegra döden och går till blodiga överdrifter för att nå sitt mål. I en andra prolog dör Ingrids föräldrar inför hennes ögon och även hon svär på att besegra döden.

Det blir en humoristisk och blodig historia därefter i nutidens Linköping där den lilla rara damen Ingrid lätt manipulerar sin omgivning. Hon verkar under sitt liv i svartkonstens tjänst blivit märkbart grym och brutal bakom den putsade fasaden. Men det är på ett annat plan också en roman om livet självt, inklusive dess final, döden. Vår längtan efter evigt liv, är det något eftersträvansvärt, egentligen? Att människor kunde bli desperat besatta av detta på 1300-talet är inte svårt att förstå, med digerdöden ständigt runt hörnet. Men det är också något som ligger som en innersta kärna i nutidsmänniskans väsen. Ingrid, som sett sina föräldrar dö, och själv fått inblick i dödens rike ger sig sjutton på att, med 1300-talsprästens hjälp, krossa döden. Språket väjer inte för grymma och rent vidriga scener utan är rakt och kompromisslöst hela vägen. Tonen är rå men formuleringarna eleganta. Love Kölle är en ekvilibrist vad gäller språk och humor.

Romanen är ganska kort och därför blir karaktärerna ibland lite skissartade även om birollerna med små medel blir levande. Jag saknar lite mer berättande om Ingrid själv, om hennes liv mellan barndomen fram till nu, hur blev hon den hon är nu? Det hade blivit ännu lite bättre med lite mer om hennes bakgrund och om lite mer av hennes tankar fått skina igenom och ta plats.

Det finns passager där man verkar befinna sig i en surrealistisk målning eller något gammalt kopparstick från medeltiden för att i nästa stund landa i en förortslägenhet. Stämningen i dessa surrealistiska passager levereras totalt självklart trots det genom-bisarra sammanhanget, mycket stämningsfullt. Romanen drar också diskussionen om evigt liv, eller inte, till sin spets och slutet blir minst sagt spektakulärt.

 

Ingrid / Love Kölle - Utgivning: 2017 | ISBN: 978-91-88185-33-4 | Swedish Zombie

Brev från Cosmos nr 3

11 mar 2017

Nummer tre av denna fina tidskrift har kommit ut. Och precis som tidigare nummer så parar man högst seriöst material i form av noveller och recensioner med en lättsam, humoristisk, för att inte säga studentikos, ton i redaxtexterna. Det är en seriös kulturtidskrift men det betyder ju inte att man måste vara högtravande i sin framtoning, tvärtom.

I nummer tre bryter man med formen att ha ett tema i varje nummer om man inte räknar vinnarnoveller som ett tema i sig. Här finns ett antal vinnare i olika tävlingar och variationen är mycket bra. Novellerna inleds med Den stora nysningen av Fredrik Andersson som berättar om en framtid där mänskligheten bebor solsystemet och jakten på olika typer av kickar tar sig alltmer underliga uttryck i detta post-scarcity-samhälle. Jag hade just avslutat omläsning av John Varleys novellserie om Eight Worlds och den har en hel del gemensamt med den, humor, trovärdig teknologi och sociologi. Jag gillar den lätt respektlösa tonen, men med en slags djupare omtanke bakom, som finns även hos Varley.

Två steampunknoveller finns med och En historia om tokar, muttrar och bakverk av Anna Blixt delar den mänskliga men lätt absurda och kaxiga tonen med Den stora nysningen men här är världen en avlägsen planet och en stad där tiden passerar i olika hastighet i olika zoner. Jag gillade verkligen språket i den här, mycket sofistikerat, roligt och flödande. Sedan påminner berättelsen mycket om något surrealistiskt som bröderna Strugatskij skulle ha kunnat skriva. Den andra steampunkberättelse som jag verkligen vill framhålla är Oskar Källners Sten mot sten. Det är en frejdig historia där det brittiska imperiet slagit ner uppror efter uppror med sin mäktiga flygande armada som består av stora ångfartyg luftburna av antigravitation. Rikets andra stad får här spela en av huvudrollerna.

En vacker, melankolisk novell är Novemberros av Sara Swärd där Ida, som lider av svår depression, blir utvald till ett medicinskt pilotprojekt som visar sig får konsekvenser för hela samhället till slut. Bra skriven nära framtids-novell som dels berättar Idas sorgliga öde och hur snabbt vissa saker kan förändra samhället i stort.

Ännu ett bra nummer, läs!

https://clubcosmos.net/brev.php

Brev från Cosmos / nr 3

Minnen av en sång av Patrik Centerwall

26 feb 2017

Efter en fin vinjett kallad Det stora avskedet kastas vi som kontrast in i det tidiga nittiotalets Göteborg där två något bedagade musikjournalister lever rockliv och en av dem får en smärre chock under en konsert med bandet Dockan lever. I novellen Minnet av en sång ser Johan något på scenen, en anomali i mänsklig gestalt, och försöker sedan gå till botten med det. Vi får flashbacks till Paris 68 där revolutionsglöden pyr bland studenterna. Annars rör vi oss mest i Göteborgsmiljö och får en slags orientering om barer och svartklubbar runt 1992. Jag tycker inte novellen lyfter och ibland känns den som första kapitlet på en roman. Språket blir ibland lite väl gatulikt och omoget. Jag saknar också lite mer förklaring till varför kvinnan på scenen blivit vad hon blivit även om man rätt snart anar vad hon är och hur hon livnär sig. Det blir lite konventionell vampyrhistoria över novellen.

Sverige, nära framtid (eller möjligen parallellt universum) och statens kontrollbehov har nu anpassats till tidens förhärskande värderingar som resulterat i att alla som inte vill bli bötfällda (eller utvisad om man är utrikesfödd) måste hålla sig till de svenska traditionerna såsom julbord, Kalle Anka kl 15 på teve på julafton och Grevinnan och Betjänten på nyårsafton. Som många av novellerna är denna skriven i första person och vi hör denna från den erfarna, men numera av samvetskval plågade, kulturkontrollanten. Ska hon våga bli rebell och bryta mot reglerna? Klassisk dystopi klädd i svart humor. Kulturkontrollanterna.

I Andersson är berättaren en äkta ängel. Här finns många dråpliga scener och liksom nästan alla av novellerna i samlingen är det fantastik i vardagen, mycket effektfullt. Novellen är välskriven och mycket bra utförd liksom nästa, Nattligt besök, som även den är en mycket humoristisk novell med rappt och flödande språk om hur ens alter ego skulle kunna ställa till det ordentligt i tillvaron givet vissa förutsättningar. Bra och roligt skriven dialog.

En skräckis i vardagen är Snart börjar det skymma och den drabbade är en dam på äldreboendet. Handlingen är en klassisk varulvshistoria där det brutala möter vardagen ungefär som de två föregående novellerna. Mycket bra. Vilket jag tyvärr inte kan säga om De som vann, en efter-epidemin-story som inte övertygar och får ett rätt abrupt slut. Liksom Minnet av en sång känns den lite som ett första kapitel i något längre verk.

Lite ovanlig för samlingen, på så sätt att den är skriven i tredje person, men icke desto mindre mycket stark, är Sommarminnen. Här har den mörka undertonen fått komma upp till ytan och flöda över. Huvudpersonen ser tillbaka på sin familjesituation som bröt samman i hans barndom och han plågas av skuld och vi möter två tragiska föräldraöden. Novellen berör på ett mycket direkt sätt.

I Nattligt besök, är berättarjaget ett annat fantastiskt väsen, nämligen ett spöke, och ett med stark passion. Klassisk öppning med kärnfamiljen som flyttar in i ett påstått hemsökt hus. Även denna har mörka och allvarliga undertoner och blir rätt brutal. Bra framförd traditionell skräckhistoria.

Lätt förutsägbar är den korta Mot ett fjärran mål men den har ett bra språk liksom finalnovellen En sista kram som är en novell jag yttrade mig om i en recension av antologin Maskinblod 2 där den faktiskt också var finalnovell. Jag säger nu som då att det är en finstämd bitterljuv historia som griper och berör. Mycket vacker.

Patrik Centerwall kan sina fantastikgrepp och använder de mycket snyggt i en svensk vardag vilket gör berättelserna extra effektfulla. Han skriver bäst och mest övertygande i första person. Det är ofta svart humor med mörkare undertoner. Det är en varierad och gedigen novellsamling.

 

Minnen av en sång / Patrik Centerwall - Utgivning: 2016 | ISBN: 978-91-982518-5-2 | Undrentide

Moorcock's Multiverse - Elric of Melniboné

11 feb 2017

Romanen Elric of Melniboné skrevs som en prequel i början av sjuttiotalet till de noveller om Elric som publicerats under sextiotalet. Jag tycker det är ett underbart intro till Elrics värld, mycket vackert, flödande, poetiskt språk. Karaktärerna tecknas mycket väl genom handlingen som i början verkligen tjänar sitt syfte som prolog och man fäster sig genast vid den grubblande kejsaren med de radikala idéerna om hur ett rike bör styras. Av vissa har föreslagits, till och med lagts till i vissa Elric-samlingar, en "för-prolog", nämligen novellen The Dream of Earl Aubec, ursprungligen i samlingen med de tidiga novellerna, The Weird of the White Wolf. Jag kan hålla med om det. Det är en kort novell där Elric inte figurerar men väl Lady Myshella som beskrivs som någon som Elric via sitt ödes vägar kommer att konfronteras med. Hon styr borgen Kaneloon som en människa måste passera, med sina magiska hinder, för att bevisa sitt värde som skapare av nya land i det kaos som ligger bortom Kaneloon. De nya länderna blir The Young Kingdoms som så småningom ska utmana Melniboné. Hjälten Aubec ges ingen djupare karaktär och han framstår som en rätt enfaldig tjänare åt sin drottning vars riken han vill utöka men novellen passar bra som prolog till hela krönikan om Elric. Elric of Melniboné beskriver riket Melniboné och dess relation med omvärlden som inte har mycket till övers för det gamla rikets band till gudar och demoner via magi.Elric själv är bevandrad i magi liksom hans maktlystne kusin Yyrkoon. Elrics trolovade älskade själsfrände är Yyrkoons syster,Cymoril, så det är en lätt komplicerad familjesituation. Intensiteten ökar när ett av de andra rikena, ett så kallat Young Kingdom av vanliga dödliga, attackerar Melniboné där i stridens hetta Yorkoon passar på att röja Elric ur vägen. Tror han. Med många fantasifulla övernaturliga grepp utvecklas romanen till en actionfylld historia där Elric och Yyrkoon alltmer framstår som marionetter styrda av the Lords of Chaos. Yyrkoons chans till makt och dominans är de två mytomspunna svärd som en gång tillhört Melniboné men som numera sägs finnas i en helt annan dimension av verkligheten. Det blir en berättelse om hur Elric vinner svärdet Stormbringer som spelar en så stor roll i Elric-historierna. Det halvt medvetna svärdet med egen vilja som kan ge Elric kraft, en kraft han tidigare behövt droger och dekokter för att erhålla. Elrics sinne är dock inte tillfreds med en återställd fred i riket, ohotad ställning som kejsare och, framför allt, att hans Cymoril samtyckt till att bli hans kejsarinna, han vill resa och ta till sig de yngre rikenas idéer innan han är redo att styra igen. Cymoril vill förvånande nog inte följa honom trots att hon tidigare gett intryck av att vara en självständig adelsdam med egna idéer. Han lovar återkomma inom ett år och i början av The Fortress of the Pearl har han varit ute på resa ett tag och verkar ha råkat ut för några mindre lyckade äventyr att döma av de antydningar vi får. Och han ligger nu för döden i ökenstaden Quarzhasaat efter att avhållit sig från att låta Stormbringer äta själar och därmed ge Elric styrka. Det verkar som om han missbedömt storleken på den öken han behövt korsa för att nå Quarzhasaat, hans förråd av örter och droger  har sinat, de är fortfarande något hans kropp kräver så länge Stormbringer inte kan ge honom kraft genom sin symbios vilket kräver att svärdet får dräpa och äta sina offers själar. Han räddas genom ett avtal, eller mer av en utpressning, med en av ökenstadens adelsmän som innefattar att stjäla en legendarisk juvel, något som borde vara möjligt för Elric som antas vara en slags magiker. Språket även i denna roman är rakt, tydligt men ändå poetiskt, ibland arkaiskt och gammaldags som man föreställer sig en äventyrsbok från fyrtiotalet. Elric förändras från en ung idealist som nu börjar kunna formulera sina tankar om filosofi och politik. Han liknar en renässansmänniska, eller en 1700-talsrevolutionär om än mer av en pragmatiker som ny härskare över Melniboné. Han vill att riket ska vara ledande men på ett annat sätt än tidigare, mindre självgott och mer öppet och intresserat av andra kulturer. The Fortress of the Pearl utvecklas pikaresk-likt där Elric gör sällskap med den vackra Oone som är en så kallad drömtjuv. Via magi färdas de i ett inre universum som påminner både om Dantes Gudomliga Komedi såväl som Alice i Underlandet, komplett till och med med kanin, om än en brutalare version av the White Rabbit. Det blir en annorlunda quest fantasy tack vare att allt utspelas i huvudpersonernas huvuden med mycket fantasifulla figurer och drömlika miljöer. Elrics mål är, trots alla distraktioner, att återvända och ta sin plats på tronen i Melniboné från Yyrkoon och att gifta sig med Cymoril. Jag ville läsa Elric-krönikan enligt dess interna kronologi och enligt Wikipedia skulle händelserna i The Fortress of Pearl utspela sig före nästa installation, The Sailor on the Seas of Fate, men den inleds med att sätta denna historia endast en månad efter Elrics avfärd från Melniboné. Det stör dock inte nämnvärt och den är dessutom skriven på sjuttiotalet och The Fortress of the Pearl utkom 1990. Där Fortress fokuserar mycket på Elrics inre liv och till och med till stor del utspelas i drömmar och tankar och ett slags hypnotiskt virtuell värld är Sailors fokus mer på det yttre skeendet även om delar av den utspelas i andra dimenstioner av multiversum. Där Fortress är en sammanhållen roman är Sailor egentligen tre noveller sammanlänkade. Här dyker tre av Moorcocks andra protagonister upp och stöttar Elric i en drömlik uppgörelse med två gudar/varelser från ett annat universum. Corum, Hawkmoon och Erekosë är alla hjältar i sina egna romaner och noveller men Moorcock har hela sin författarkarriär konsoliderat sina verk till kampen mellan Law and Chaos och hjältarna är alla inkarnationer av The Eternal Champion. Fantasy-greppen i denna historia är kanske inte jätteoriginella men det är ju såklart lite av en fest om man gillar Moorcock generellt. Den andra historien känns som en övergång till den tredje. Här möter Elric Smiorgan Baldhead som även åtföljer honom under resten av romanen. Smiorgan står i skuld till Elric efter en uppgörelse i början av historia nr 2. Elric och Smiorgan är fast i en okänd dimension och via en av Elrics landsmän blir utmaningen att ta sig tillbaka till vår dimension vilket de gör och i den tredje delen drar de ut på upptäcksfärd till den okända västra djungelkontinenten varifrån Melnibonés invånares förfäder sägs ha utvandrat. I Sailor känns Stormbringer starkare än vanligt och i och med det så blir Elrics humör därefter, deppigare än någonsin, och han känner efterhand att hans syften med färden framstår som alltmer egoistiska. Stormbringer tar också kommandot och gör Elric till en förrädare till färdens upphovsman som sökt Elrics hjälp. Elrics mentala välmående verkar i slutet vara nere på en bottennivå. Efter dessa mörka high fantasy-äventyr ligger i een interna läskronologin en underbar kontrasterande berättelse, Elric at the End of Time. Här korsbefruktar Moorcock Elric, hans gloom and doom, med den bisarra surrealismen i hans End of Time-serie. Una Persson, agent inom League of Temporal Adventures - en tvärdimensionell, tvärkronologisk organisation med uppgift att motverka störningar och fluktuationer i rumtiden - har just upptäckt något. Som första kapitlets titel lyder: In which Mrs Persson detects an above average degree of Chaos in the Megaflow. Om man läst End of Time- historierna kommer man att känna igen stämningen i berättelsen, agenterna Una och Lord Jaggeds lite James Bond-liknande arrogans och de underbart dekadenta personligheterna vid tidens slut där odödlighet är gängse och individer kan skapa hela landskap med en lätt vridning av stenarna i deras kraftring på fingret. Den usle Sturm und Drang-poeten Werther de Goethe blir överförtjust i denne besökare i form av Elric som tar detta för kaos-herrarnas dimension. Ett bisarrt äventyr uppfinns i stundens ögonblick medan Elric blir alltmer konfunderad. Det är ett sanslöst vågat grepp, inte för Moorcock kanske, att slänga in sin high fantasy-hjälte i ett  komiskt surrelist-drama som det här. En otrolig styrka, att kunna driva med genren men på ett respektfullt och kärleksfullt sätt.

Samlingen The Weird of the White Wolf innehåller de första novellerna om Moorcock som publicerades tidigt sextiotal i den brittiska tidskriften Science Fantasy. De utspelas alltså efter de ovannämnda installationerna och slår an en grym och dyster ton direkt, den första delen, The Dreaming City, berättar nämligen om hur Elric faktiskt går totalt ape shit när han äntligen återvänder till Imrryr och Melniboné efter sina upptäcksfärder. OBS tung spoilervarning! Tillsammans med en flotta från the Young Kingdoms kör han fullständigt över Imrryr och dödar sin kusin Yyrkoon men även sin älskade Cymoril av bara farten. Det här måste verkligen ha framstått som en rivstart av Elric-sagan för den som läste denna novell 1961. Förutom tonläget tycker jag ändå att MM har anpassat sina prequels, skrivna långt efter, språkmässigt och tematiskt, det känns rätt sammanhållet generellt.

I ovan nämnda tidskrift publicerades sedan, strax efter, While the Gods Laugh och enligt den interna kronologin passar sedan The Singing Citadel från 1967. Medan The Dreaming City introducerade Elric med buller och bång försöker dessa två väva in lite mer information om Moorcocks Multiverse i de äventyren.  I det förstnämnda träffar vi en utstött kvinna ur det bevingade Myyrrhn-folket, Sharilla of the Dancing Mist ger Elric en propå som innebär att tillsammans med henne söka upp De Döda Gudarnas Bok som sägs innehålla kunskap om fantastiska saker, ovärderlig för en magiker. Boken ska enligt legenden ha slungats in i solen när de gamla gudarna dog. Sharillas far ska dock ha funnit ut att den nu ska finnas i en grotta tillhörande Kaos-gudarna. I Moorcocks multiversum är Kaos- och Lag-gudarna i ständig konflikt och de är möjligen i sin tur styrda av Balansens Röst. I begynnelsen skapade dessa motpoler dimensioner som tillhör endera parten. Vår egen dimension äer ännu inte erövrad av någon av parterna utan hålls i en, ibland, osäker balans. Magikerkejsarna av Melniboné, Elric är den 428:e i ordningen, tjänar Kaos och i synnerhet Lord Arioch. Syftet för Elric att följa honom är hans önskan att hitta en förnuftets gud som står över Kaos och Lag-herrarna i vilkas våld han hamnat som gisslan via sitt symbiotiska svärd Stormbringer. I detta äventyr träffar Elric för första gången sin sidekick Moonglum som figurerar i ett antal noveller. Han är till och med med i den tredje delen av  The Sailor on the Seas of Fate som från början hette The Jade Man's Eyes som MM senare skrev om något och satte Count Smiorgan som sidekick i istället för Moonglum. Den novellen placerades in tidigare i kronologin i och med det. Det kan vara något förvirrande att följa en konsekvent kronologisk linje med alla fix-ups och olika samlingar som existerar. I The Singing Citadel har Elric en kort kärleksaffär med den enigmatiska drottning Yishana vars undersåtar plötsligt börjat försvinna, kidnappade och, förmodat, inspärrade i en märklig borg som uppstått ur intet. Borgen lurar in sina offer med oemotståndlig sång. I denna novell åkallar Elric Lord Arioch, vilket han även gjorde i The Dreaming City men då manifesterade sig den mörke fursten som en oformlig varelse, här är han i mänsklig gestalt. Berättelsen innehåller flera fantastiska inslag men känns lite hafsig och slutar nästan i antiklimax eller ett slags cliffhanger. I denna novell gör han till sin fiende magikern Theleb K'aarna från Pan Tang som de nästföljande åren förföljs av Elric och Moonglum som det beskrivs i öppningen av The Vanishing Tower eller The Sleeping Sorceress som romanen hette först. Vad jag vet finns ingen skillnad i texten utan endast titeln är ändrad. De är på väg genom The Young Kingdoms mot Lormyr där de hoppas hinna ifatt Theleb K'aarna. Elric verkar gå lite på automatväxel nu och Moonglum uttrycker det bra när han beskriver Elrics besatthet att förfölja magikern: "I still feel that your pursuit of this sorcerer is no more than a surrogate for real activity. You seek him because you do not wish to seek your proper destiny...". De blir kidnappade av hamnskiftande flygande varelser kallade Oonai, varelser tjänande Kaos. De dumpas i ett snötäckt landskap och når till slut ett öde slott som är tomt men verkar bebott med tanke på att det är uppvärmt och att mat och dryck finns i överflöd. Det visar sig vara Kaneloon där Lady Myshella styr, borgen alla som vill skapa nytt land ur Kaos bortom världens ände måste passera. I novellen The Dream of Earl Aubec antyds att Elric och Myshella en gång ska mötas. Theleb K'aarna har dock utövat sin magi och sövt ner Myshella. På andra vägar engageras sedan ändå Elric av Myshella efter att de lämnat Kaneloon. Tillsammans besegrar de den Kaos-armé som Theleb K'aarna fått att strida för honom, magikern själv undkommer dock. Hela armén går under och Elric drabbas av samvetskval och hans depression och självförakt ökar än mer. Han framstår som väldigt destruktiv nu jämfört med de romaner som föregick de äldsta novellerna i The Weird of the White Wolf, nästan personlighetsförändrad. Men det känns ändå som en naturlig följd av att ha ödelagt sin egen huvudstad och inte minst ha dödat sin älskade. Men förändringen accentueras och märks av att de olika installationerna är skrivna med så lång tid emellan, en ung MM skrev de första våldsamma, actionfyllda novellerna medan en äldre MM skrev de lite mer reflekterande och filosofiska prequelromanerna. The Vanishing Tower består även den av fler, halvt fristående, historier egentligen även om de alla handlar om Elrics jakt på Theleb K'aarna. Han blir bestulen på sin magiska Ring of Kings av denne Nemesis i mittendelen av denna roman som startar Elrics jakt på Theleb K'aarna och för honom till en förbannad stad där en galen kung styr som också råkar hata Elric som ligger pyrt till ett tag då han stängs in i en underjordisk labyrint tillsammans med en Kaos-demon av eld. Och efter allt detta chillar Elric och Moonglum hos Rackir i Tanelorn. Denne Rackir figurerade även i Elric of Melniboné då Elric fann Stormbringer. Han har alltså hittat detta Tanelorn, denna mytomspunna legend som hittills verkat vara bara just en myt. Här är det plötsligt totalt avdramatiserat och Elric slappar i Rackirs trädgård. Jag tycker MM lite väl drastiskt tog ner myten på jorden. Det känns lite lätt avslaget och berättelsen börjar  trampa lite vatten fram till att Elric åter träffar Myshella som ber om hans hjälp att slutgiltigt krossa Theleb K'aarna som nu ska ha funnit begravda maskiner tillhörande ett, sedan länge, utdött släkte. Maskinerna ska kunna riva upp hål i väven som separerar dimensionerna i multiversum. Han kommer lämpligt nog fram till magikern och hans maskiner just som han, teatraliskt i överkant, frambringar monster från en annan dimension och förklarar sin plan att förstöra Tanelorn högt och ljudligt. Elric går till attack mot maskinerna och transporteras därefter till en annan dimension av multiversum där han träffar två andra aspekter av the Eternal Champion, ja av sig själv alltså, Corum Jhaelen Irsei och Erekosë. Corum har bett om hjälp att ur the Vanishing Tower rädda sin guide i multiversum och de tre beger sig till den plats där tornet ska dyka upp en kort stund på sin turné mellan dimensionerna. Guiden visar sig veta det mesta om Elric också, en dandy vid namn Jhary-a-Conel vilket för oss Moorcockianer betyder Jerry Cornelius, en annan Moorcock-hjälte. Jag tycker denna sekvens är bra och här tar MM även in lite avväpnande självironi och humor. Jhary ger Elric vad han behöver för att besegra Theleb K'aarna och hans monsterarmé. Tyvärr dör även en av huvudpersonerna på kuppen tragiskt och det är inte skurken.

MM ville göra något nytt och pånyttföda sagan om Elric i 90-talsromanen The Revenge of the Rose och i början märker man det, mest på humorn och tempot som är mer återhållet. Språket är lite mer poetiskt med längre utläggningar och funderingar. Den liknar mer de prequelromaner såsom Elric of Melniboné och kanske i synnerhet The Fortress of the Pearl på det viset. Och så gör en äkta poet entré, Ernest Wheldrake. Eller åtminstone en fiktiv person ur 1800-tals-poeten Algernon Swinbournes persongalleri. Detta innebär rimmad vers i mängd. Elric blir bortförd från sin lugna tillvaro i Tanelorn av en riktig drake och dumpad hos sin far som förlorat sin själ och ber Elric hitta den igen så han kan återförenas med Elrics mor och slippa ett evigt liv i Kaos. Det omaka paret hamnar i en annan dimension och här introduceras två starka kvinnliga karaktärer, den lite mystiska men sympatiska the Rose och Charion Phatt vars hela familj är synska och färdas genom multiversum lika frekvent som andra byter strumpor. De förenas i sitt sökande efter de så kallade tre systrarna som enligt legend, profetior och hörsägen sägs bära the Roses folks heliga ting och även Elrics fars själ. Men systrarna är bortrövade av den odöde Gaynor the Damned och det blir en, lätt segdragen, kamp där även Elrics Kaos-herre Arioch blir inblandad. Det är bitvis mycket bra och kreativ fantasy och Moorcock utvecklar sitt multiversum i olika riktningar. Karaktärerna är ganska bra tecknade och den karakteristiska fartiga stilen har fått ge vika för lite mer komplexa skeenden och inre monologer. I slutet känner man sig dock rätt mätt på denna jakt genom dimensionerna och när slutstriden står känns den nästan övermogen. Bitvis väldigt mörkt och seriöst och bitvis komiskt, inte riktigt i End of Time-nivå men i samma anda som The Vanishing Tower även om den kändes mer parodisk ibland.

Enligt den interna kronologin så följer nu fyra noveller från tidigt sextiotal, samma generation Elric-texter som de första i The Weird of the White Wolf. De finns i samlingen The Bane of the Black Sword. Först ut är The Stealer of Souls som var den tredje Elric-novellen att publiceras i Science Fantasy och skiljer sig markant i stilen från The Revenge of the Rose som enligt kronologin är den historia som utspelas strax före denna i Elrics liv. Här är språket lite mer återhållet, handlingen rakare och Elric lite mer av en stereotyp hjälte, även om han trots det visar upp flera sidor av sin karaktär. I början av novellen verkar han mest cynisk och arrogant när han och Moonglum blir lejda av rika köpmän i staden Bakshaan som hyser missnöje med den rikaste av dem, Nikorn, som i sin stab tagit in en magiker som extra skydd. Elric är inte pigg på idén tills han får höra vem magikern är, ingen mindre än hans gamla antagonist Theleb K'aarna som vi inte sett röken av sedan slutstriden i The Vanishing Tower. Han har dessutom återförenats med ex-drottning Yishana av Jharkor från samma roman. Hon har inte kunnat glömma Elric och låter gärna den olyckligt käre K'aarna veta det. Elric tar i denna historia kontakt med sina landsmän igen. Ett gäng Melnibonéer är nu ett slags stråtrövare, ledda av Elrics nära vän, drakmästaren Dyvim Tvar. Det blir ett laddat möte dem emellan men de förenar sina krafter för att krossa K'aara och Nikorn. Det blir en våldsam kraftmätning mellan de båda magikerna Elric och K'aarna där båda till sin hjälp har övernaturliga krafter i form av demoner. Texten har en lite ilsken och krigisk stämning över sig hela vägen genom den blodiga kampen. Yishana byter sida på villkor att Elric och hennes förhållande får en nystart vilket verkar bortglömt när nästa äventyr, Kings in Darkness, börjar med en flyende Elric, ridande från Nadsokor tillsammans med Moonglum, efter att någon känt igen dem från deras äventyr där som utspelades i The Vanishing Tower. Yishana nämns inte ens vilket känns lite dåligt med tanke på att det endast gick ett halvår mellan att de två novellerna publicerades 1962 men kvinnokaraktärerna var minst sagt endimensionella i Moorcocks tidiga Elric-texter. Det här är en riktigt mörk och skräckdoftande novell som utspelas i det fördömda riket Org där befolkningen är fysiskt handikappade och styrs av kung Gutheran som störtat sin bror Veerkad som verkar mentalt labil och haft som plan att återuppväcka den kung som är begravd strax bortom den kungliga fästningen. Denna kung ska ha varit den siste av The Doomed Folk som enligt legenden var ett folk som gick under innan till och med Melniboné var påtänkt. Innan de träffar dessa galna kungar inträffar dock en mycket viktig händelse i Elrics liv, han blir kär. Visserligen har han haft romanser efter Cymoril men det är i böcker skrivna senare, på 70-talet och framåt. Här är den första kvinnan, efter Cymoril, han faller för i de tidiga texterna, Zarozinia av Karlaak, som framställs som en brådmogen sjuttonåring, långt ifrån de starkare kvinnorna i senare texter som Myshella, the Rose och Charion Phatt. Det påminner faktiskt lite om Shakespeare i tematik och stämning. Det hela slutar i en ovanligt ljus och positiv anda där Elric beslutar både att gifta sig med Zarozinia och att förskjuta Stormbringer en gång för alla. Han har nämligen hittat örter i Orgs skogar som verkar ha samma livgivande effekt som helvetessvärdet. The Flame Bringers beskriver hur det barbariska Österlandet ska erövra Väst med en gigantisk armé ledd av en Djingis Khan-klon vid namn Terarn Gashtek. Till sin hjälp har han en magiker vars själ han tagit och stoppat i en katt. För att återfå sin själ är magikern tvungen att assistera korståget. Motvilligt måste den nu fridfulle Elric åter spänna på sig Stormbringer och dra ut för att rädda världen. Han tar åter hjälp av sina gamla landsmän från Melniboné när Dyvim Slorm, son till Dyvim Tvar, kommer med drakar och den östliga horden stoppas. Denna novell har inte åldrats så bra och känns lite unken och rätt ointressant. Sist i samlingen har man placerat To Rescue Tanelorn som är en udda fågel. Elric figurerar inte personligen utan huvudrollen har Rackir, Elrics gamle vapendragare, som söker upp en shaman för att bli vägledd till the Grey Lords som bedöms som de enda som kan rädda Tanelorn som nu hotas av en armé från Nadsokor ledd av kaosdemonen Narjhan. Rackir är tvungen att färdas genom fem portaler genom andra dimensioner tills han möjligen kan få hjälp av the Grey Lords. Det är en ibland småkomisk och rätt underhållande novell där vi får stifta bekantskap med allehanda varelser och landskap innan slutstriden vid Tanelorn tar vid. Shamanen menar dock att de inte försvarar en stad, staden Tanelorn, utan att Tanelorn är ett ideal, staden lyder varken Lag eller Kaos utan går sin egen väg.

Den samling som avslutar den interna kronologin (om man bortser från Dreamquest-trilogin som är en slags senare cross-over med Moorcocks krönikor om familjen von Bek) kallas kort och gott Stormbringer och består av fyra noveller skrivna och publicerade i Science Fantasy 1963-64. Om man läser novellerna i The Weird of the White Wolf som publicerades i samma tidskrift 1961-62 och därefter dessa fyra så hänger det mesta ihop och hade kunnat funka som en helhet också. Men alla andra noveller och romaner om Elric är skrivna efter dessa och utspelas innan de första och ännu fler mellan dessa samlingar, det vill säga i den interna kronologin, Elrics kronologiska liv. Men faktum är att Moorcock redan 1962 skrivit det som skulle vara Elric-sagans slut, The Last Enchantment. Dock tyckte jag inte att det var något slut värdigt denna väldiga saga vilket inte heller Moorcock verkade ha tyckt utan Stormbringer-novellerna blev det som avslutade sagan. Förutom att det måste känts lite skumt för dem som läste sextiotalsnovellerna och sedan de efterföljande enligt "verklighetens kronologi" så är det enormt stor skillnad i kvalitet och stil mellan de olika verken, vilket är naturligt eftersom Moorcock, trettio år, och Moorcock, femtio år, knappast var densamme, precis som Elric-karaktären utvecklats så utvecklades såklart Moorcock som författare. Men det här är en stor brist i Elric-sagan enligt mig, det fanns aldrig någon mer långsiktig plan för Elric, novellerna i Science Fantasy håller som sagt ihop bra men sedan blir det otroligt spretigt. Men att läsa om allt enligt den interna kronologin blev då inget lyckokast, det blir lite av en berg-och-dalbana. Elric-karaktären utvecklas då inte utan man kastas lite fram och tillbaka. När man plöjt igenom allt framstår Elric alltjämt som en hjälte i samma genre som Marvel-hjältarna, missförstådd, avvikande och tyngd av eviga grubblerier. Generellt tycker jag inte att Elric-karaktären utvecklas något speciellt i de senare historierna heller men man får dock en mer mångfacetterad bild av honom. För att återgå till de noveller i Stormbringer-samlingen som ska avsluta sagan så känns de rätt charmlösa och ganska repetitiva med mycket resande fram och tillbaka och många blodiga slag. Undergångsstämningen infinner sig direkt och ett slags gudalika väktare av den kosmiska balansen dyker upp och förklarar för Elric hans förutbestämda livsbana, han är utsedd av Ödet att en gång för alla krossa Kaos och ge världen en nystart. Jagreen Lern, härskaren i Pan Tang, har lierat sig med kaos och försöker ta över hela världen. Det blir som sagt blodigt men också en hel del magi och faktiskt så känns novellerna också förklarande, vi får klarhet i Elrics öde och därmed världens öde och de beskriver ett riktigt avgörande. Det känns dock lite charmlöst men i slutet lyfter det ändå när Elric gör ett snabbt besök i vår egen dimension, eller någon väldigt nära den, och en strid utkämpas mellan honom och den frankiske riddaren och markgreven av Bretagne som är känd som Roland i Rolandssången och känd från flera andra sånger och legender under medeltiden. Elric behöver Rolands olifant, ett elfenbenshorn, för att slutföra sin uppgift. Han ska blåsa i det tre gånger, första gången för att väcka Melnibonés drakar ur sin sekellånga sömn, andra gången för att tillkalla hjälp från Lag-demonerna the White Lords och sista och tredje gången för att världen ska få sin nystart. Det blir ett bra och värdigt slut på sagan, lite grabbigt dock, här figurerar hans vapendragare Moonglum, Rackhir the Red Archer och Dyvim Slorm, draktämjare från Melniboné, demonerna på båda sidor och balansväktarna är alla män och Zarozinia figurerar sparsamt för att gå ett brutalt öde till mötes. Men som sagt, flera av de senare texterna, såsom Fortress of the Pearl och Revenge of the Rose har starka kvinnliga karaktärer och ett lite mer komplext karaktärsregister.

Moorcock har ett behov av att låta sina olika karaktärer och världsbyggen flyta in i varandra och har man inga problem med det är han en härlig rebell i fantasyvärlden tycker jag.

Min nya roman

20 dec 2016

Nu finns min nya roman, Aqua Vocante, ute i handeln.

Århundraden av förtryck går mot sitt slut när de vattenlevande och deras biologiska nätverk plötsligt får kemisk hjälp och alla vi jordlevande kan kopplas upp i ett världsomspännande bio-socialt nät. Även en annan människospillra, nedsättande kallade troll och hamnskiftare, ser nu sin möjlighet att förena sig i en kamp för värdighet och frihet.

Från Kina till de svenska skogarna och fjällen följer vi de som är beredda att offra sig och ta ansvaret för dessa nya oanade möjligheter för mänskligheten.

Kontakta mig för recensions-ex. Anders Nilsson

Brev från Cosmos - nr 2 : 2016

20 dec 2016

Härligt, det var ingen engångsföreteelse! Nu har Brev från Cosmos nr 2 kommit ut. Kul att Sveriges nu enda (?) fantastiktidskrift ger ut ytterligare ett nummer. Liksom det första numret har det ett tema, denna gång Varelser. Utöver de sju novellerna på detta tema får vi också en diger och initierad essä av Martin Andersson där han går igenom Lovecrafts menageri av varelser. Inte nog med det, även bokrecensioner finns bland innehållet med genomgående recensioner av svensk fantastik, mycket hedervärt och upplyftande för inhemska författare som visserligen recenseras föredömligt av ett antal bloggar men sällan får figurera i tidningar och tidskrifter.

I ett bra utbud av noveller blev mina favoriter Revan av Anna Jakobsson Lund och Alpha & Omega av Erik Odeldahl. Revan beskriver mycket riktigt hur revor har slitits upp mellan olika plan av verkligheten och varelser tar sig från ett till ett annat, även vårt. De kommer, de plundrar och tar fram det sämsta ur oss och vi är räddare än någonsin, för mörkret, ljuset och det väsen som manifesteras via dem. De gör saker med våra psyken, omedvetet eller ej, som fått myndigheterna att rekrytera människor med speciell talang för att upptäcka varelserna. Vår huvudperson är också tyngd av skuldkänslor, hennes son är försvunnen och troligen död av drogmissbruk. Det är en mörk, dystopisk, emellanåt nästan klaustrofobisk, stämning Anna Jakobsson Lund lyckas iscensätta på ett mycket trovärdigt sätt. Berättandet är lätt ryckigt, rapsodiskt och passar utmärkt till handlingen. Jag får vibbar av Tarkovskijs Stalker såväl som av en novell, vars namn jag glömt, publicerad i Nova Science Fiction på åttiotalet, av Damon Knight om jag ej missminner mig. Den novellen beskrev ett möte mellan en människa och en utomjordisk varelse i samma gastkramande stämning som denna.

I Alpha & Omega får huvudstaden figurera i denna eminenta västsvenska kulturtidskrift, kul. Evald, agent vid Söderorts anti-psi- enhet blir återkallad i tjänst från sin betalda ledighet orsakad av en stökig händelse i Stureby fyra månader tidigare. Ett nytt äckligt änglaärende har öppnats i Älvsjö denna gång. Änglar kallas de väsen som försöker ta sig in i vår verklighet någonstans ifrån och de verkar känsliga för vissa klassiska antimonster- ämnen såsom järn och silver. Agenterna bär därför silver i fickorna och järnskodda skor. Med mycket humor skapar Erik Odeldahl en spännande värld i vår egen vardag där hemliga Arkiv X-agenter slåss mot irrationella väsen som minner om allehanda varelser ur mytologi och folksagor. Vi följer två parallella trådar, den ena i nutid där Evald försöker göra comeback och den andra som beskriver stöket i Stureby. Mycket kul och välskrivet, man känner verkligen för Evald och hans otur som utvald av änglarna som ett slags medium för att invadera vår värld.

Brev från Cosmos / nr 2 2016

De mörka kontinenterna av K G Johansson

1 okt 2016

I den sista delen i K G Johanssons Africka-trilogi möter vi persongalleriet från de två föregående delarna, Africka och Den enda dåliga människan i världen men även nya karaktärer introduceras. Historien om de, av mänskligheten rätt ointresserade, besökarna tar en ganska radikal vändning som jag inte vill avslöja för mycket av här. Den här romanen påminner mest om del ett i fråga om tempo och stil. Dock avhandlas här långt mer avancerade sf-idéer såsom kvantfysik och tiden som illusion, no less. KGJ är mycket bra på sådant, jämför Googolplex, men det känns relativt lättläst om än inte alltid helt greppbart. Språket flyter som vanligt bra även om han ibland har en tendens att "snubbla över sig själv". Jag tycker att karaktärerna har utvecklats trovärdigt också med tanke på att Besökarna har tekniken att till och med styra våra känslor i viss mån. Tekniken, den mer greppbara, framstår som mycket trovärdig för tiden som den ska finnas i, lite längre fram i detta århundrade. Här är Nätet numera Ultranätet och kvantdatorer är att klassas som AIs. Det är bitvis spännande även om temperaturen först i de sista kanske femtiotal sidorna når en nivå passande en avslutande del i en trilogi men då blir det rejält spännande och hela världens och hela mänsklighetens framtid ligger i vågskålen. Som helhet tycker jag inte trilogin känns bra, den borde ha redigerats hårdare och kunde säkert ha blivit en roman, om än av det lite tjockare slaget. Slutet känns däremot tillfredsställande och läsupplevelsen känns positiv överlag. Jag har aldrig tyckt att K G Johansson är någon stilist av rang och han kör sin stil men det är en rätt vinnande sådan. Han har ett flyt och, framför allt, en aldrig sinande källa av coola idéer, ofta är de rätt handfasta och extrapoleringar av ting av vår egen tid är oftast mycket trovärdiga. Tyvärr, eller vad man ska säga, är det inte möjligt att läsa endast denna del av trilogin och få ut något. Så läs, men var beredd på en rätt guppig och ryckig resa.

 

De mörka kontinenterna / K G Johansson - Utgivning: 2016 | ISBN: 978-91-87711-75-6 | Wela Förlag

King's Hope av Hans Olsson

4 sep 2016

Det handlar om poker, närmare bestämt om varianten Texas Hold'em. Det ligger i tiden, Texas Hold'em har blivit mäkta populärt världen över de senaste decennierna. King's Hope är ett casino, eller det Casinot med stort C, placerat i Stockholm. Varje år håller man en turnering med tio tusen deltagare. Romanen är uppbyggd runt en sådan turnering och vi får följa Peter som gett sig den på att hamna bland de hundra främsta. Det är nämligen kriteriet för att hamna i Boken, King's Hopes sätt att odödliggöra de allra främsta spelarna. Peter har ett slags behov av att lämna ett avtryck efter sig, vem har inte det förresten. Turneringen tar ett drygt dygn och jag fann mig läsa lite på samma sätt, pokerpartierna är skrivna med inlevelse och beskrivna väldigt professionellt såvitt jag kan bedöma som endast provat denna pokervariant ett fåtal gånger. Jag tror inte man behöver kunna någonting egentligen om Texas Hold'em för att få ut det bästa av romanen och i kontrast tror jag också att man får ut mycket mer om man är en kunnig spelare. Emellan partierna får vi en liten monolog från de olika deltagarna som säger oss lite mer om karaktärerna. Världen utanför genomlider en kaotisk tid efter att skördar börjat slå fel till följd av det högeffektiva näringsämnet Krontol. Transportsystemet verkar också ha börjat svaja betänkligt och leveranser av föda är numera mer lyckträffar än att de följer tillgång och efterfrågan. Många stater blir än mer auktoritära och driver ett-barns-politik vilket drabbar Peters familj på ett brutalt sätt. Brutalt är också ordet för den stämning i samhället som råder. Det verkar som om solidaritet och medmänsklighet ses ner på och man har hamnat i något slags darwinistiskt tävlingsbeteende. Detta speglas också på King's Hope där de utslagna spelarna helt sonika ställs på en scen och kallt avrättas inför allas ögon, också tevebolagens. Detta är skruvat ett extra varv och känns kanske lite väl sjukt men det tillåts i medmänsklighetens namn, man tar vara på organ och blod och minskar vårdköerna, gudbevars. Det är en snabb, febrig roman och man lever sig in i Peters liv på ett högst påtagligt sätt, skickligt levererat, det blev en bladvändare för mig. När jag nådde slutet var jag själv rätt utmattad. En mycket fysisk bok skulle man kunna säga.

King's Hope / Hans Olsson - Utgivning: 2016 | ISBN: 978-91-982513-4-0 | Zakuli Förlag

Phantasmagoria av Lewis Carroll

28 jul 2016

1869 publicerades denna dikt där Lewis Carroll excellerar i rimmande verser av både det absurda och underfundiga slaget. Tonen är omisskännlig och ekar av Alice i Underlandet. Huvudpersonen Tibbets kommer hem en kväll till sitt hus där tjänstefolket förberett kvällsvarden, osynliga och inte ens nämnda, "...supper, with cigars and wine, was waiting in the study." Plötsligt upptäcker han någon i rummet, som dessutom börjar nysa, och benämner genast denne någon som en ghost. Sedan tar en lång och mycket underhållande, bitvis hetsig, diskussion vid mellan Tibbets och denne phantom som han rätteligen bör benämnas vilket han upplyser om. Vi får veta att alla hus tilldelas ett övernaturligt väsen alltifrån de lite överlägsna (överklassiga) spectres, via hela det övernaturliga klassystemet, phantoms, goblins, elves, sprites. Och om ingen ur dessa klasser lyckas i ett hus bjuds den trevligaste ghoul man kan hitta in. Denne phantom är mycket diskussionslysten och redogör även mycket myndigt för en phantoms fem regler. Man småler hela vägen genom dikten som är rätt lång och fylld av finurligheter och ordvitseri i samma klass som den man hittar i Alice i Underlandet.

Phantasmagoria and other Poems/ Lewis Carroll - 1:a utgivning: 1869 | Project Gutenberg

The Black Corridor av Michael Moorcock

11 jun 2016

Michael Moorcocks universum, förlåt multiversum, är fascinerande i alla sina inkarnationer av the Eternal Champion som brottas med entropin, från sextiotalets antihjälte, den bleke, ångestfyllde Elric of Melniboné till samma periods snacksalige dandy Jerry Cornelius. The Black Corridor från 1969 uppfyller många fördomar om så kallad New Wave-sf, introspektiv, relationscentrerad, dystopisk. Och lite droger. Det är en kollaboration mellan Moorcock och hans dåvarande fru, Hilary Bailey. Jag har läst en hel del New Wave och det finns mycket bra litteratur från den perioden, jag menade inte att låta raljerande. Tvärtom. Jag har också läst flera bra romaner av Moorcock; Elric, Gloriana, End of Time-romanerna med flera. Denna är tyvärr inte på den nivån. Men jag tycker inte historien är dålig, den blir bara inte mer än vad den är, den lyfter aldrig och blir något mer.

Berättelsen varvar ett narrativ i presens där vi befinner oss på ett rymdskepp, förvärvat på tveksamma grunder av huvudpersonen Ryan, med ett berättande i imperfekt om livet på jorden strax innan. Alla i besättningen befinner sig i djupsömn förutom just vår huvudkaraktär som sakta börjar bryta ihop när han i sin ensamhet reflekterar över sitt liv. Han var en gång en framgångsrik företagsledare med familj i en tid som påminner skrämmande mycket om vår egen, det hela utspelar sig runt millennieskiftet. Otyglad marknadsekonomi utan vare sig hänsyn mot miljö eller sociala förhållanden föder en otyglad, ohämmad nationalism, skruvad ett par varv till från vårt nutida Europa men fortfarande med obehagligt många likheter. Samhället bryts sönder och våldet får eskalera. Ryan och hans familj bestämmer sig för en djärv plan, de ska ta sig till en planet runt Barnards Star som man konstaterat är tillräckligt jordlik för att kunna vara en fristad för mänskligheten. Det är febrigt och lätt klaustrofobiskt, historien som utspelas på rymdskeppet, Ryan drabbas av allehanda hjärnspöken. Men det mest intressanta är beskrivningen av livet i London innan avfärden där den politiska och sociala situationen tecknas trovärdigt och hur invånarna påverkas av detta, medlöpare som motståndare. Den innehåller intressanta drömsekvenser men kanske lite väl mycket typografiska effekter som ibland sträcker sig över flera sidor men man uppskattar det ändå som tidsdokument, det framstod säkert som revolutionerande då. Tonen är rätt typiskt New Wave där tonvikten ligger på individernas relationer och inre liv, sociala relationer medan tekniken inte beskrivs så utförligt, till exempel vetenskapen bakom rymdfarten till stjärnorna men jag gillar den lite lätt arroganta attityden. Eller tanken att sf egentligen bara är ett format för att beskriva vår samtid vilket jag absolut kan instämma i. Slutet kan först upplevas som lite av en besvikelse men är ändå rätt bra konstruerat. Trots det är det inte en av Moorcocks bättre av dem jag läst men med hans höga normalnivå betyder det att romanen absolut inte är dålig.

The Black Corridor / Michael Moorcock - Utgivning: 1969 | ISBN: 978-0583116404 | Mayflower

Brev från Cosmos - nr 1 : 2016

3 jun 2016

Fem noveller på temat artificiell intelligens innehåller premiärnumret av Brev från Cosmos. Att ha ett tema per nummer är ett smart sätt att diskutera förhållanden ur många perspektiv vilket är en vinst. Den eventuella förlust man får med detta upplägg skulle i så fall innefatta att man utestänger bra noveller och att det möjligen skulle kunna uppfattas som enformigt. Jag tror på idén även om högen av teman så småningom sinar.

I tre av novellerna har AI:er på olika sätt medverkat i förödande krig och i två av dem, Jonas Larssons Svarta band och CC:s resa, skriven av Eira A Ekre, kämpar de för sin överlevnad. Svarta band är en berättelse fylld av svart humor och dråplighet. CC:s resa har en något allvarligare underton men jag fann mig ändå skratta åt CC själv som inte fått ett helt korrekt språk installerat och fäller brutala repliker närhelst den uttalar sig. I Skrotletaren av Joel Arvidsson verkar däremot mänskligheten ha dött ut fullständigt och de artificiella intelligenserna byggt upp sin egen samhällsstruktur, tyvärr med samma inslag av despoti och korruption som vi människor varit så fästa vid. Alla tre är välskrivna och opretentiösa med fin humor.

Jag vill också nämna Oskar Källners Mama Sema, en finstämd novell med galaktiskt perspektiv där mänskligheten spritt sig långt ut i universum och de syntetiska individerna som överlevt den förföljelse som en gång drabbat dem provat en ny väg. Som gudar. Tänkvärt och med hinduistisk mytologi.

Som sagts tidigare på denna blogg så är Brev från Cosmos ett väldigt välkommet inslag i fantastik-Sverige tycker Retrograde Spring. Keep up the good work!

Brev från Cosmos / nr 1 2016

The City & the City av China Miéville

1 jun 2016

Två saker som China Miéville är en virtuos på är att beskriva en stadsmiljö så den blir levande, skitig, doftande, vibrerande, gritty (hittar inget bra svenskt ord) och trovärdig dialog som känns samtida på ett sätt som bara film eller möjligen serier kan återge annars. Båda sakerna excellerar han i i denna roman som är en deckare av noir-karaktär och med ett innovativt fantastik-grepp. Som titeln antyder så existerar två städer i en, Beszel och Ul Qoma, på samma yta men i olika dimensioner. Någon gång i historien har en delning skett och verkligheten har delats i två. Medborgarna i de båda städerna lär sig från barnsben att unsee människor och byggnader i den andra staden. De överlappar varandra fysiskt men är ändå så långt ifrån varandra. Den här fantastiska kreationen är ankrad i vår nutid, i vårt Östeuropa, norra Balkan typ, vilket gör den otroligt realistisk samtidigt som det är fantastik på hög nivå.

En ung amerikansk arkeologistudent, Mahalia, vid universitetet i Ul Qoma, hittas mördad och dumpad i Beszel. Borlú vid Beszel-kriminalen får fallet och börjar nysta i en härva som spinner över till Ul Qoma där han, motvilligt, paras ihop med Dhatt vid Ul Qoma-kriminalpolisen. Det är lite småklyschigt, men med glimten i ögat, med kufiga poliser som har svårt med relationer och auktoriteter men i detta världsbygge överser man med dem och tycker nästan de är något att hålla sig i när implikationerna med två städer cross-hatched visar upp sig. Som brukligt hos Miéville beskrivs den sociala och, inte minst, den politiska situationen trovärdigt och detaljerat. Här finns nationalister på båda sidor som helst skulle utplåna den andra sidan, här finns unificationists som anser att de båda städerna egentligen är en och den mördade har intresserat sig för den mytomspunna, och vedertagna påhittet, Orciny som ska vara en tredje spelare mellan dessa två.

Det blir nervigt när man föreställer sig hur en snabb, vårdslös bilfärd inte bara måste väja för trafiken i staden den befinner sig i utan även för de anade fantombilarna som kör i den andra staden samtidigt. Att unsee det som pågår i den andra staden fast det sker framför näsan på en är också något som framstår som hart när omöjligt, och frustrerande. Men följer man inte de oskrivna reglerna så träder man över en gräns, rent fysiskt, och då slår den dunkla byrån Breach till och deras straff för breaching ligger utanför normala lagar.

Själva mordgåtan är inte förutsägbar och utredningen leder högre och högre upp i myndighetshierarkierna i bägge samhällena. Det blir tydligare allt eftersom att Mahalia inte är den halvknäppa konspirationsteoretiker hon framställts som, hon var något på spåren. Det hemliga Breach får större utrymme när handlingen utvecklas alltmer komplext. Om början av romanen liknar en noir-deckare så blir den mer lik en klassisk spionroman mot slutet , både i handling och i stämning men hela tiden är storyn medryckande, karaktärerna sympatiska och skapelsen med två städer i en är en originell idé. Mycket spänning, underhållning och eftertanke utlovas i denna starka roman.

The City & the City / China Miéville - Utgivning: 2009 | ISBN: 978-1405000178 | Macmillan

Brev från Cosmos - ny tidskrift

25 maj 2016

Det är inte varje dag en ny novelltidskrift dyker upp på svenska men nu är Brev från Cosmos här, en skapelse från Club Cosmos, sf-förening i Göteborg. Första numret går nu att ladda ner, i epub- eller pdf-format, från hemsidan. http://clubcosmos.net/brev.php

Upplägget är ambitiöst med tonvikt på noveller, i detta nummer fem stycken, men mycket annat ryms här såsom författarpresentationer, bokrecensioner och ett kalendarium för västsvenska fantastikhändelser, allt som allt 79 sidor. När det gäller novellerna tänker man sig ett tema per nummer och det första temat är artificiell intelligens.

Det här är otroligt kul och positivt. Stor händelse i fantastik-Sverige! Stort lycka till säger Retrograde Spring.

Recensioner av novellerna lär dyka upp här också så småningom.

← Äldre inlägg